Mina kära flickor, tre och sex år gamla, är i en väldigt trotsig, bråkig period. Mest bråkiga med varandra, vill säga. Med oss föräldrar går det bra, där är de snälla, på var sitt håll. Men sins emellan...
Ojojoj!
Treåringen retas, systern blir arg, treåringen gråter, blir arg, sexåringen gråter. osv.osv. Ibland testas tålamodet bortom all reson, resignerat går jag till ett annat rum ett ögonblick, liksom för att landa emellan och ta ny fart. Vid de tillfällena är det bra att man har en hustru med ett tålamod likt Båtsman i "vi på Saltkråkan". När jag ibland tittat på Kriget som utspelas i vårt kök börjar jag tänka på min egen mamma. Jag och min bror har tre år emellan. Min mamma har alltid talat om tiden när vi var sex och nio år gamla. Av någon anledning påstår hon att jag var väldigt retsam. JAG? Som är så snäll?!! Hursomhelst retades tydligen jag med min bror, han blev arg och gav tillbaka, jag sprang gråtande till mamma. Scenariot som spelas upp i mitt huvud, påminner inte helt litet om det scenario som rätt ofta spelas upp här hemma.
Min mamma har tydligen också haft ett tålamod som Båtsman. Det är väl något kvinnligt, något kvinnor får ungefär samtidigt som något börjar växa i deras magar. Annars förstår jag inte.
Men över till min egen mamma. När jag växte upp, speciellt i tonåren,hade jag inte helt sällan en helt annan uppfattning om saker och ting än min mamma. Inte helt sällan hade vi dispyter om både kläder, hemkomsttider, mat, diskturer...
Idag får jag väl ge henne åtminstone lite upprättelse,inte helt, men litet. Hon hade kanske eventuellt nånting hon gick efter, fast jag kanske tyckte hon var väl strikt,där och då. Det är rätt intressant, allt detta. Om man skulle vetat då, vad man vet nu, hade saker varit lättare. Min mamma och jag hade kanske inte haft alla våra duster. Men samtidigt,skulle man veta allt på förhand, som ett manus, det vore väl egentligen inget kul. Att leva efter manus är väl knappast önskvärt,men jag hoppas Ni förstår vad jag försöker säga.
Det är ganska bra tillställt, detta med mamma,pappa, barn. Det är liksom som om alla parter har en egen roll. Åtminstone i vår familj funkar det så. Okej, nu vet jag att det finns familjer med en vårdnadshavare, eller där mamma och pappa bor på varsitt håll, där det fungerar minst lika bra. Då är systemen uppbyggda kring omständigheterna. Vad jag försöker säga är att saker och ting har en tendens att lösa sig, nästan oberoende av omständigheterna.
Så, mamma,om du läser detta,det fixade sig rätt bra med mig. Idag är jag rätt snygg, har jobb, hus, men framförallt en underbar familj. Du,kära mamma, har en stor roll i detta! :)
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar