söndag 14 september 2014

Jag är normal.

Mycket har man hört i sina dagar. Både positiva tongångar och sådant som kanske inte varit så värst smickrande. Men att få höra att man är normal? Är det bra? Och vad är sedan normal?
Men, vi ska ta saker och ting i rätt ordning. Jag går med jämna mellanrum hos en dam för diskussioner och vädrande av ide`er. Ett för mig trevligt avbrott i vardagen. Hon har vid ett flertal tillfällen hjälpt mig med diverse saker som snurrat på hårdskivan. Hon tituleras sjukskötare och har specialiserat sig på att botanisera i skallen på folk.
Eftersom jag gått rätt länge med min utbrändhet och därtill ihållande depression ville hon testa att skicka mig på ett test. Ett test för att bland annat kolla stresstålighet, men även för att få reda på om det ligger något mer bakom min situation. Träffade läkare vid ett par tillfällen, något jag för övrigt gör annars också. Läkaren bedömde att det inte behövdes något test. Han hade skrivit en sammanställning av mig där han bland annat skrev:
"en normal familjefar som dagligen lider av sin trötthet och depression.."
En normal människa. Det är jag det. Som jag redan nämnde i inledningen kan man väl kanske fundera på vad normal är. Men det är ju klart, kul på alla sätt och vis att de är av åsikten att jag är frisk. Depressionen ska gå att behandla. Och får jag bara bukt med den så tror jag nog att min trötthet skall släppa också. Åtminstone till en del. Att hoppas att jag slipper den helt är inget jag vågar hoppas på. Visst, inget jag hellre vill, men jag väljer att se nyktert på saken. Det blir till vad det blir.
En sak som kanske hänger ihop med sitsen jag sitter i är en oförmåga att se, eller ens vilja, se andra människor och deras problem. Många gånger är jag så upptagen med mig själv att jag inte ser att det finns andra runt omkring mig. Människor som kan ha det vida värre än mig. Människor som kanske behöver hjälp, men där jag varit oförmögen att se saken i sin helhet.
Frun, till exempel. Nu sitter jag inte och säger att Hon har problem av något slag. Nej, inte alls på det viset. Nej mer det att Hon får dra det största lasset här hemma. Matlagning, barn, städning.. U name it. Har Hon sen, som säkert alla människor kan ha, en dålig dag har jag ofta svårt att tackla det och vara där för Henne. På ren svenska utan omskrivningar är det en riktig skitkänsla. När man sen märker att man borde gjort saker annorlunda. Där och då, när en situation uppstår är det ofta svårt att se vad som borde göras.
Nu är min hustru godheten personifierad och hon går genom eld och vatten för min skull. Det, mina vänner, är en underbar känsla. Men samtidigt kan det som sagt vara svårt när denna underbara supermänniska någon gång mellan varven visar sig mänsklig.
Som Ni hör har jag allt möjligt som jag funderar på. Ingenting som jag kommer att lösa över en natt. Men är fast besluten att inte ge mig. Min fru, våra barn, är den vitaminspruta jag behöver när de mörka molnen tornar upp sig och tankarna går från dur till moll. Idag har saker kanske gått lite i moll. Är väl ur det denna självutlämnande skrift kom till.
För övrigt noterar jag att det varit över 10.000 besök på min blogg. Mitt ödmjukaste tack till Er, Ni som läser mina skrifter och följer med mitt dravel. Tänx! :)

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar