En olycka händer bara andra

Vissa dagar har man medvind. Man har ett otroligt flyt. Saker ramlar på plats som av sig själv, solen skiner och chefen klappar dig på axeln och säger: bra gjort. Det är dessa dagar man spar i sitt undermedvetna för att kunna plocka fram vid ett senare tillfälle. Likt en sparad karamell när man var liten kunde man plocka fram den och njuta vid ett väl valt tillfälle. Onsdagen den 13.2.2013 var på god väg att bli en sådan. Döttrarna hade varit hjälpsamma och duktiga vid morgongöromålen, bilen skramlade mindre än vanligt. De nya vinterdäcken gav en kanske falsk men likväl en känsla av trygghet när de ljudlöst och välbalanserade rullade behagligt mot den hala vägen.

På jobbet hade jag gått och sneglat lite på en hylla som liksom var... liksom var lite fel. Grejerna på dem kändes malplacerade och det krävdes en ommöblering. Hyllan innehåller stift för stift- och spikmaskiner. En cirka tre meter lång hylla vars innehåll skulle flytta plats till en annan del av butiken, endast två meter bort, mot en vägg. Den nya hyllan hade jag redan rest, det var bara plocket kvar. Hade väl hunnit halvvägs när det hördes ett märkligt brak. Den nyss så ståtliga, välsorterade hyllan tappade ett ben och lutade för ett ögonblick betänkligt vartefter den vinkade, rakt mot en bloggskribent som stod på huk strax bredvid. Hann resa mig halvvägs och försökte springa undan, men halkade. Med hyllan och x-antal kilon med stift och spik kommande mot mig försökte jag sparka undan hyllan. Den var dock för tung, men sparken gjorde att jag gled iväg över betonggolvet, bort undan den helt fruktansvärda smäll som därefter följde. Min jobbarkompis kom springande runt hörnet. Han hade hört mitt rop och sett hyllans färd, men han såg aldrig var jag befann mig. Med pulsen på 790 slag/sekund satt jag kvar en stund på golvet och bara tittade på förödelsen.

Vartefter jag själv insåg att jag klarat mig undan med blotta förskräckelsen började jag lite mer kritiskt rannsaka situationen. Klart fall var att hyllan blivit lastad för full för sitt eget bästa. Det som dock gjorde att den gav upp var det ena benet som gav efter. Det hade dock inte gått sönder, bara lossnat från sin plats. Vet inte om det lossnat under min uppmontering av hyllan eller kanske redan varit löst en längre tid, bara just nu beslutat att nu det får räcka. Det jag med säkerhet kan säga är att jag blev fruktansvärt besviken. Besviken för det arbete jag satt ner, men även för det faktum att jag inte kunnat förutspå vad som skulle hända. En olycka är en olycka, men sånt händer inte mig. Sånt får andra syssla med. Duktiga jag är så förutseende att det är fullständigt otänkbart att någonting sådant skall få hända.

De materiella skadorna blev ganska så ringa. En par hyllplan gick jag genom verkstaden med och riktade upp. Några lådor stift fick jag plocka till sidan. Deras innehåll var lite utspritt runt golvet. Men inget värt att nämna. Tillbaka till ruta ett! hörde jag mig själv säga åt kompisen innan jag ånyo började resa hyllan. Som tur var fanns inga kunder i butiken under de mest kritiska minuterna av händelsen! kom jag nu att tänka på...

Om smällen av hyllan väckt upp hälften av mina arbetskamrater från deras förmiddagsvila ( ;) ) så beslutade jag mig för att det var dags att väcka resten också. Jag tog en borrhammare ur hyllan och borrade ett hål i betongväggen där jag sen kunde slå in en krok och fästa hyllan för att minimera risken för dylika makabra händelser. Nu är hyllan uppe, stadigare än förut, och det ända som tagit skada är egentligen min självkänsla. Fast jag egentligen vet att jag är bäst så tog händelsen nog lite av mitt ego.

Det kan ju hända att Ni, bästa läsare, kanske tycker att det inte var så farligt, det som hände. Precis som jag ju redan skrev var det egentligen inga skador på lösöre, ej heller kroppsliga skador förutom en lätt öm rygg efter min flygfärd. Men när man har en tendens att blåsa upp små saker till stora, då blir även en krackelerad butikshylla en svår nöt att knäcka.

Vill avslutningsvis dela med mig av en länk. Har kanske inget med det ämnet att göra, men passar mitt humör helt perfekt!
Tack för ordet, ha en bra dag.


Fattig bonddräng
 

Ettor och nollor

Detta projekt var kanske mest menat som just det, ett projekt. I huvudet snurrar mellan varven allt möjligt som man gärna vill få ut. Känns bra att skriva ner, liksom för att rensa. Trots att jag är novis i datorammanhang skall jag våga mig på en liten liknelse. När hårdskivan bli full med allsköns data, ettor och nollor, kanske man blir tvungen att antingen radera data eller flytta över data på en annan, kanske extern hårskiva. Det är lite det jag sysslar med, flyttar över ettor och nollor från min fulla hårdskiva (hjärnan) till min externa hårdskiva (bloggen). För Er, bästa läsare, är bloggen ett Read Only-Minne.

När jag nu flyttar mina ettor och nollor funderar jag på om Rom-minnet alls är vettigt, om jag kanske kunnat använda nån annan typ. Med stor vördnad och tacksamhet ser jag att över 2000 personer har besökt min blogg sen den startade. Det sporrar mig att fortsätta flytta över mina ettor och nollor från min egen hjärna till bloggen.

Tack skall Ni ha, Ni som läser! Det är jättekul att Ni hänger med!

Tack för ordet, ha en bra dag.

Långkalsonger, en beagle och ett strandat tvättrum

Klockan är 07.16. Min älskade hustru har nyss gått ut genom dörren efter att hon dragit på sig sin hemstickade mössa. Ni vet, en sådan lång som hänger lite i nacken. Den är vit med ränder och i mitt tycke är hon sötare än en sockertopp i den. Det långa, mörka håret som är en skön kontrast till den vita vinterjackan fladdrade lite när jag följde henne med blicken när hon gick till bilen. Gårdsbelysningen med rörelsesensor har slocknat efter att hennes svarta Seat lämnat gården. Själv gick jag upp i klädgarderoben, hittade en blå t-skirt som nån gång blivit köpt men aldrig använd, etiketterna hängde kvar i nacken. Längst ner i högen av byxor hittades ett par stentvättade jeans, så urtvättade och nötta att de är i princip lika mjuka som ett par Black Horse-långkalsonger. Det är sådana byxor jag aldrig skulle åka någonstans i, men här hemma sitter de som gjutna. En samlingsskiva med Elvis Presleys samlade mästerverk står för underhållningen, volymen på stereon gör att jag är tacksam för att vi bor i egnahemshus med grannarna långt borta. Sitter nu och väntar på att Moccamastern skall droppa klart, och det svarta giftet skall lindra en molnande huvudvärk och stärka sinnet inför den stundande dagen. 

Tror det blir en ganska låg profil idag. Känns som om veckan varit lång, och helgen skall användas till att ladda batterier. Troligtvis är det av nytta både för mig och min livskamrat. Blir tvungen att lyfta fram damsugaren, dock, för vår kära kattunge Åke har hittat en bit frigolit som använts som förpackningsmaterial i en försändelse vi fick häromdagen. Åke tyckte det var på sin plats att totalt mörda frigolitskivan och sprida delarna runt köksgolvet. Det är dock svårt att bli sur på honom, där han ligger på kökssoffan och följer mig med blicken.

Har inte riktigt bestämt mig än, vad som finns på dagens agenda. Så mycket vet jag, att dottern tar hem en kompis efter förskolan. Borde väl plocka lite här hemma innan de kommer, man vill väl ha lite ordning när det kommer gäster. Tror knappast flickan som kommer hit, en sexåring, bryr sig om det ligger en hop med kläder på soffan eller lite disk står på diskbänken, men för mig känns det bättre. Har en del sysslor där ute också, men bestämmer mig för dem först när det ljusnar.

Finns viss risk Ni tycker jag låter som en latmask, men, det bjuder jag på. Vet med mig själv att jag måste mera lyssna på mig själv och vad kroppen försöker säga åt mig. För tillfället ger kroppen mig hjärtklappning, svettbrytningar, värk i både huvud och leder. Försöker med alla möjliga konster och knep att komma igång, men tröttheten är ständigt närvarande. Tror jag skulle kunna sova dygnet runt, om jag skulle få tillfälle. Vägrar gå tillbaka till det helvete jag hade under förra vintern/våren/sommaren. Vet bara inte riktigt hur jag skall hantera dessa stressituationer jag ibland står inför. Det finns dagliga sysslor som måste skötas. Jobb, mat på bordet, handla etc. Skulle bara vara roligt att känna att man kunde göra nånting annat också. Kanske fortsätta med det strandade badrummet på vinden, planera vidare på garaget, ställa motorcykeln klar inför sommaren. Finns tyvärr ingen ork för dylika "utsvävningar" från min sida. Sen är det vida värre att frun får dra det större lasset. Hon har helt tillräckligt som det är.

När jag nu korrekturläser detta ser jag att det blev lite djupare och mer självömkande än jag först planerat, ens önskat att det skulle bli i dagens inlägg. Väljer dock att publicera detta likväl, för dagsformen var denna och den speglar min vardag som sådan. Tror jag nu skall kontakta min svärfar och fråga vilken hund jag får låna. Det finns en beagle och en veteterrier till hands, och båda ställer gärna upp på en promenad, även fast de kanske nyss varit ut. Det är lättare med en promenad om man får ta med en kompis... :)

Tack för ordet, ha en bra dag.

Förslag? Del III

Någonstans långt bort i bakgrunden hördes en enträgen fluga som med all makt skulle ut genom fönstret. Att det fanns 6mm smutsigt glas emellan flugan och friheten förstod den tydligen inte. Det flugan däremot lyckades med var att väcka henne där hon låg. Lakanen och hennes ben hade fört en ojämn kamp under natten och benen var nu ihopvirade och hopplöst fastbundna. Vartefter hon vaknade till liv kände hon den bekanta känslan i huvudet, helt i klass med en cementblandare. Ljuset som sken in genom det smutsiga fönstret var för mycket för hennes ögon, så hon beslutade sig för att blunda ett tag till. Sakta men säkert började hon komma ihåg vad som hände igår kväll, polletten sjönk ner, och snart var hon klarvaken.

På något vis hade Peter lyckats med konststycket att få henne intresserad. Hon som annars hade svårt med nya bekantskaper. Redan när hon åkte iväg hemifrån hade hon högt för sig själv förkunnat att detta var HENNES semester, hon skulle vara själv. Efter att hon ätit upp sin pizza hade Peter burit in två öl till. De hade pratat om allt möjligt. Han hade till och med berättat vad hans mamma hette. Hon visste inte riktigt då om det var charmigt eller lite beklämmande. Hur som helst hade hotellinnehavaren i hennes tycke allt för fort kommit och torrt påpekat att han stänger nu, de fick flytta sig någon annanstans. Hon hade hoppats på att Peter skulle bjuda upp henne på sitt rum, men Peter hade bara önskat henne god natt och gått in till sig.

När hon nu låg kvar och lät ögonen så småningom vänja sig med ljuset funderade hon på vad som egentligen hänt igår kväll. Inte hade hon väl gått och blivit lite småförälskad i Peter!? Hon som var så stark. Så självständig. Hon kunde väl ändå inte vara så vek så hon tillät sig själv bli förälskad!? Längre hann hon inte komma i tankarna innan det bultade på dörren.
-Vem är det? frågade hon lite oroligt medan hon klädde på sig.
-Det är Peter! Öppna!
När hon öppnat stod Peter utanför. Hon som hade förväntat sig ett bländande leende fann istället ett askgrått ansikte med tårar rinnande ner för kinderna. Peter trängde sig in i rummet och slet fast dörren.
-Hotellägaren är död! De fann honom i morse! Vad skall vi göra?!

Detta var del III i min följetång. Har Ni förslag på fortsättningen?

Tack för ordet, ha en bra dag.

Ibland är det upp, ibland är det ner...

Vi, du och jag, har kanske nått en ålder där vi betecknar oss som vuxna. Vi betalar skatt, ser på nyheterna, diskuterar vädret, kort sagt, vi är vuxna. Vi har våra tankar och funderingar. Vi värdesätter olika saker, helt beroende på tycke och smak. Men grunderna har vi kanske någotsånär likadana. Jag pratar om grundtryggheten där vi har tak över huvudet, mat på bordet och rena, sköna lakan i sängen. Vackert så, men... -Hur känns det då när man är sex år gammal?

Vår äldsta dotter, sex år gammal, går i förskolan, har haft lite dåligt flyt den senaste tiden. Först drog hon på sig en rejäl förkylning som gjorde att hon fick stanna hemma från både simskola och förskola/dagis. När hon väl var på bättringsvägen var det dags för bakslag nummer två. Summan av många faktorer, lite elände och en hel del otur samt en ivrig flicka gjorde att olyckan var framme. En glasbricka i tre våningar, Ni vet en sån med en pinne i mitten och glastallrikar i tre våningar hade i ett kort ögonblick av hjärnsläpp blivit nedlyft på golvet. Givetvis steg dottern på denna i mörkret och två av tre tallrikar gick i bitar, samt skar upp ett rejält hack i den lätt besvikna dotterns fot. Vi har idag, en dryg vecka efter fadäsen med brickan, varit till sjukhuset och tagit bort fyra stygn ur den något uppgivna dotterns fot. Pausen från simskolan som hon hoppades skulle vara temporär har nu escalerat till att hon fått slopa simskolan helt. Vidare har hon på grund av sin bandagerade fot haft lite problem med skorna, vilket gjort att hon istället för dagis tillbringat dagarna med mormor och morfar. Mormor har annars dagbarn, så lekkamrater har funnits, men när de gått ut har dottern suttit inne med foten i vädret.

Det är väl att säga det lindrigt, men hennes humör har inte varit det bästa. Hon som lever för förskolan och sina kompisar där har haft väldigt svårt med situationen. På kvällarna har vi, frun och jag, haft lite problem att stimulera en flicka med tristess lysande i ögonen. Nåväl, i dag efter vi tagit bort stygnen körde jag henne till dagis. När vi parkerad på gården dök fyra rödbrusiga ansikten upp på andra sidan staketet. Det hejades och vinkades någonting kolosalt, glädjen i både deras ögon och dotterns var uppenbar. Inte utan att det stack till i hjärtat på en annars lättrörd fader.

Dotterns oro över att de andra barnen skulle bråka med henne på grund av att hennes vänstra sko var tre storlekar större och i en annan färg blåste bort snabbare än en löning, och leken var i full gång innan jag hann lämna dagiset. Det var en glad pappa som körde tillbaka mot staden och sitt jobb.

På grund av denna händelse fick jag en liten eftertanke. Barnen har så otroligt mycket som händer och sker i deras liv, saker vi kanske inte ens lägger märke till. Allt vad som dottern gör, tänker och funderar på på dagarna på dagis är livsviktigt för henne. När det sen rubbats så abrupt som det nu gjort, blev hennes värld upp och ner. Åtminstone jag kommer försöka vara mer lyhörd på vad som händer med döttrarna framledes, smått som stort...

Tack för ordet, ha en bra dag.

Söndagsmiddag

Ringde min  far igår på morgonen. De hade inte planerat någonting speciellt för Söndagen, så det skulle gå riktigt bra. De såg till och med fram mot detta. Min mor och far började redan planera vad de skulle hitta på för skoj, då på Söndag. De skulle ha sina barnbarn hos sig. Det är en helt vanlig företeelse hos många familjer. Mor och far får tid för sig själva, och farföräldrarna får tid med sina barnbarn. A Win-Win-situation! Jag och min hustru har blivit bjudna till goda vänner på Söndagsmiddag, kommer bli trevligt. Vi började dock fundera i morse vid frukosten, när vi senast åkt iväg, bara vi två. Vi fick fundera ett bra tag innan vi kom fram till när det var. Förutom det "lagstadgade" springet med julklappar före jul, var det ett bra tag sen.

Vi hade varit på Diner and a movie. Det var i höstas nån gång. Vi inser nog att tillfälle har funnits också där emellan, men det har inte blivit av. Vi har sprungit framåt utan att inse att man måste se varandra lite mera, ta tid för varandra. Kan erkänna att jag tagit frun lite för givet. Hon är där, vi är här tillsammans. Men, inte umgås vi bara vi två, mer än att vi somnar tillsammans, gör mat tillsammans. Att vi nu skall åka iväg och träffa vänner, utan barn, blir ett hälsosamt avbrott. Tror och hoppas mina föräldrar också får ett hälsosamt avbrott efter sin flytt. Kartonger och skurtrasor byts ut mot Lego- och pusselbyggande.

Finns viss risk jag kommer servera halvt glas mjölk åt hustrun. "Du får mera sen, så du inte spiller..." Tänkte ett tag jag skulle sätta en viol eller röd ros i rockfickan, men frun påstod jag överdriver det hela.

Tack för ordet, ha en bra dag.

Förslag? Del 2.

När solens färg började övergå från gult till rött i horisonten och skuggorna från segelbåtarnas master blev längre och längre kände hon hur värmen sakta men säkert försvann. Det hade varit närmare 30 grader varmt mitt på dagen och hon hade funnit det som bäst att ta en paus i planerna. Bikinin hon i all hast hade slängt med i packningen hade en gång i tiden varit snygg på henne, men nu kändes den bara trött. Det var en skön känsla att stiga i duschen på hotellrummet. 200 km vägdamm från morgonen följt av en eftermiddag på stranden gjorde att hon bara kände sig äcklig. Fast hon älskade sin motorcykel och friheten den förde med sig var dessa sommardagar inget som passade för åkande. Efter duschen drog hon pliktskyldigt på sig en slarvig make-up, satte upp det blonda håret i en lös hästsvans och smällde fast dörren efter sig. I hotellbaren beställde hon en pizza och en öl. När pizzan väl kom var hon inne på sin tredje öl och hon började äntligen känna sig avslappnad och ledig. Eller ledig och ledig. Imorgon var det Måndag. Senast framåt tiotiden skulle hennes mobil börja ringa. Troligtvis ringde Yvonne först. Hon lär ringa där vid halv nio! tänkte hon med ett bistert leende på läpparna. När allt kom omkring var Yvonne den enda hon kände att hon skulle sakna från kontoret. Sven-Erik, hennes chef, hade bara tittat fånigt på henne när hon begärt ledigt. Hon kunde lika gärna ha frågat om påökt eller att han skulle plocka ner månen åt henne. Efter de negativa svaret på hennes förfrågan hade hon helt enkelt bara åkt hem från jobbet på Fredag, fast besluten att aldrig återvända. Hennes tankar avbröts av att någon slog sig ner mitt emot henne. Mannen var rätt brunbränd, hade kortklippt, mörkt hår och hans vita tänder hade troligen aldrig smakat penicilin som liten, alternativt hade de kostat en dyr slant. -Hej! Jag heter Peter! Han sträckte fram handen för att hälsa. Hon tog en ny tugga av sin redan kalla pizza, en stor klunk ur flaskan och sa: Jaha. Och?
-Nä, jag är här ensam och det såg du också ut att vara. Tänkte vi kunde slå sällskap över en öl eller två.
-Glöm det! Jag har så mycket i bagaget som du inte känner till, inte VILL känna till.
-Try Me! svarade Peter och slog ner två Heineken på bordet emellan dem.

Detta var fortsättningen på berättelsen jag började på 14 December 2012. Vad borde hända härnäst?

Tack för ordet, ha en bra dag.
-