Med den mörkblåa, i och för sig väldig stiliga, propra skjortan skavande i nacken, tungan torrare än en meter sandpapper i grovlek K36, försökte han på ett någotsonär snyggt sätt hänga tillbaka galgen efter att ha lyft ner sin kära läderjacka. Flickan han tillbringat eftermiddagen och kvällen med hade bara blivit vackrare och vackrare vartefter tiden gått. Dagen hade bara löpt på. De hade varit ute på promenad i en stad pinad av snålblåsten, besökt snabbmatskedjan med det gula M:et på logon. Kvällen hade tillbringats i en fruktansvärt obekväm gammal soffa hon ärvt av sin mormor. Att han skruvat på sig för jämnan hade hon kanske tagit negativt, men det var soffan, absolut inte Hon, som skavde. När han nu stod i hennes hall, klockan var alltför sent, hade hans tilltänkta lite loja, coola image hade blåst all världens väg.
Hon hade kört ner sina händer i sina jeansfickor, den blåa stickade tröjan med hög krage gjorde att han bara ville ta två-tre steg fram och slå armarna om henne. Hans plattfotade fötter instuckna i ett par 41:or verkade dock vara fastmurade i golvet, för han slapp varken fram till henne eller ut genom dörren. Till sist fann han det som bäst att göra en snabb sorti. Efter att ha fått löfte om att träffa henne igen tog hans svettiga fingrar tag i låsvredet, det smällde till i låshuset och ekot i trapphuset skulle ha kunnat väcka döda, åtminstone kändes det så.
"Du är fin." kläckte han ur sig innan han avlägsnade sig. Efter att ha småsprungit ner de tre våningarna och ut till den väntande bilen satte han sig i förarstolen, tittade upp mot lägrenheten där han nyss varit.
"-Du är fin?" Han drämde handen i den helt oskyldiga ratten. "-Du är fin?!" Att han inte kommit på någonting bättre! Färden hem gick som i en dimma. Bilden av hennes leende var det enda som snurrade på hårdskivan. "-Du är fin?!" Han suckade djupt. Att man skall vara så klumpig. Men han fick träffa henne fler gånger. Nervositeten försvann sakta men säkert och överskuggades av en övertygelse om att det var hon och ingen annan. Hon hade tydligen också fattat tycke för den lite klumpiga, gängliga pojken med den svarta läderjackan och den röda Renaulten.
Hon har nyss lagt den yngre dottern till sömns. Han sitter och knackar frenetiskt på laptopen, dottern han nattade somnade betydligt fortare. Visst har det väl myntats nått snett ord under årens lopp. Dock har de överskuggats av kärleken till varandra. När han nu sitter här, i ett dunkelt vardagsrum, med en katt som surrar/kurrar i soffan bredvid sig kan han inte annat än skratta lite.
-Jag har det bra! Jag är tacksam för vad jag har. Är inte ekonomiskt oberoende, men långt mer rik än jag någonsin kunnat föreställa mig.
This is my life
Tack för ordet, ha en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar