lördag 12 november 2016

Elaka Arne, Domkyrkan och telefonnumret till Pjäsbatteri i Dragsvik

Tjena alla Monsterdiggare. Vet inte känner Ni till den meningen? Klas Möllberg klädde ut sig med hornbågade glasögon och en keps och vips så var han Elaka Arne. I barnprogrammet från åttiotalet gjorde han succe´som busunge.
Minns även hur Ted Åström som Olyckan med bandage runt huvudet och en söndrig cykelfälg över axeln gick runt och önskade olyckor på andra. Han ville att alla skulle cykla ut i korsningar utan att titta för att bli påkörda etc. Men om de sen inte lydde honom blev han ledsen och försvann. Tanken med programmet var att lära barnen trafikvett.
Allt detta hände för trettio år sedan. Men alla möjliga detaljer minns man från dessa program. Likaså minns man hur man stod och grät på trappan till Domkyrkan i Helsingfors när man inte vågade gå ner när det var för högt. Det är också väldigt länge sedan.

Men. Minns man vad Tor-Leif lärde oss i Datakunskap i högstadiet? Njää, inte riktigt. Men från samma tidsperiod minns jag nog hur jag hade en liten flört med en dam vid en av sittgrupperna i korridoren och därför blev sen till lektionerna med samma Tor-Leif..

Varför minns jag Klas Möllbergs fniss med de hornbågade glasögonen? Varför minns jag vad flickan i korridoren heter, men inte hur RAM-minnet var uppbyggt?
Det kan inte vara selektivt minne. Jag väljer inte att inte minnas huvudstaden i Långbortistan. Jag väljer heller inte att faktiskt minnas telefonnumret till Pjäsbatteri från min tid i armen. (4334 var det..)

Tog en sväng till stan med frun idag. Hon skulle behöva en ny jacka med lite mer växtmån i sig. Vår arvtagare växer så det knakar och fruns garderob börjar halta. När man får sådana rent konkreta bevis på vad som komma skall börjar tankarna också skena iväg. Minns hur jag hade en trevlig pratstund med en för mig okänd man på parkeringen vid Vasa Centralsjukhus 2006 när äldsta dottern låg på BB. Mannen ville berätta för mig hur Italien skulle ramla ur fotbolls-VM redan i ett tidigt skede. Detta endast på grund av min blåa T-skjorta med texten Italy över bröstet..

Är väl detta som formar våra liv. Hur vi minns vissa saker och andra inte. Hur vår uppfattning om saker formas av vad vi minns, vilka förutfattade meningar vi har och hur vi tycker och tänker. Fast minnet ibland till och med kan skrämma mig kan jag inte annat en fascineras. Tillbringar ibland väl mycket tid på att tänka och fundera. Ibland tyvärr även grubbla.
Har haft en period nu där jag kanske grubblat väl mycket. Tänker väl mycket "tänk om?-tankar". Vet ju nog hur grubbleri oftast inte för något gott med sig. Går bara inte att styra. Lite som minnet av Elaka Arne eller den höga trappan på Domkyrkan. Fascinerande.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

måndag 31 oktober 2016

Från ett styre till ett annat

Wow! He´s alive! Han finns faktiskt kvar! Han har inte slutat skriva! En suck av lättnad sprider sig över läsarnas läppar och alla känner hur ordningen är återställd...
Nå, kanske lite självinsikt vore på plats. Det är ju kanske inte J.L.Runeberg eller Mark Levengood som sitter vid tangenterna. Det är en ordinär familjefar med två barn och en  hustru. För att specificera, en gravid hustru. Ja, Ni läste helt rätt. Vi väntar barn. Min fru har en bulle i ugnen. Vi går i väntans tider. Benämningarna är många för att beskriva det mirakel det faktiskt är. Miraklet hur två människors kärlek kan resultera i att en annan människa kommer till. Hur det från en liten prick börjar formas till ett  huvud, till armar, ben, hjärta, lungor och tarmar. Och näsa och sånt där trevligt en människa behöver för att fungera.  Det är en överväldigande känsla, för att säga det minsta.

Så där har vi åtminstone en delorsak till att jag inte uppdaterat desto mer på sistone. Min/vår vardag har varit rätt intensiv under sensommaren/hösten. Flickorna har haft rätt mycket både fotbollsträningar och -matcher. Även om det tar mycket av vår tid i anspråk känner jag att det är något vi gärna kan satsa på. Det får ta tid. Både den äldre och den yngre träffar så mycket nya människor, lär sig ta för sig, får motion.. Fördelarna är många. Och även något riktigt viktigt: de får höra och prata finska. Där vi bor är finska språket något som man bara ser på TV. Här är vi alla svenskspråkiga och alla döttrarnas kompisar likaså. Då tycker jag det är perfekt att de får språkbad på samma gång. Vin-vin på alla sätt.

Min kära hustru har inte mått så bra alla dagar, av ovannämnda orsak. Då har det självklart fått vara jag som fått sköta om diverse marktjänster, så som fotbollen och sånt. Jag kan ju inte direkt ta över och ha barnet i mig. Lika lite kan jag ta över illamående eller liknande. Man får göra vad man kan.

Så... vi står inför stora förändringar i vår familj. Även fast vi redan har begåvats med två barn och jag redan förut fått både bada, fått spyor på axeln och fått försöka trösta ett sovande barn på småtimmarna fast man kanske eventuellt gärna själv hade sovit.. Jo, jag har gjort det. (fast frun lär harkla sig nu och fråga när jag egentligen varit vaken nattetid..) Men likväl känns det som väldigt avlägset. Väldigt länge sen. Och framför allt. Detta är en helt ny människa vi ska få lära känna. En helt ny människa som ska bli en av hörnpelarna i vår nya familjekonstellation. Då kommer allt att kännas nytt. det ska kanske vara så? Jag tycker det. Det ska vara nytt och pirrigt. Det ska vara spännande och häftigt. Och vet Ni vad? Det är häftigt!!

Har mellan varven också hunnit med att köra en hel del motorcykel. Sålde den jag hade och köpte en som var en tredjedel billigare. Den föregående var nu inte heller så dyr, så det där lät häftigare än vad det egentligen är. Har nu en halvgammal Honda som är liten och behändig, kul att köra med och inte dyrare än att jag vågar köra dit jag vill utan att vara rädd för att lägga omkull eller få någon liten repa i lacken. Det är helt enkelt inte så omständigt.

Det här känns också lite märkligt, såhär i efterskott. När jag sålde den förra och började söka efter en ersättare hade jag inte planerat hur det skulle bli. Jag hittade den här hojen på nätet och det kändes bara rätt. Kände att det här kan vara något. Och nu känns det bra. Att vi har ett tredje barn på kommande med allt vad det innebär gör att min billiga Honda känns än bättre. Jag vet ju att nästa sommar blir kanske inte så väldigt mycket kört. Det är väl mer ett Emmaljunga-styre än ett dito Honda-sådant som lockar. Då får hojen stå. I en småbarnfamilj är de stora pengarna kanske inte alltid närvarande, och då gör det under för mitt välbefinnande att jag inte har så dyra grejer i garaget.

Så här ser mitt liv ut för tillfället. Formen är faktiskt helt okej. Jag orkar riktigt bra. Visst, går i vågor det också.  Det kommer det säkert att göra framledes också. Men jag/vi har lärt oss att leva med det. Vi är starka tillsammans.

Tack för ordet. Ha en bra dag.


söndag 21 augusti 2016

En köksstol som kanske smakar trä kan med tiden bli skön att sitta på

Tur att det inte är min brödföda detta med att skriva blogg, om man säger så. För med mina slöa, tafatta inlägg i bloggvärlden skulle nog mina barn gå hungriga. Nå, det finns kvantitet och det finns kvalitet.. :)
Här sitter jag nu och tittar ut genom mitt kära köksfönster. Köksbordet har jag dock  tillfälligt bytt ut mot en bardisk under ett annat fönster. Sitter på en lite högre, vit barstol från en svensk möbeljätte med roliga namn på sina produkter. Ensam hemma. Frun och barnen ställer till med 60-års kalas för min svärfar, tillika min frus far och mina barns morfar. Har självklart själv för avsikt att närvara vid begivenheterna och firandet av denna stora, lilla man. Stora för att min svärfar har hjärta stort som en elefant och omtanke mer vitt och brett än Australiens Outback. Lilla för att min svärfar inte mäter mer än ca 168 i strumplästen. Är inte till någon större hjälp när kakor ska plockas fram och tårtor garneras. Passar då på att nyttja mitt Spotify-konto och spela gamla godingar från när jag var liten.

Vi har nått 21 Augusti och jag väntar fortfarande på att sommaren ska börja på. De få dagar som det var riktig sommar flöt förbi fortare än ögat. Känner mig inte alls beredd på att barnen börjat skolan och man ersätter shortsen med byxor med full längd på benen. Barnen ja! Min yngre har börjat första klass! I skolan! Helt fantastiskt! Tycker det var igår som jag och den äldre kom in genom dörren till BB och Hon höll ett spänt grepp om min hand vid första åsyn av sin lillasyster.
Mycket har hänt på dessa sju år som gått. Att jag var sjuk redan då vet jag nu efteråt. Att jag var stressad och inte riktigt orkade med är jag väldigt medveten om. Tyvärr har dessa år ganska långt speglats av min utbrändhet. Men också långt hur mina barn har hjälpt mig. De har lyft mig om och om när jag bara velat sjunka genom soffan. Vill en 3-åring bygga Lego med sin pappa, då bygger man. Behöver en 5-åring skjuts till en kompis, då kör man. Idag har jag två barn jag stoltserar med. Jag har ofta dagar jag är deprimerad och bara inte vill, inte vill någonting alls. Men det är inte varje dag. Och har jag dessa dagar så reder det upp sig. Jag hålls på fötter, och det nöjer jag mig med. Är likt Ballou nöjd med allt som livet ger och allt jag omkring mig ser.  Har kommit till sans med mig själv. Vet att jag inte är lika energisk som när jag var 25. Vet att mitt närminne inte funkar som det ska  ännu. Min läkare säger att minnet kanske inte blir 100%. Men, so what. På jobbet skriver jag lappar, använder kalendern på datorn mer än förut. Det funkar.

När jag var mitt inne i min bubbla, när jag låg hemma funkade min blogg som ett andningshål. Jag skrek ut min vanmakt och lättade på trycket med att hamra på tangentena. Idag är mina inlägg mer sporadiska. Och innehåller förhoppningsvis inte lika mycket vanmakt. Jag hymlar inte med min situation och vad jag och min familj gått igenom. Inget jag skäms över. Vill heller inte att någon ska tycka synd om oss. Visst, skriverierna lättar fortfarande på trycket. Har dock märkt en annan sak med mig själv. Jag känner att jag gärna vill skriva och berätta. Hoppas att folk förstår att det vi gått igenom inte är något att skämmas över. Nej, inte alls. Skulle vi människor inte skämmas så mycket och inte alltid känna att vi behöver vara så fruktansvärt duktiga stup i kvarten skulle vi må mycket bättre. Vi behöver inte springa igenom dagarna och känna att vi ska återuppfinna hjulet varje dag. Idag har jag många halvfärdiga saker och projekt omkring mig. Jag försöker ta ett, högst två åt gången och inte tro att det måste bli klart NU. Fick igår monterat en dörr till garaget. Legat ett bra tag på tapeten, men igår blev det av. Jag var imorse glad för det projektet. (Tack pappa för hjälpen!) Pikku hiljaa hyvää tulee!.. som det heter.

Lite mina tankar denna sköna, mulna Söndagsförmiddag. Ska småningom raka mig och stryka skjortan inför ovannämnda 60-års kalas. Tack för att Du tittade in.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

torsdag 7 juli 2016

%-beräkning, resa med MC och hur fotboll ger mer än vad det tar

De sista två veckorna innan semestern gick jag och nynnade på en iofs lite smålöjlig sång, i orginalversion sjungen av Tapani Kansa. Titeln R A K A S hade jag dock bytt ut mot texten SE ME ST E R och i övrigt var det kanske lite mer tondött och märkligt än med herr Tapani vid mikrofonen. Hursomhelst, innebörden går väl inte att ta fel på. Semestern var riktigt efterlängtad i år. Den högst ordinära vårtröttheten hade liksom bitit sig fast i mig likt en hyena över sitt byte.

Har dock lärt mig genom åren att jag inte ska ge efter för vanmaktskänslan, känslan av att inte räcka till. Även om jag inte orkar i eget tycke 100% så försöker jag tuffa på med åtminstone 50%. Ibland 20, men ibland skenar det iväg till 70-80%. Hemligheten är att göra lite men likväl göra något. Släpper jag mig helt som en zombie eller en kåldolme blir det sen riktigt svårt att komma tillbaka. Det där halvåret liggande på soffan är inget jag vill ha tillbaka. Därför måste man bara tuffa på. Fast bara på 50%.

Men nu är det semester! Kan inte säga att det är lata dagar i solstolen. Vi har bland annat haft rätt mycket fotboll. Dottern hade fotbollsturnering i Piteå förra helgen. den yngre dottern ville inte alls, utan ville hellre ha mormortid. När laget nu hade egen buss och vi ämnade åka på två beslöt vi att lämna bilen hemma. Nu skulle det strävsamma paret passa på att åka lite motorcykel. 5 dagar skulle vi vara borta så det blev att tänka till lite. Jag har endast en packlåda bak på motorcykeln och en tygväska att sätta på bensintanken, så det blev att packa endast det allra nödvändigaste. Vi hade hotellrum bokat i Luleå, för likt i biblen "fanns det icke rum för dem i härbärget..". 800 fotbollslag går inte obemärkt förbi, hotellen i Piteå var fullbokade. Sträckan Luleå-Piteå är ca 50 kilometer, vilket jag inte tar/tog så hårt. Fick ju ta det som en del av körningen. Fast vi egentligen inte körde så långt fick jag och frun 1084 kilometer på vår blåa Suzuki.
Söndag morgon fick vi ta del av det kraftigaste regnvädret jag någonsin upplevt på två hjul. När vi kom fram till Piteå var vi mer dränkta än om vi hade ställt oss en halvtimme i duschen.

Efter matchen stod vi lite fundersamma kvar bredvid planen: -Vad göra? Tid till nästa match var tre timmar, vartefter vi hade 250 kilometer att köra ner till Umeå. Vi var dyngblöta. Det var Söndag förmiddag. Vi hade kvitterat ut oss från vårt hotellrum.
Vi körde lite planlöst omkring innan vi fann lösningen, Coop Forum hade öppet. Som grädde på moset hade de -50% på vissa underställ och jag kunde skönja en lösning på problemet. Vi gick in på butikens väldigt trånga toalett och tog av oss det våta. Jag kunde nästan vrida ur mina långkalsonger..

Men med nytt, torrt under och en sol som började söka sig fram mellan molnen var det sedan ett glatt gift par som grenslade sin väldigt smutsiga MC och körde tillbala till fotbollsplanerna.

I övrigt gick resan helt enligt planerna. På måndag morgon tog vi sen färjan tillbaka över till Finland där vi sen nöjda körde hem.

Här kommer jag tillbaka till mina %-beräkningar. Det att vi tog motorcykel istället för bil är, mc-entusiast eller ej, tyngre än att ta bilen. Omständigare med kläder, mer koncentration med körning etc. Men likväl var det kul och något som trots att det kanske är omständigare är kul och ger mig/oss kraft att gå vidare. Får kanske någon % till av ork och välmående. Hänger Ni med?

Inkommande helg är det (trumvirvel...) Fotboll. Wasa Football Cup. Båda döttrarnas lag ska spela, så helgen lär bli tillbringad vid fotbollsplanen. Det här med döttrarnas fotboll är lite intressant. Har fått frågan om det inte är tungt att ränna på matcher, skjutsa till träningar, gå på talkon..
-Visst. Nog finns det kvällar när man kanske skulle tänka sig att göra annat. Eller kanske till och med inte riktigt skulle orka med att köra till något litet samhälle någonstans för att sen i snålblåst och regn titta på en match och sen köra hem igen. Det kommer sådana tillfällen. Skulle ljuga om jag sade något annat. Paradoxalt är det just dessa händelser som ger mig "kickar". Det att se hur mina barn utvecklas, både inom fotbollen men framförallt hur de inom lagsporter lär sig av varandra, lär sig respekt och att respektera, att ta för sig är guld värt. Sen att de även får de bästa av språkduscher förgyller hela grejen ytterligare.
Känner att detta är det bästa jag kan göra för mina barn. Då ger det mig ork fast jag ibland inte riktigt skulle orka.
Fortsättningen på semestern kommer vi sen att försöka tillbringa så mycket som möjligt på sommarstugan. Lite renovering, förhoppningsvis lite sol och bad och vad mer kan jag behöva?!
Inte mycket.

söndag 5 juni 2016

En rosa Select-fotboll, en blå Suzuki och en inväntan på semestern.

Hej!
Har lite som vana att ögna igenom föregående inlägg innan jag börjar knacka på tangenterna. Idag, not so much. Jag behöver inte läsa igenom föregående inlägg för att veta vad det stod. Jag vet hur negativt och självömkande och baserat på depressiva tankar det var. Så är det ibland. För att citera min jobbkompis, "he e bara kakodagana". Fritt översatt: det är bara tårtdagar, som i att livet är en fest. Så är det inte alltid. Livet är inte alltid en fest. Inte alltid "kakodagana". Så känner säkert Du också. Ville bara säga att har man en depression som spökar så är dalarna kanske ibland djupare, kanske mer långvariga än om man är "normal" och befriad från depressiva tillstånd. Det om det.

Många hushåll har (inser nu att tårta går som en röd tråd igenom allt detta..) haft och även har fest. Folk har fått vita mössor, betyg, diplom och olika bevis på arbetsinsatser de har gjort under året och åren. Med kaka, tårta och kaffe, champagne och ryggdunk firar vi väl utförda prestationer. Hemma hos oss har vår äldre dotter fått sina betyg och den yngre ett bevis på att Hon gått ut förskolan. Livet är en fest. Frun har även gjort ett par tårtor som beställningsjobb för andra jubilarer.

Nu går vår familj in i en lite annan fas. Barnen är nu lediga från skolan och frun har lite kvar att ta ihop inan Hon torkar tavlan, plockar in kritorna i katedern och släpper lös hårknuten i nacken. (Vadå lärare-stereotyp..?!) Resten av familjen får ledigt. Jag har jobb till strax efter midsommar innan jag får semester. Men det blir betydligt lättare för mig iom att resten av familjen är lediga. Inga barn som behöver upp och iväg betyder att jag kan sova en halvtimme längre. Jag kan i lugn och ro ställa mig iväg i ett i övrigt sovande och rofyllt hem. Ger mig en mindre stress och en bra inväntan på egen semester.

I våra semesterplaner ligger som många föregående år fotboll, villaliv och en och annan tur med hojen. Ingår bland annat en fotbollsturnering i Sverige dit frun och jag ämnar ta den blå Suzukin istället för bilen. Fast mer om det senare. På villan har vi tusen och ett projekt, ännu fler än vanligt. Projekt på villan är dock betydligt behagligare än projekt här hemma. Det är liksom inte lika bråttom på villan. Man kan släppa hammaren och slänga sig i solstolen betydligt enklare på villan än här hemma. Åtminstone jag upplever det så.

Men vi återgår till tårta. Känner redan nu att sommaren kommer att vara "kakodagar" Det kommer att vara fina sommardagar med lugna familjedagar. Fina turer med hojen, både ensam och med hustun. Och, när jag nu tittar ut genom köksfönstret, kommer det att bli x-antal varv med gräsklipparen. Inte lika kul, men det hör till. Vet inte fullt ut vad jag med detta inlägg ville få sagt. Men det får kanske Du som läst igenom det avgöra..

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 7 maj 2016

Knäpper igång diskmaskinen.

Stänger den vita luckan och låter förstrött fingrarna glida över plasten tills de finner vad de söker. Trycker in knappen och väljer sen ett program. Diskmasnkinen börjar ta vatten och jag tar de få stegen till köksbordet. Tittar ut. 22-grader varmt på solsidan. Det är Lördag förmiddag och undertecknad har lite svårt med motivationen. På vill göra listan finns många, många franska sträck med allehanda kul sysselsättning.
-slänga mig på soffan med en filt över öronen
-tvätta motorcykeln
-fixa till en extra kåpa till den samma
-till och med köra den..
Osv.Osv.
Men har en annan känsla också. En känsla av att jag borde ta mig i kragen och göra något mer vettigt. -Kanske dammsuga,
-Olja in terassmöblerna
-sortera tvätt
Osv. Osv.
Summan av kardemumman är att inget av det ovanstående blir gjort. Fick laddat diskmaskinen, men dit lämnade det då. Troligen är jag inte alls ensam om att känna att tiden inte räcker till för allt man borde, och framför allt, skulle vilja göra. Problemet jag själv känner är att jag har så svårt att sortera och bara börja på. När, i mitt eget inre, göromålen hopar sig får jag oftast bara en känsla av vanmakt och tappar allt intresse för allt. Den förbaskade depressionen som inte vill släppa sitt järngrepp (hjärngrepp..?) lägger sen ett täcke över mitt huvud och gör att jag då lämnar att sitta här vid mitt kära köksbord. I samma veva får man även ett dåligt samvete för att man inte mår så bra. När man själv inser att frun får styra skuta och sköta om att barnen får mat, slipper sig iväg och köpa kläder inför sina skolavslutningar.. ja då är soppan klar.
Korrekturläser det jag precis skrivit och inser att jag gnäller rätt kraftigt. Jepp, skyldig. Men någonstans och i något skede vill jag släppa på ventilen och bara spy ut min vanmakt. Fast jag överlag har haft en jättebra vår och början av sommar kommer dessa dagar där man inte känner sig riktigt på topp. Då är det skönt att smattra på tangenterna och bara skriva, skriva och släppa ut allt.

Hade ju faktiskt ett ämne, Hade faktiskt något jag hade tänkt ta upp idag. Blev dock mer behandlat vad jag funderar och tänker i detta nu. Tror jag drar sträck här och behandlar det jag tänkte skriva om i nästa inlägg. ska ta kaffekoppen ut på terrassen och ta in lite frisk luft. Lite nya intyck. Och vem vet? Kanske jag börjar med något av mina funderingar och göromål ännu idag..?

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 13 februari 2016

Med livet som insats för en liter mjölk och ett tjog med ägg

Lördag. Dottern har fotbollstränigar, och frun som ställer upp som hjälptränare skulle som vanligt medverka. Idag åkte vi alla iväg. Eller, alla och alla. Storasyster gick till grannen och byggde snökojor. Släppte av de hugade bollsparkarna och åkte själv vidare. Tänkte passa på att proviantera lite under tiden. När jag nu läser att jag skrivit proviantera börjar man ju fundra..
-Hur många åker för att proviantera? Mjöl och smör, en låda 4-tums spik och lite rödmyllefärg..? Nja, fullt så gammaldags är man väl ändå inte. Handla mat heter det.
Klockan var strax efter tio när jag parkerade min blåa bil utanför mataffären/Supermarketen. Rätt mycket bilar på parkeringen gav en fingervisning om vad som komma skall. Med friskt mod satte jag dock in en 50-cents slant för att frigöra vagnen. Vagnen som vartefter den fylls tömmer dit bankkonto. Åtminstone känns det så ibland. Hade inga speciella planer för helgen och gick därför lite planlöst och tittade i hyllorna. Något i köttväg hade jag bestämt. Sen vet Ni kanske hur det kan vara. Man går längs med en hylla och hittar något som fångar ens uppmärksamhet. Stannar till för att strax få känna den omisskänliga känslan av en kundvagn som klättrar upp för din rygg. Och personen som hanterar den kan eventuellt släppa ur sig ett #OHO!" Ursäkta är det inte tal om. Möjligen ett OHO!.
Och när du svänger dig om tillbaka står en nnan kundvagn på tvären framför din och det står en tant och blänger på dig för att du är i vägen. Det är ju HENNES butik.HENNES kundvagn som ska fyllas. Rakt fram, ingen pardon. Och framför allt, det är BRÅTTOM! Bråttom att fylla vagnen för att gå vidare. Vidare till nästa projekt. Och nästa.Och nästa...
Har funderat lite kring detta. Detta med att det är full fart, bråttom överallt. Varför det? Varför ska vi springa igenom livet?
Visst, jag vet att det är bråttom ibland. När man efter jobbet måste hem för att göra mat till barnen innan de ska iväg på fotbollsträningen, Hockeyn, frimärksklubben, What ever.
Då vill man inte slöslappa (finns det ett sådant ord?) sig igenom en mataffär. Men väljer likväl att ta upp detta. För jag orkar inte tro att det är bråttom jämt när folk ska handla.
Men tillbaka till mitt besök i marketen. Jag beslutade mig för att testa en sak. Tänk om man inte alls skulle småspringa med kundvagnen? Tänk om man helt olikt alla andra skulle GÅ? Och kanske till och med använda sig av ett leende då och då? Challenge accepted!
Jag gick. Och jag log. Log när jag steg upp bredvid någon vid bananerna. Sade ursäkta när jag blev tvungen att sträcka mig förbi någon. Kan hända att någon trodde att jag hade rymt från någon anstalt. Att folk kanske trodde jag inte var riktigt riktig. Men, jag fick också leenden tillbaka. På mina ursäkta fick jag Ingen fara! tillbaka. Och när man i någon korsning mellan hyllorna plötsligt stod kundvagn mot kundvagn, och både du och den andra skulle svänga in i samma gång.. Vem tror Ni gick segrande ur den duellen? Med att bara le och i sakta mak skuffa vagnen framför sig? Score!
Vad vill jag få sagt idag då?
Kanske det att vi, åtmistone jag, ibland behöver sakta upp, dra i tömmarna och titta omkring oss. Inte bara stressa vidare till nästa uppgift.
Ska åtminstone jag försöka göra.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

lördag 9 januari 2016

Våfflor, gröna strandtåfflor och livets förgänglighet

Doften av rosor i full blom blandade sig med doften av nygräddade våfflor. Vid grinden stod en stor man och hälsade oss välkomna. Den lilla gårdsplanen var inte alls stor, inte heller den lilla stugan. I trädgården, planerad och avsedd för två personer, befann sig plötsligt tio personer som skulle tillbringa kvällen tillsammans. "Finns det hjärterum så finns det stjärterum!" hälsade värden oss och visst var det så. Minns även hur halvt in i en av många våfflor dök en för mig okänd man upp vid grinden. Det visade sig vara värdparets granne, och som den mest självklara sak i världen blev även han välkomnad in. Det är nu upskattningsvis 25-30 år sedan, men vissa saker glömmer jag inte. Minns doften av rosor, hur goda våfflorna var, men även kanske lite märkliga saker. Minns hur nämnda granne hade en speciell doft. Minns även av någon outgrundlig anledning att han gick med gröna strandtofflor av plast. Det var sådana enkla, billiga tofflor vars sula bestod av en yta av små bollar. "Jag går på ärter!" basunerade den glada grannen ut, och där och då var det med det mest roliga jag hört på länge.
Den kvällen gick jag tillbaka till husvagnen, vårt hem för en vecka, med en mättnadskänsla svår att beskriva. Visst, det att man hade ätit en våffla eller två för mycket går ju att berätta om. Man kan med yviga gester i luften berätta hur sväld magen var och hur man lovde sig själv att inte äta något mer på resten av resan.
Men även en annan typ av mättnad. En glad mättnad där man fått tillbringa en underbar kväll bland släkt och vänner och man kände tacksamhet mot allt och alla.

Men, det är rätt länge sedan. Vad som hänt med den glada grannen med de gröna strandtofflorna vet jag inte. Men värden, våffelstekaren, min släkting, det vet jag. Eller det vet jag egentligen inte. Det enda jag vet är att han inte längre finns ibland oss. Efter en lång tid av sjukdom har han nu fått somna in. Hoppas att han efter ett långt liv fått komma någonstans bättre än denna. Vet inte vad jag ska tro, men man kan och jag vill hoppas att så är fallet.

Lite märkligt detta. Det här var en resa som jag gjorde tillsammans med min bror och mina föräldrar. Vi hade även en annan familj med oss med pojkar i vår ålder. När man som liten ofta åkte med sina föräldrar någonstans så blev ju umgänget per automatik ett visst. Det var släktingar, mina föräldrars kompisar, som ofta hade jämnåriga barn som då blev mina kompisar. De två pojkarna som då var med på resan var då mina kompisar. Har nu inte träffat någon av dem på flera år. Visst, självklart när vi träffas så stannar vi till och pratar. Men inte är de kanske i ordets rätta bemärkelse mina kompisar längre. Till det känner jag att jag har för lite koll om deras vardag och liv och leverne.

Och värden. Min släkting. Den glada mannen med ett stort hjärta. Mannen som enligt egen utsago hade det bättre än vad han förtjänade och som alltid hade det nära till skratt. Hur var det med honom? Han och hans hustru bodde inte i samma land som jag. Det är kanske att göra det väl lätt för sig att säga att det var orsaken till att vi inte träffades så ofta. Visst, en delorsak. Men inte träffade eller heller träffar jag andra släktingar heller egentligen, fast de geografiskt bor närmare. Så det är inte heller en orsak. Varken orkar eller vill försöka hitta orsaker eller förklaringar till hur saker blir som det blir. "Upptagen med eget och det som finns precis framför egen näsa.." är väl något som kommer närmast.
En av de sista gångerna som jag träffade honom var om jag minns rätt hemma hos mina föräldrar. Det var en kall, riktigt kall kväll. Mannen och hans likaledes trevliga hustru bodde under sin Finlandsvisit hos andra släktingar och hade tillsammans med dem kommit på besök. När sällskapet efter en trevlig kväll skulle åka hem gick min mammas kusin ut för att starta och värma upp bilen lite innan den äldre generationen skulle sätta sig däri. Tyvärr tyckte inte centrallåset om den karga väderleken och valde att låsa dörrarna. Med motorn igång och nycklarna i. Blev att jag vevade igång en annan bil och vi åkte hem med dem samt hämtade reservnycklarna. Lite småkul såhär efteråt.

Vad vill jag då berätta? Vill jag berätta att jag lider av en omättbar sorg och snart inte vet vart jag ska ta vägen? Absolut inte. Visst är jag ledsen. Ledsen för de minnen som jag har. Ledsen för hur hans hustru står ensam kvar. Ledsen för hur en era har tagit slut. Lite ledsen för att man kanske inte saknar kon innan båset är tomt, så att säga..

Men även en stor tacksamhet. Tacksam för att jag fick lära känna en sådan stor man med en stor personlighet. Hur glad jag kan vara när man kan och får känna närhet och tillhörighet till andra människor. Visst, kärnfamiljen, min fru och våra barn är ju det självklara. Det är mig närmast. Men man kan också känna närhet till andra, fast man kanske inte är varken släkt eller träffas särskilt ofta. Till exempel mina mc-polare som jag egentligen bara träffar sommartid känner jag om nu inte närhet så åtminstone samhörighet med. Fast det kan gå flera månader emellan kan man plocka upp där man slutade. Trevligt.

Till sist vill jag bara säga Tack. Till levande och döda. Släkt och vänner. Kända och okända. Mötta och ännu inte mötta människor. det är väl ni som gör livet?

Tack för ordet. Ha en bra dag.