Hej!
Det börjar vara ett tag sen vi träffats. Har inte riktigt blivit av, mitt skrivande. Vill inte säga jag inte haft alster innanför pannbenet, nej absolut inte. Skulle säkert fått fyllt en par-tre-sju sidor med både glädje, vemod, kanske även lite rädsla. Men det går i vågor. Ibland tycker jag att huvudet är fullt, men att jag likväl inte har någonting att säga. Får inte ner det till pappers. (Eller till hårdskivan..)
Det har varit en hel del ruljans här hemma hos oss. Vårt garageprojekt, som stått i startgroparna ett bra tag redan, har äntligen startat. Det blir inte något stort bygge med tvätthall, målarbox och billyft. Nej, ett ganska standard garage med biltak och ett litet förråd. Är inte någon garageråtta. Ni vet, en sådan som sätter timmar och åter timmar på att skruva bilar. I mitt tycke skall bilar bara fungera. Blir det sen någonting med dem finns utbildat folk med erfarenhet och utrymmen som passar för att åtgärda dylika fel. Mindre projekt tar jag förvisso själv. Men ett par bromsskivor kan man väl byta i ett litet garage också, hade jag tänkt.
Men nu när jag skriver nästa mening kanske jag är lite garageråtta, trots allt. Min gamla motorcykel kommer att behöva lite omsorg under vintern. Den har redan hunnit bli 21 år gammal och har under den tiden kanske inte fått någon speciellt öm omvårdnad. En cykel gjord för att framföras aktivt på grusväg kan väl få lite blessyrer genom åren. I vinter skall jag plocka sönder och fixa till de mest akuta. Det blåa moln som uppstår vid acceleration som kompisen lite syrligt upplyser mig om mellan varven är väl det mest akuta. Kalla mig tokig, men hoppas nästan att jag får byta kolv. Då kan man väl lika gärna sätta i någonting bättre, större, effektivare. Har vurpat en par gånger med cykeln under sommaren, men inbillar mig att det blir bättre med mer effekt... Ni hör, man kan alltid förklara för sig själv så det låter bra.
Huset byggde vi ganska långt själva. Stor hjälp av våra föräldrar förstås, men ändå. Ingen inhyrd hjälp. Vi, frun och jag, grävde, spikade, gipsade, spacklade, slipade, skruvade.. allt. Nu, med garaget, valde vi ta till hjälp. Jag orkar helt enkelt inte ro iland ett dylikt projekt utan hjälp. Fruns bror med kompis har varit här och fixat grunden. Våra pappor har igen varit stor hjälp. Själv har jag mellan varven gjort nått smått, men mest av allt har jag suttit på en pall bredvid och tittat på. Viljan finns, men krafterna räcker inte till. Drog på mig en utdragen feber. Gick med stegring på dagarna som steg till cirka 38,5 grader till kvällarna, under cirka tre veckor. Har inte fakta på detta, men både jag och läkaren kom fram till att det var kroppen som sade till att det räcker nu. Jag är absolut inte återhämtad för att klara av dylika utsvängningar.
Då är det skönt med vänner som hjälper till. Förvisso, fruns bror och kompis är inhyrda via byggfirman de jobbar på, men ändå. Och grävmaskinsföraren skall självklart ha betalt för timmarna med maskinen. Men han är också en person jag väljer att kalla för vän. En otrolig människa som tar i där det behövs, har ett otroligt glatt humör som smittar av sig. Och jobbet han utför lämnar inget rum för förbättring. Jag brukar säga att jag skulle tillåta honom smeka min dotter på kinden med skopan. Så duktig är han!
Inkommande vecka kommer Roy och Roger, som jag kallar timmermännen, börja spira upp garaget. När sen takstolarna kommer på plats skall vi satsa krutet på golvet. I planerna ingår att kunna köra in bilarna i garaget innan snön täcker marken. Har inte tänkt stå och skrapa is av vindrutan i vinter! Inte skall jag ha någon värme på, men redan med tak över huvudet skall det eländiga skrapandet kunna undvikas. :)
Märker att detta blogginlägg mest blev en statusuppdatering om garaget. Men, vad huvudet är fullt av talar munnen, heter det väl.
När jag nu tittar ut genom köksfönstret konstaterar jag att dimman ännu inte lättat. Sitter och funderar kring att ta en tur med hojen. Nej, inte grusslungan som ryker blått, den andra. Den man blir tvungen att trampa för att den skall röra på sig. Min käre far har fixat till min mountainbike som har befunnit sig i ett rätt sorgligt tillstånd. Med nysmorda växlar, nya däck är det väl bara själva trampandet som saknas. Min kondition är totalt körd i botten, så det blir inte några längre turer. Men lite i gången, hade jag tänkt. Har ju tänkt fylla tresiffrigt innan jag lämnar jordelivet, så det blir väl att försöka sköta om sig lite bättre..
Skribenten tackar och bugar för att Du har läst igenom hans senaste svammel. Han hoppas och tror att det inte tar lika länge innan nästa inlägg dyker upp. Vi hörs, allihopa!
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar