Den som spar han har, kanske riktiga pengar kvar

Provade ikväll genom Facebook slänga ut en liten fråga. Frågan kom upp i mitt undermedvetna just som jag nattade dottern. Vet inte hur jag där mitt i "Godnatt, vännen,pappa tycker om dig!" började fundera i de banorna. Nåväl, frågan jag skrev ner och släppte ut i oändligheten var: "-Var går gränsen mellan sparsam och gnidig?" Fick några roliga och även tänkvärda kommentarer. Bland annat en kommentar löd:

"Sparsam är man när man inte unnar sig själv -Gnidig är man när man inte unnar andra..."

Finns en viss risk dessa frågor är ganska olika beroende var man bor. Jag som bor i det svenskspråkiga, finska Österbotten vet ganska bra vad gnidig är. Vi är duktiga på att vända och vrida på slantarna. Vi är väldigt precisa med vad saker och ting får kosta, och framförallt vad det INTE får kosta. Vi är mästare på att lukta oss till en bra deal, om det så kostar. Som exempel kan jag berätta om en händelse när jag jobbade i en järnaffär i Vasa. En herreman kom in och frågade efter en produkt, minns inte mera vad det var. Det var dock något som kostade några euro. Tio max femton euro. När han hörde vad ovannämnda produkt kostade ryggade han tillbaka och upplyste mig om att den minsann var nån euro billigare vid en annan affär. Han sa att han minsann åker tillbaka dit om vi inte justerade priset. Jag frågade i all vänlighet mannen om han var ute på promenad eller om han körde bil. Lätt frågande svarade han att han körde bil. Jag frågade honom, igen, i all vänlighet, om inte bilen alls tar bränsle. Till saken hör att det var rätt kallt, åtminstone -10 grader. Prisskillnaden åts upp i samma ögonblick han startade bilen. Men där har vi igen det där. Vi österbottningar är bra på detta med att spara. Billigt är lika med bra.

Sen är också det svenskspråkiga Österbotten lite olika. Åker man från Vasa norrut blir vi än mer prismedvetna. Förut när jag bodde och jobbade i Jakobstad, ca 100 kilometer norr om Vasa, var det ännu mera prismedvetenhet. Där var det rätt vanligt att kunderna började sin mening med "Vad kostar.." för att först sen framföra vad de var ute efter. Priset kom i första hand. Sen varan och dess kvalitet. Visst är prismedvetenhet och sparsamhet en positiv egenskap, men det kan finnas gränser med allt. Bollar själv med dessa frågor dagligen. Vissa dagar vill jag inte köpa någonting, tycker allt är dyrt, medan andra dagar känns det bra att låta bankkortet sjunga.

Men tillbaka till min fråga: "-Var går gränsen mellan sparsam och gnidig?"
Vill nästan hävda att den gränsen är ganska luddig. Det kan vara att gränsen går HÄR i ett fall, emedan den går betydligt längre ner i ett annat fall. Nämde här i ett tidigare blogginlägg om mina tankar, våndor kring mina eventuella nya vinterdäck till surrburken (min bil). I det fallet är jag fortfarande inte helt säker om jag är sparsam eller gnidig, men nånting är jag. (frun har för länge sedan kallat mig gnidig..)

Vi människor skall väl, egentligen, eftersträva lycka och välmående för oss och våra nära, kära runt omkring oss. Om lyckan för någon är ett nytt, stort hus, ny, fin bil, då är det väl det som de skall satsa på. Men är det viktigt med ett stort, välfyllt bankkonto där pengarna växer på hög, då är det väl det man skall satsa på. Menar inte sitta här och peka finger och tycka vad som är rätt eller fel. Ville bara reflektera över ett intressant fenomen som finns runt omkring oss. Ni som har läst flera av mina blogginlägg har väl sett hur jag vidrör ämnet pengar och ekonomi mellan varven. Det är tydligen ganska viktigt för mig. Har lönedag idag. Igår blev jag tvungen att tanka bilen innan jag åkte hem från jobbet. Att efter snart tjugo år i arbetslivet behöva fundera om jag kan tanka fullt eller om jag skall tanka halvfullt, för att sen tanka på nytt när lönen kommit in är väl inte så kul. Visst, jag kör rätt länge efter att ha spillt i tjugo liter diesel, men bara vetskapen om att man ibland behöver tänka efter kan vara nog så störande.

"Den som spar, han har" heter ett uttryck. Man kan spara pengar, erfarenheter...
Nu blinkar datorn till och berättar att det endast är 11% kvar av batteriet. Att jag borde koppla till laddaren om jag önskar fortsätta använda datorn. Tror faktiskt jag skall koppla i laddaren och spela lite musik ett tag till innan jag lägger mig. Det är väl bättre att ladda nu och inte imorgon, när den nu går på nattström... ;)

Tack för ordet, ha en bra dag.

Skall städa bort gamla gummistövlar och lådor från hjärnbarken

Det finns ett litet orosmoln på min annars så molnfria himmel. En mörk punkt där solen aldrig skiner. En plats på jorden där kaos, förstörelse och krig råder. Jag pratar om vårt förråd. Ett utrymme på cirka 15-16 kvadrat som lever sitt eget liv. Där har allt som oftast blivit mer eller mindre inslängt en det ena, en det andra. Det har nu kommit till den punkt där det inte går längre. Ikväll basunerade jag vid kvällsmaten ut att i helgen skall det städas. Har hyllor utmed tre av väggarna. Det finns skåp med dörrar, kort sagt det är upplagt för ett bra förråd. Tror dock jag läser in lite för mycket i kaoset i vårt förråd. Drar paralleller med kaoset där och kaoset i mitt huvud. Inbillar mig att får jag uppstädat i förrådet blir även kaoset mellan öronen lindrigare.

Låter det konstigt? Mycket möjligt. Men det är de facto svårt att släppa taget om något som är viktigt. Ordning och reda är nånting jag drömmer om. Kan som kuriosa berätta att jag i yngre år tillbringade en hel dag i pappas garage med rubbing och vax putsande upp en gammal Nissan med matt lackering. Bilen var värd några hundra men jag kunde inte titta på den sorliga finichen. När man är trött och inte riktigt orkar sköta om saker och ting runt omkring sig till hundra procent hindrar det dock inte att man funderar på det. Till exempel aluminiumfälgarna på vinterdäcken på representationsvagnen hade jag tänkt blästra och måla under sommaren, men när halkan och snön stod för dörren var fälgarna fortfarande i sitt sorliga tillstånd. Kan inte göra så mycket åt det nu, innan sommardäcken åker på, men det hindrar dock inte mig rån att fundera på det, till och med må lite dåligt över det. Tror knappast frun mår speciellt dåligt över ärgade fälgar med matt yta, men mig stör det.

Nåväl, till helgen skall jag backa släpvagnen till dörren, inbillar mig det finns en hel del som skall slängas. Har en par verktygstavlor som jag tänkt hänga upp. När jag kommit mig så långt så jag kan börja hänga upp fastnycklar och hammare på tavlan blir det fest. Och skruvstycket jag tog från pappas garagerensning skall få en hedersplats.Tror mig även kunna hitta både ett och annat fynd. När jag fått uppstädat mitt sexton kvadrat stora kaos tror jag vi alla skall få bevittna en både gladare och piggare skribent på detta forum. Men framför allt kommer min familj få en gladare far/make.

Tycker Ni jag ställer stora förväntningar på förrådsstädningen? För stora förväntningar? Mycket möjligt, till och med troligt. Men en sak har jag åtminstone lärt mig. Det lönar sig att ta itu med sina förråd, sina mörka förråd. Sina demoner, om Ni så vill. Det är väl trots allt dubbla jobb om man först grubblar sig fördärvad på något för att sen sköta om det, istället för att sköta om det direkt och slippa grubbla. Detta är iofs väldigt logiskt och självklart, tycker Ni väl. men det tåls att upprepas...

Tack för ordet, ha en bra dag.

Skivat blandbröd som balsam

Egentligen vet jag bättre. Det är inte speciellt hälsosamt, ej heller gör det underverk för att hitta sömnen. Likväl sitter jag här, efter 21.00, och glupskt svänger i mig skivat blandbröd med rövarstek på. När jag besökte butiken ikväll hittade jag först Rövarsteken. Ett paket på 300 gram jag för det mesta har svårt att lämna kvar på kroken i butiken. När jag sen kom till brödavdelningen ramlade liksom pusselbitarna på plats. På brödpåsen står det skivat blandbröd på svenska. Den finska texten säger "piimälimppu"-surmjölkslimpa. Blev tvungen att ögna igenom innehållsförteckningen, hittar dock ingenting om surmjölk. Det är hursomhelst en av mina favoriter, speciellt när den som i kväll är riktigt mjuk och nästan smälter i munnen. Detta med kvällssmörgåsar är nånting som följt mig under en ganska lång tid. Där vid femton-sexton års ålder var det rätt vanligt att jag under reklampauserna på TV kom nedstörtande för vindstrapporna för att slänga ihop en hög med smörgåsar som jag sen tog med upp på rummet. Min mamma sa ibland att det kändes som hon hade ett fotbollslag, inte EN son, boende på vinden. Men som den goda mor hon både var och för all del fortfarande är bar hon hem mat vartefter jag tömde kylskåpet.

Innan Ni får den uppfattningen att jag är ett ständigt hungrigt matvrak (hoppas min fru inte kommenterar detta..) så skall jag säga att det blivit lite mindre med smörgåsarna. Men fortsättningsvis blir det ätit lite väl sent om kvällarna. Kan kanske sträcka mig så långt så att det är avslappnande att sitta stilla med en smörgås, ett glas kallt kranvatten och musik från Spotify med nån melankolisk herreman med hes stämma. Ensamheten är också något som jag värdesätter högt. Missförstå mig rätt nu. Vetskapen om att mina flickor sover i sina sängar, frun ligger i vårt sovrum, katterna ligger mest överallt, det är en underbar känsla. Lugnet här vid köksbordet är som balsam för själen, om Ni vet hur jag menar.

Apropå balsam för själen. Jag pratade med en polare ikväll i vars garage jag har magasinerat min motorcykel över vintern. Jag skickade ut honom för att sätta laddaren på batteriet för att vi skall kunna rulla ut hojarna nån dag inkommande helg. Att sen stå utanför garaget och höra två hojar glatt smälla och puttra på tomgång är också en slags balsam. Har en del service innan hon igen är beredd på nya utflykter, men starta upp kan man ju alltid göra...

Tror alla människor har, åtminstone borde ha, någonting som fungerar som balsam. Ofta någonting som är helt annat än det vardagliga. Är det sen att snöra på sig löparskorna, valla skidorna eller ta en tur med motorcykeln.
-Var har Du din balsam? Nu menar jag inte att Ni skall svara på den frågan. Eller, det menar jag, men inte åt andra, berätta åt Er själva. Och ser Ni att er livskamrat börjar ha lite mindre i tuben, försök se om Ni kan skaffa nytt balsam någonstans ifrån...

Tack för ordet, ha en bra dag.

Hacket

Sådär till vardags märks det inte

Att hon har ett hack i höger pekfinger

Men när kvällsmaten är bortplockad

Vi beslutat att disken står sig

Våra döttrar tvättat tänderna, tagit

Pyjamasen på och lagt sig

Då är hacket i fingret där

När det stryker över min trötta panna

Över kinden och halsen

Då älskar jag hacket

Har aldrig frågat, hur hacket

Kommit till

Det är äldre än vårt förhållande

Kanske man inte älskar någon för ett hack

Nej en detalj är bara en detalj

Men detta hack vill jag ej vara utan

En Lördagskväll på stan

Vi hade pappa på besök Lördag-kväll. Sittande vid köksbordet med  kaffe och nygräddade chokladmuffins var det ganska så trevligt. Dottern sprang runt och letade efter ett ark med tatueringar. Ni vet, sådana man applicerar på valbar plats på kroppen och fäster med vatten. Hon hade fått dessa någonstans och var ivrig att visa sin farfar dessa mästerverk. När hon sökte i arbetsrummet var hon och steg snett, hon hade inte ens satt på belysningen. Ett serveringsfat i glas, som ingen av oss så här i efterhand förstår vad det gjorde där, stod på golvet och dotterns steg ner på detta. Det gick naturligtvis i bitar, samtidigt som det skar ett djupt snitt under dottern vänstra stortå. Utan att gå in på detaljer var blodsutgjutelsen riklig, dottern blev rätt panikslagen. Jag blev också rätt nervös, när jag tänker efter..

Vi insåg rätt snart att våra plåster hemma inte skulle fungera och när farfar hade paketerat foten med en blå handduk och dotterns halsduk bar vi ut henne till bilen. Hälsocentralen stänger tio, och ingen av oss var speciellt intresserad av att åka in till akuten. Med en gråtande dotter i baksätet brydde jag mig strunt i hastighetsbestämmelser, och rätt snart var vi på hälsocentralen. Där blev hon inspekterad av två olika läkare, men deras frågande ansiktsuttryck gjorde att jag befarade det värsta: det blev remiss till Centralsjukhuset. Trots löfte om att vi skall få gå in så fort som möjligt blev det tre timmar väntetid i ett väntrum med fantastiskt obekväma bänkar. Tror ibland de som har hand om anskaffningen av möbler till väntrum på sjukhus har en lite sadistisk läggning, eller så är det min kropp det är fel på. Mig kan det väl aldrig vara nått fel på, så då återstår bara alternativ ett. Hursomhelst slutade jag räkna efter fjärde ambulansen som kom in. En stor tröst i sammanhanget var att dotterns somnade. Både den överförfriskade herremannen med blodig käke och den lilla pojken som kom in med ambulans var sådant min djupsinniga dotter hade lämnat att fundera på, så att hon sov kändes skönt. När vi äntligen hörde dotterns namn var klockan efter ett på natten. En riktigt trevlig läkare och en ännu trevligare skötare tog hand om oss, och fyra stygn och en tejpad fot senare fick vi åka hem. Hemkomna möttes vi av en syn som värmde våra trötta själar. Farfar och den yngre dottern låg på en madrass i vardagsrummet. Min pappas gråa, sträva hår stod som en tuppkam rakt ut, dottern låg på magen med baken högst upp.

Som en passande grand finale på en annorlunda Lördagskväll började den förkylda dottern, den yngre alltså, med någonting som hon förvisso haft förr men aldrig är vidare trevligt, falsk krupp kallar läkarna det. Hostande, rosslande. Vi tog upp sovrumsfönstret och lät den ljuvliga snålblåsten dra in, och rätt snart var även dotterns andning tillbaka till det normala och vi fick äntligen söka oss till sängs. Det är säkert tio år sen jag varit ute "på stan" på Lördagskvällen, men om jag minns rätt var det betydligt roligare än så här...

Såhär i efterhand får vi vara nöjda att det inte varit allvarligare än det var. Foten kommer att läka, vi är alla hemma och tillsammans. Ja, frun är ju inte hemma då. Hon drar en tårtkurs i helgen, så hon fick vackert stiga upp trots den sena Lördagskvällen. Tror hon fick räkna minuter istället för timmar på hur mycket sömn hon fått i natt. Det känns som om det är lite jämntjockt hos oss för tillfället, så jag tror jag avrundar detta inlägg här. Finns risk det börjar radas upp självömkan och annat oväsentligt om jag fortsätter.

Tack för ordet, ha en bra dag.

Tre plastkassar mat och en ohövlig kvinna

Vartefter högen med mjölk, kött, lemonad, öl, bröd växte på bandet och kvinnan på andra sidan bara fortsatte ösa upp mera matvaror kunde hon inget annat än sucka. Hon skannade igenom fyra paket mjölk och lät dem åka vidare till andra ändan av bandet där en man redan ett bra tag stått och stirrat på henne. Mannen slet åt sig plastpåsarna och började plocka ner öl och lemonad i dem. Mannen hade bara plockat i hälften av den första påsen innan han ropade åt sin fru att ta en påse till. -De handlar så som om det inte alls fanns affärer efter ikväll! tänkte hon medan hon fortsatte skanna mera mat förbi sträckkodsläsaren.

Jobbet hon tagit på Supermarketen var inte precis drömyrket, men det drygade ut kassan långt mera än studiestödet. Det kunde vara rätt stressigt mellan varven, speciellt på Fredag eftermiddag-kväll när ALLA skulle handla. Stressen klarade hon av, inga problem. Värre var det med dessa män, likt han som nyss plockat varor, som stod och stirrade. De trodde tydligen att det var helt ok att stirra på henne där hon satt. Hon hade nog lärt sig att koppla bort och strunta i dem. Första veckan hade dock varit tufft. Det som närmast störde henne var det faktum att hon kände sig iakttagen, utvärderad. Det kändes som om männen granskade henne från topp till tå. Hon hade diskuterat detta med sina föräldrar när hon varit och hälsat på, men det hade hon inget för. Hennes mamma tyckte hon kunde skära ner på sminket och inte ha håret utsläppt och stylat för mycket. Men vadå?! Inte skall hon väl behöva förfula sig för att få vara ifred!

Sen tänkte hon på barnfamiljerna. Denna skara av människor som nästan utan undantag alltid hade bråttom, barnen var nästan alltid trötta och föräldrarna nästan alltid lite småstressade. Hon funderade om det skulle gå att ställa det annorlunda. Måste de handla på Fredagkväll, efter en lång vecka på dagis och jobb? Varför inte på Torsdag? Maten de sålde på Supermarketen, hennes arbetsplats, stod sig gott och väl över helgen fast den blev hämtad på Torsdagkväll. -Hallo! Vad väntar du på?! Ljudet av en kvinna som ropade strax framför henne väckte henne ur dagdrömmarna. En mjölk, sallad, tomat... klick, klick lät det i kassaapparaten.  Och sen dessa otacksamma människor som tycker det är helt ok att snäsa och ropa åt kassapersonalen. Hon kände hur det kröp uppför ryggen. Kvinnan framför henne babblade vidare om hur slö hon var. Kvinnan påstod att de inte har tid att vänta på henne.

-Men då tycker jag Ni kom hit lite väl sent! hörde hon sig själv säga åt kvinnan. En iskall tystnad uppstod. Kvinnan framför henne stirrade rakt in i hennes ögon. -Vad i hela...! ropade kvinnan åt henne. Vad heter du? Jag skall minsann prata med din förman!
-Jag heter Caroline. Med C. Och jag tycker inte du behöver vara ohövlig mot mig. Jag sköter bara mitt jobb. Min förman heter Karin, med K, och hon jobbar i Infon för tillfället.

Den kvällen, efter avslutat pass ringde hon sin förman, Karin med K, och sade upp sig. Karin berättade att en frustrerad kvinna med två bångstyriga barn kommit till henne och spytt galla, men hon inte tagit nån notis om klagomålet. Karin med K förstod dock hur frustrerad Caroline, med C, kände sig. Karin lovade skriva det bästa av arbetsintyg och avslutade samtalet med ett "Kram, trevlig helg."

Ikväll när jag likt många andra var och handlade tänkte jag lite på dessa, oftast unga flickor, som sitter i kassan och får ta emot en det ena, en det andra. Har själv jobbat i affär och fått vara klagomur för folks frustration. Vad är det för samhälle vi lever i där det är helt ok att klaga och skälla ut andra människor för att de sköter sitt jobb? Nästa gång Ni är i affären och Ni tycker kassakön går långsamt eller känner frustration för att en viss ostsort råkar vara slut, tänk på hur det skulle vara att stå på andra sidan disken...

Tack för ordet, ha en bra dag.

Sikta på någonting billigt

Hemma hos oss har vi två bilar. Den ena, en svart, kallas familjebilen/representationsvagnen, eller som frun valt att kalla den: HENNES BIL! Den blir servad enligt schemat som biltillverkaren gjort, däcken byts ut när de gamla blir dåliga, kort sagt, en vanlig bil. En kostsam post i en barnfamilj, men det är som det är.

Sen har vi en vit bil. Fransyskan, surrburken, den billiga. Jag körde ett tag med en tysk grågrön farmare gjord av samma tillverkare som gjorde de bulliga, runda bilarna efter kriget. Den var nybesiktad, hade rätt bra däck, som farmare (stationsvagn) väldigt rymlig, det var en bra bil. Körde med den i fyra månader men sen fick det räcka. Det var helt enkelt för tråkigt. Den såldes bort utan saknad och hade tänkt köpa en fransk dieselbil för samma pengar. De som känner till bilar vet att det kanske inte var det logiska, goda valet, men jag är sån. Där sökande efter min pärla hittade jag då den vita. Den var både gamlare, buckligare och fulare än jag till en början hade tänkt mig. Men den hade exakt den motor jag ville ha, turbodieseln med mer personlighet än Juice Leskinen eller Mark Levengood. Och det viktigaste: den kostade bara hälften av vad jag fått för tysken!

Den vita använder då jag att köra till jobbet med, samt annat "till och från"-åkande. Oftast åker jag själv med den. Kommer barnen med brukar vi ta den svarta. Med ABS, ADHD, SFP och allt vad de andra förkortningarna står för är det ett vida säkrare val på våra vägar. Och däcken har sina dubbar kvar.

Värre är det med surrburken. Vid besiktningen fick jag tillsägelse om att däcken framtill börjar vara i slutet på sin levnadsbana. Det visste jag nog. Bromssträckorna är onödvändigt långa, samt de sjunger monotont mot den sträva asfalten. Tror de är skarpare en en gråsten. Har suttit på Internet samt även besökt en par däckfirmor för att hitta nya vinterdäck. Bollar med tankar kring om jag skall byta de två framdäcken nu och köpa två till nästa höst. Frun skakade på huvudet och tyckte jag skulle byta alla fyra på en gång. Visst har hon rätt, inte är bakdäcken mycket bättre än framdäcken. Men jag vill inte satsa pengar på den vita. Jag kör nästan alltid ensam, bilen är inte speciellt bra skick så jag vet inte hur länge jag har den. Visst, borde ha bra däck oberoende. Och en sämre bil med sämre passiv säkerhet borde väl ha bättre däck, egentligen. Känns bara som jag satsar pengar på mig själv när jag köper däck åt surrburken. Jag kör ju nästan alltid själv med den. Frun har nog haft den en par gånger, men hon har alltid varit snabb att ge tillbaka bilnycklarna. Igår kväll när jag ånyo sökt däck åt den fick jag för mig att om jag kör saktare så klarar jag mig med de gamla... Vilken idiot! Gick och lade mig och nu känns det annorlunda. Måste nog skaffa nånting.

Men i en familj där pengarna inte nödvändigtvis växer på träd eller ramlar ur fickorna måste man tänka till mellan varven. En däckförsäljare försökte sälja på mig testvinnare, däcken med nästan samma namn som en mobiltelefon. När jag hörde priset upplyste jag honom om att hela bilen kostat mindre än så. Som det ser ut nu så blir det väl en däckserie från den billigare ändan av prislistan. Tröstar mig med att fast det kan vara bullriga däck gör det inte så mycket. Skramlandet som kommer ur dörrarna och under instrumentbrädan överröstar hursomhelst alltihopa.

Tanken som snurrar i huvudet och som var huvudagenda för detta inlägg var: Det är svårt att satsa på sig själv. Åt frun och framförallt barnen kan jag satsa vad som helst, både av tid och pengar. Men att satsa på mig själv har alltid varit lite svårt. När jag skulle köpa ny motorcykeljacka hade jag stor vånda innan jag ens besökte affären. Sen blev det nog en par besök innan jackan kom med hem. Tror affärsinnehavaren fick en par nya gråa hår på kuppen. Jag köpte den billigt.

Blir väl lite däckssökande idag med, har min lediga dag. Barnen är dock hemma, feber och flunsa. De börjar dock vara friska igen, så de klättrar båda utmed väggarna, de vill ut. Skall försöka spela nått spel med dem och invänta fruns hemkomst. Hoppas Ni får en trevlig helg!

Tack för ordet, ha en bra dag.