Såg nyss ut genom köksfönstret och såg hur frun backade ut bilen från under biltaket. I baksätet satt den yngre dottern iförd svarta collegebyxor, långa blåa strumpor med skydd under. Som sig bör hos oss på lördag så är det fotboll på agendan. Den yngre med träning på förmiddagen och den äldre med träning på kvällen. Vi vet så att säga vad vi ska göra.
Nu hade jag inte tänkt behandla fotboll och träningar idag. Nej, det är väl ingen högoddsare det som jag tänkte på. vändagen. Valentines Day. Har inte riktigt på klart vem denne Valentine var. Ska vi vara ärliga så orkar jag inte riktigt bry mig såpass mycket att jag skulle ta reda på det heller. Tänkte mer på detta med vändagen, så som den firas här i Österbotten. Folk tar hem tulpan- och rosbuketter. Kanske choklad. Eller bjuder sin vän/sina vänner på mat. Vackert så. Saker som borde beivras mer i vardagen. Kanske lite där skon klämmer. Eller, inte klämmer någon sko, sådär egentligen. Men min tanke är mer som följer:
-Behöver vi en vändag? Behöver vi en dag där vi tänker extra på våra nära och kära? Innan Ni helt tappar besinningen... Visst behöver vi det! Åtminstone när samhället är byggt upp som det är. Ett samhälle där de flesta har mig, mitt och jag i främsta rummet behövs verkligen en dag där man kan stanna upp och tänka efter lite. Hur man väljer att fira/spendera den är väl upp till va och en. Vill man boka bord på restaurang, kanske gå på bio på tumanhand, ta en promenad med sin respektive medan barnen bygger Lego... allt funkar. Sen har vi då de andra vännerna. De som inte är hjärtevänner i egentlig menig. Nej, de som är kompisar, vänner. De som man tycker om, kanske delar vissa intressen med, kanske jobbar med eller gått i skola samtidigt som. Ibland kan det kanske hända att dessa vänner bara finns till där i bakgrunden. De lever sina liv på sitt håll, när Ni lever Era liv. Ibland ser Ni kanske en uppdatering via Facebook/Instagram och Ni slänger några ord. På vändagen då skickar Ni eventuellt iväg en hälsning. Så funkar det.
Hos oss blev eller blir det inget extra denna vändag. Jag har inte tagit hem några blomster. Vi har inte desto mer tagit extra hand om varandra. Eller... vänta nu. I morse när jag vaknade stod dottern vid sängkanten och pockade på uppmärksamhet. Enligt henne hade vår äldsta katt, en präktig gubbe vid namn Rolf, hoppat upp i hennes säng och försökte äta upp hennes händer. Kan rakt ut säga att så är inte fallet. Visst, att han hoppat upp i sängen, det köper jag. Också det faktum att han nafsar och vill bli omskött. Men äta upp händerna... njaa. Mer var väl det faktum att dottern ville stiga upp. Som socker på moset kom den andra damen in i vårt sovrum och beklagade sig att vi hade väckt henne. På något övernaturligt sätt lyckades frun få flickorna att gå igång på ideèn att gå ner och titta på TV. Bara de två..
Följaktligen fick vi en halvtimme till. En halvtimme av närhet. Vi somnade båda om. Tillsammans. Sen var det riktigt skönt att möta dagen tillsammans.
Barnen har båda varit på kalas nu på eftermiddagen. Vi hade huset helt för oss själva. Då passade vi på! Vi slängde oss på varsin soffa och slötittade på skidskytte på TV... Vändagsmys.
Tack för ordet. Ha en bra (vän)dag.
lördag 14 februari 2015
måndag 9 februari 2015
En blå kaffeburk fylld med hopp
Måndag. Ett väldigt känsloladdat ord. Lite som Fredag och Lördag. Fast oftast inte i lika glada tongångar. Många har en ledig helg bakom sig och ställer sig redo för en ny arbetsvecka. Hakor rakas, barnens kläder som igår kväll var helt klara har nu plötsligt gömt en strumpa eller ett par kalsonger.. standard förfarande i en barnfamilj.
Vi har ett dubbelskåp ovanför arbetsbänken. Skåpet innehåller kryddor, socker, konserver... och så den blåa burken. En blå fyrkantig burk med rundade hörn. Längs två parallella sidor löper varsin genomskinlig rand. Där ser man på ett ögonblick hur mycket det finns kvar i burken. Burken har säkert blivit införskaffad på ett eller annat plast-party i nejden. Ni vet, ett sådant party där oftast kvinnor sammanstrålar för att titta på burkar, koppar och allsköns ”bröte” man kan behöva i ett kök.
Men missförstå mig rätt. Burken är bra. Ni har kanske gissat att det är en kaffeburk som jag beskriver. Burken håller väl aromerna i kaffet. Den är även i perfekt storlek. Ett kaffepaket går galant i. Även måttet ryms att vila ovanpå pulvret under locket.
Jag har nu plockat in burken tillbaka i skåpet. Den röda knappen på kaffekokaren lyser, liksom för att meddela att den har något på gång. I takt med att jag plockar fram smör, skinka och påsen med färdigskivade brödskivor börjar en tanke gnaga i mig:
Jobb. Eller mera riktigt: mitt jobb. Det börjar verkligen kännas länge sedan. Har gått hemma nu snart ett år. Det har varit ett tungt, ett väldigt tungt, år. En resa fylld av bedrövelse, svarta moln, besvikelser och besvikelser igen. Har vid ett flertal tillfällen känt hur krafterna återvänt för att i nästa ögonblick falla pladask. Solen har verkligen inte stigit upp alla dagar över min hjässa. Då har familjen verkligen varit ett fantastiskt stöd. Frun, denna underbara skapelse, har med en otrolig kraft styrt upp både mig och familjen. Hon har fått mig att se ljusglimtarna i det mörka. Och inte minst barnen. Dessa små människor med så stort hjärta. Inte bara en gång när barnen har varit de som har dragit upp mig ur depressionens djupa grop.
Ser jag tillbaka på året som har varit kan jag åtminstone konstatera en sak. Året här hemma har gett mig en väldigt bra kontakt med flickorna. Visst, inte hade vi dålig kontakt förr heller. Men tiden före jag blev sjukskriven var jag allt för trött för att orka med allt som kanske en pappa skulle behöva. Efter jobbet ramlade jag ner på soffan och där somnade jag och sov bort halva kvällen. Nu har jag orkat bättre, och med det även funnit tid och glädje i att pyssla och leka med barnen. Och det, mina vänner, är något som inget kan ta ifrån mig.
Visst har även det ekonomiska läget varit lite trängt. Sjukskrivning så pass länge sätter nog sina spår. Men det går. När man ställer sig så går det. Och tiden med barnen och familjen är långt mer värdefull än alla pengar i världen.
Nu börjar det dock blåsa mer förliga vindar under mina vingar. Mina dagar har varit betydligt bättre. Ork och humör är någonting helt annat än vad det varit. Att säga att jag är fullt återställd vore nog att ljuga. Helt återställd vet jag inte ens om jag någonsin blir. Och på vilket sätt i så fall? Så långt har jag kommit, att jag inte kan eller vill gå tillbaka till det liv som jag levde innan det briserade.
Jag försökte leva med gasen i botten hela tiden. Försökte vara den supermänniska som jag såg framför mig. Ni vet, en sådan som jobbar, uppfostrar barnen, leker med dem, åker på deras hobbyn, har egna hobbyn och sporter, håller hus och hem skinande rent, tvättar och vaxar bilarna, klipper gräset, bygger klart hus och garage.... Allt detta på samma gång. För någon annan kanske det fungerar. Men inte för mig. Det blev till att jag fuskade lite överallt. Och gruvade mig nattetid för att ingenting blir som jag tänkt mig. Jag är ju en Supermänniska! Alla andra har ju välpolerade fasader och perfekta liv?!
Jag börjar lära mig att det inte är så. Att jag inte ska försöka jämföra mig med andra. Att andras liv inte alls ser ut som min trånga, trötta skalle tror. Jag börjar lära mig att det är okej att lämna saker ogjorda. Att det finns något som kallas för prioritering. Ja, faktiskt! Man kan prioritera och lämna saker till senare. Wow! Vilken självinsikt denna stackars krake har! Men Ni vet var Ni läste och hörde om det först.
Men, jobbet. Vi har diskuterat och kommit fram till en för mig ypperlig lösning. Jag kommer inom några veckor att börja jobba igen. Först på halvtid. 50% är en bra början. Jag är riktigt taggad och glad över detta. Vist är jag även lite nervös, kanske till och med lite rädd. En såpass lång tid som det ändå har gått. Här kan jag passa på att tacka mina jobbkompisar och chefer för det stöd som de har uppvisat. Det ger en betydligt lättare känsla och lättare tillbakagång.
Ska bli riktigt roligt att börja på. Åka iväg. Känna att jag ändå är en del av det övriga samhället. Inte bara en multnande hög med dynga, liggande på en soffa någonstans... (nu överdriver jag lite. Men mest för att beskriva lite hur det har känts mellan varven.)
Så har jag haft det. När jag nu tittar på mina inlägg här kan konstateras att jag inte är vidare frekvent i mina uppdateringar. Men som jag redan skrivit vid ett flertal tillfällen så skriver jag endast när motivation finns. Jag skriver mest för mig själv. Det att Du läser är jättekul och jag hoppas att Du tittar in här fler gånger..!
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Vi har ett dubbelskåp ovanför arbetsbänken. Skåpet innehåller kryddor, socker, konserver... och så den blåa burken. En blå fyrkantig burk med rundade hörn. Längs två parallella sidor löper varsin genomskinlig rand. Där ser man på ett ögonblick hur mycket det finns kvar i burken. Burken har säkert blivit införskaffad på ett eller annat plast-party i nejden. Ni vet, ett sådant party där oftast kvinnor sammanstrålar för att titta på burkar, koppar och allsköns ”bröte” man kan behöva i ett kök.
Men missförstå mig rätt. Burken är bra. Ni har kanske gissat att det är en kaffeburk som jag beskriver. Burken håller väl aromerna i kaffet. Den är även i perfekt storlek. Ett kaffepaket går galant i. Även måttet ryms att vila ovanpå pulvret under locket.
Jag har nu plockat in burken tillbaka i skåpet. Den röda knappen på kaffekokaren lyser, liksom för att meddela att den har något på gång. I takt med att jag plockar fram smör, skinka och påsen med färdigskivade brödskivor börjar en tanke gnaga i mig:
Jobb. Eller mera riktigt: mitt jobb. Det börjar verkligen kännas länge sedan. Har gått hemma nu snart ett år. Det har varit ett tungt, ett väldigt tungt, år. En resa fylld av bedrövelse, svarta moln, besvikelser och besvikelser igen. Har vid ett flertal tillfällen känt hur krafterna återvänt för att i nästa ögonblick falla pladask. Solen har verkligen inte stigit upp alla dagar över min hjässa. Då har familjen verkligen varit ett fantastiskt stöd. Frun, denna underbara skapelse, har med en otrolig kraft styrt upp både mig och familjen. Hon har fått mig att se ljusglimtarna i det mörka. Och inte minst barnen. Dessa små människor med så stort hjärta. Inte bara en gång när barnen har varit de som har dragit upp mig ur depressionens djupa grop.
Ser jag tillbaka på året som har varit kan jag åtminstone konstatera en sak. Året här hemma har gett mig en väldigt bra kontakt med flickorna. Visst, inte hade vi dålig kontakt förr heller. Men tiden före jag blev sjukskriven var jag allt för trött för att orka med allt som kanske en pappa skulle behöva. Efter jobbet ramlade jag ner på soffan och där somnade jag och sov bort halva kvällen. Nu har jag orkat bättre, och med det även funnit tid och glädje i att pyssla och leka med barnen. Och det, mina vänner, är något som inget kan ta ifrån mig.
Visst har även det ekonomiska läget varit lite trängt. Sjukskrivning så pass länge sätter nog sina spår. Men det går. När man ställer sig så går det. Och tiden med barnen och familjen är långt mer värdefull än alla pengar i världen.
Nu börjar det dock blåsa mer förliga vindar under mina vingar. Mina dagar har varit betydligt bättre. Ork och humör är någonting helt annat än vad det varit. Att säga att jag är fullt återställd vore nog att ljuga. Helt återställd vet jag inte ens om jag någonsin blir. Och på vilket sätt i så fall? Så långt har jag kommit, att jag inte kan eller vill gå tillbaka till det liv som jag levde innan det briserade.
Jag försökte leva med gasen i botten hela tiden. Försökte vara den supermänniska som jag såg framför mig. Ni vet, en sådan som jobbar, uppfostrar barnen, leker med dem, åker på deras hobbyn, har egna hobbyn och sporter, håller hus och hem skinande rent, tvättar och vaxar bilarna, klipper gräset, bygger klart hus och garage.... Allt detta på samma gång. För någon annan kanske det fungerar. Men inte för mig. Det blev till att jag fuskade lite överallt. Och gruvade mig nattetid för att ingenting blir som jag tänkt mig. Jag är ju en Supermänniska! Alla andra har ju välpolerade fasader och perfekta liv?!
Jag börjar lära mig att det inte är så. Att jag inte ska försöka jämföra mig med andra. Att andras liv inte alls ser ut som min trånga, trötta skalle tror. Jag börjar lära mig att det är okej att lämna saker ogjorda. Att det finns något som kallas för prioritering. Ja, faktiskt! Man kan prioritera och lämna saker till senare. Wow! Vilken självinsikt denna stackars krake har! Men Ni vet var Ni läste och hörde om det först.
Men, jobbet. Vi har diskuterat och kommit fram till en för mig ypperlig lösning. Jag kommer inom några veckor att börja jobba igen. Först på halvtid. 50% är en bra början. Jag är riktigt taggad och glad över detta. Vist är jag även lite nervös, kanske till och med lite rädd. En såpass lång tid som det ändå har gått. Här kan jag passa på att tacka mina jobbkompisar och chefer för det stöd som de har uppvisat. Det ger en betydligt lättare känsla och lättare tillbakagång.
Ska bli riktigt roligt att börja på. Åka iväg. Känna att jag ändå är en del av det övriga samhället. Inte bara en multnande hög med dynga, liggande på en soffa någonstans... (nu överdriver jag lite. Men mest för att beskriva lite hur det har känts mellan varven.)
Så har jag haft det. När jag nu tittar på mina inlägg här kan konstateras att jag inte är vidare frekvent i mina uppdateringar. Men som jag redan skrivit vid ett flertal tillfällen så skriver jag endast när motivation finns. Jag skriver mest för mig själv. Det att Du läser är jättekul och jag hoppas att Du tittar in här fler gånger..!
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)