Rebecka

Tänkte berätta om en kvinna ur mitt förflutna. När jag mådde dåligt och mitt dåvarande sällskap sjöng på sista versen, då halkade hon in på ett bananskal. I planerna ingick en kvinna som inte skulle ha några vidare dyra vanor. Hon skulle stå vid min sida och stöda mig, hjälpa mig och även ge mig njutning.  Jag sökte högt och jag sökte lågt, men kvinnorna jag hittade var antingen upptagna på annat håll, eller så spelade de i en helt annan liga än mig.

En kvinna som länge var med i leken var född 1989, hon var röd till färgen och född i Tyskland. Hennes hjärta var 1600 kubik stort. Hon hette BMW. BMW 316i. Vi dansade en provdans, ett visst intresse föddes, ganska stort faktiskt. Men, ständigt dessa men. Hennes far.  Mannen med pressveck på byxorna, mustasch och som beredd att med ett handslag sälja hennes själ. Han värderade henne i och för sig helt korrekt, men likväl för högt för min sargade ekonomiska situation. Moloken avlägsnade jag mig därifrån och skulle just sätta mig i min dödsdömda japanska halvportion till bil, när någonting flimrade förbi i ögonvrån.

En lika röd kvinna, född 1990, med fabrikstonade fönster, ett hjärta med insprutning och dörrar fem. Hon hade aluminiumskor och tittade på mig blygt. Blygt men nyfiket. Gick runt henne ett par varv. Inuti var hon grå, hon hade plyschklädsel och vid närmare bekantskap även färddator. Hennes fönster manövrerades elektroniskt. Jag bjöd upp till dans, och när vi virvlade runt kändes det bara så rätt. Visst, det faktum att hon var född i landet med röda viner, basker och en loj inställning till bilelektronik blundade jag för. Efter förhandlingar med hennes far, som för övrigt var samma man som försökte bortgifta sin andra dotter, BMW:n, åkte vi iväg hemåt. Hon hette Renault 19 TXE. 

Att hon hette just TXE gav mig färddatorn, elfönster, tonade rutor, gula extraljus och aluminiumskor, samt kanske det trevligaste, den insprutade 1700 kubik stora motorn.

Vi fick en kort med ack så intensiv tid tillsammans. I samma veva hittade jag även en annan kvinna, en helt utan elfönster eller färddator, men ett underbart leende och en doft som gjorde mig knäsvag. Hennes famn var varm och skön. Ett litet problem var att hon bodde 100 km bort. Men, det var där som TXE:n kom in i bilden, eller Rebecka, som jag valt att kalla henne.

Under cirka ett års tid åkte hon otaliga gånger sträckan mellan min arbetsplats och min nya väns hem. Genom snö och rusk, halka, sol.. Allt klarade hon galant. Finns risk hon ganska ofta fick lida tungt. Ofta var de morgnar när jag sent omsider hoppade in i hennes plyschklädde förarstol, ömt smekte hennes ratt och sakta mumlade: Jag är sen! Svik mig inte nu!

Hon svek mig ALDRIG! Vid ett flertal tillfällen var hon tvärs över vägen, vid oftast farter som kanske skulle låtit mig skaka galler. Men hon tog ett stadigt tag om Europaväg 8, lotsade mig genom snömodd och isbeklädnad för att sen förnöjt stanna till vid min arbetsplats, oftast till och med en par minuter till godo...

Rebecka var även med när jag och min vän förlovade oss. När vi på vår picknick växlade ringar tror jag Rebecka grät en skvätt, där hon stod och väntade på oss. När vi sedan gift oss och bildat gemensamt hem, var Rebecka fortfarande med oss. Trots min inte alls ömtåliga behandling var hon fortfarande vid rätt god hälsa. Endast en lätt deformerad kofångare vittnade om min brutala framfart.

Alla goda ting kan få ett slut. Så även mitt och Rebeckas förhållande. Vi köpte vår första gemensamma bil. En blå Ford Mondeo från 1995 skulle betjäna oss framledes. Rebecka såldes åt en före detta arbetskamrat. När jag frågade om han var intresserad tittade han ut genom fönstret, frågade priset och sa: ”Ok. Jag tar henne. Att hon fortfarande fungerar efter dina eskapader betyder att hon måste vara bra!”

Så, dit lämnade HON. Rebecka. Kvinnan som kanske givit mig mest. Hon gav mig min fru. Min fru som givit mig mina två döttrar. Jag kör franskt idag igen. Fast jag trivs med min nya fransyska så är det ingen 19TXE. Det har bara funnits en Rebecka.

Tack för ordet. Ha en bra dag.