Sånt är livet

Det blonda håret upplagt i en fnurra
Stövlar bruna, jeansen blå
Blickar möttes, tanken snurra
-Varför jag denna kvinna reagera på?

Från butiken vi samtidigt åka
Hon före mig med bilen kila
Struntade blankt, ingen ide´ att bråka
Jag hellre vänta, kopplingsfot vila

Plötsligt det till mig kom
Vi på samma kurs med barnen varit!
Då jag tänkte så som
Tänk alla möten som varit och farit!

Sen ett par kilometer längre fram
Vi vid samma rödljus stanna
Hennes brådska nästan kom på skam
När hon nästan annan bil ramma...

två meter sjuttio centimeter av livet

Julen. Ett trevligt ord. Synonymer med ordet Julen kan vara nästan lika många som det finns människor. Vissa av oss ser julen som en familjehögtid. Mig själv inberäknad. Andra kanske ser den som en liten extrasemester. Några dagar bort från vardagen med kanske lite gott att äta och dricka. Vill inte säga att någonting är mer rätt än det andra. Mer en reflektion.
Efter en lång höst såg jag och frun fram emot att tillsammans med döttrarna få lite kvalitetstid under julen. Bara få vara tillsammans. Och såhär långt tycker jag nog att det gått vägen. När julklappar och annat julstök och bök var ur världen så blev det en trevlig jul.
Men. Alltid dessa men...

Julannandag gick jag med en riktigt olustig känsla. Dagen hade vi tillbringat hos mina föräldrar. Ätit gott (igen..) och haft det allmänt trevligt. Till kvällen skar det sig lite för mig, dock. Jag gick från fönster till fönster. Tittade i kylskåpet fast jag inte alls var hungrig. Olustig, helt enkelt. Kände mig både på G och totalt urlakad. Lite dr Jekyl vs. mr Hyde.
Vi har ett arbetsrum på nedre våningen. Det är ca 16 kvadrat och innehåller dels ett skrivbord men också ett rätt stort sybord för fruns symaskiner. Det är också ett så kallat Oh Shit!-rum. Oh Shit! i det sammanhanget att det är ett rum man gärna slänger in saker i och stänger dörren när det kommer gäster... ;)

Vi hade en rätt bra ordning i huset sådär annars, men arbetsrummet hade lite lämnat. Där och då, julannandagen, kände jag att jag bara måste börja på. Efter tretton år tillsammans känner frun mig såpass bra att Hon lät mig hållas. Hon och döttrarna lämnade att titta på TV och jag fullständigt löpte amok i arbetsrummet. Jag sorterade papper och räkningar, torkade av hyllor och utan pardon öppnade jag även skjutdörrarna till det allra heligaste: SKRUBBEN! Vi har en del av en vägg som jag har gjort om till skåp. Minns jag inte fullständigt fel är det 270cm brett och täckt av fyra skjutdörrar med spegel. Inuti finns väggskenor med djupa hyllor. Många hyllor. Det är en skrubb som rymmer precis hur mycket som helst. Av vad som helst.

Igår tog jag då mod till mig och började sortera. Mappar för sig. Lådor för julpynt, lite kläder. Rätt snart hade jag rivit ur halva skrubben och plockat in alltihop igen i en åtminstone lite bättre ordning. Tyckte själv att det gick som i ett nafs. Klockan sade dock någonting helt annat. Tre timmar hade jag bökat på.
Är idag rätt så nöjd med vad jag åstadkom. Samtidigt är jag idag riktigt sliten. Det värker överallt. Axlar, armar, ben, huvud... Ett av mina problem är ju att jag många ggr springer huvudstupa in i saker och ting. 100% fart rätt i betongen bara..
Borde ju ha förstått att sluta lite tidigare. Kanske inte sätta tre timmar av en kväll på att städa och sortera. Kanske bara en timme? Men nej. Inte jag inte...

Slåss dagligen med mitt trötta huvud och min trötta kropp. Försöker dagligen hålla koll på kroppens signaler som säger när det är bra att vara igång. Och minst lika viktigt, när kropp och själ behöver vila. Igår struntade jag tydligen i den röda lampan som ilsket skrek ut sin vanmakt, sirenerna tjöt. Jag hade i min stilla idioti lyckats stänga av allting och bara koncentrerade mig på projektet för dagen.
Idag får jag sona för det. Big Time. Svettas ymnigt och hjärtat hotar att hoppa ut ur munnen på mig. Rätt nöjd för det jag fick gjort, men ledsen för hur jag kört mig såpass slut att jag inte orkar vara uppe.
Hoppas lite att min terapeut inte läser detta. Hon har nämligen från första början försökt hjälpa mig att hitta och lära känna igen kroppens signaler. Nu gick det ju bara lite sådär...
Så, vad ska jag mer säga om detta? Finns väl kanske inte så väldigt mycket att säga. Ett litet baksteg på min färd mot en bättre morgondag.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Ett inlägg om allts förgänglighet, ny teknik och en oro över morgondagen

Känner Du som läsaren någon skillnad? Märker Du hur texten liksom flyter på, texten rullar fram i ett näst intill ändlöst pärlhalsband? Nähä? Inget alls? Typiskt. Jag som skribent känner nog en tydlig uppsving. Men låt mig förklara.
Som namnet på bloggen antyder så sitter jag rätt ofta vid köksbordet. Inte så mycket för att äta, dock. Visst, jag äter nog. Men mer går det ut på att mina tankar och funderingar allt som oftast får fritt spelrum här och då. Vårt köksbord är ett sådant enkelt 6-personers med vita ben och lackad bordsskiva. Vi hittade det rätt förmånligt på rea och valde att köpa det redan innan huset var klart. Följaktligen stod det här redan innan de bruna gipsskivorna fått vare sig färg eller tapeter på sig.
Verkar vara rätt omständigt för mig att komma till poängen idag. Måste vara all julmat som inte bara sväller och jäser i magen. den kanske jäser lite på hjärnbarken också...
Nä, orsaken till att jag funderade kring om Ni därute känner någon skillnad är att jag nu skriver på nya grejer. Eller, hälften är nytt. Läsplattan är den gamla, men min underbara hustru skaffade ett tangentbord kompatibelt till redan nämnda platta. Känns lite ovant men ändå helt ok. Vår bärbara dator har sagt upp bekantskapen med oss och ligger för tillfället i molekyler hos en kompis. Då är detta ett väldigt smidigt sätt att få gjort något. Att jag sen även har en liten förkärlek till läsplattan hjälper väl också till. Det där med att starta upp en dator är ingenting som jag ser fram emot. Betydligt enklare och mer avslappnande är det att sitta med en läsplatta.
Sen känner jag en större prestationsångest med påslagen dator. I och med att jag nu driver denna blogg vill jag gärna prestera läsbart/läsvärt stoff också. Många är de gånger då jag startat upp datorn för att skriva om något "viktigt" som snurrat i huvudet. När vår långsamma dator väl är igång har den röda tråden många gånger antingen gått av, alternativt fått en knut på sig. Då sitter man där med kursorn som nästan gemen i sin uppenbarelse blinkar i vänstra hörnet av den äggskalevita rutan.
Det känns på något vis inte lika högtidligt detta, på något bisarrt vis.

Nu, kära vänner, kommer pointen med det hela. Egentligen hade Ni kunnat hoppa över hela texten och börjat här...
Jag vill skriva. Jag vill skriva dikt. Jag vill skriva korta historier. Jag vill skriva insändare, både sådana där jag kammar medhårs och sådant där jag ställer allt på sin kant och kammar mothårs. Jag vill skriva blogg. Det är både upprymmande och avslappnande att låta fingrarna glida över ett tangentbord och se hur det som snurrar inuti mig blir till text. Inte alla gånger bra text. Kanske inte ens publicerbar text. Men likväl text.  Frågan som många gånger kommer till mig är vad jag ska skriva om? Vad vill folk läsa? Ska jag sen skriva om sådant som folk vill läsa om eller sådant som jag känner är viktigt för mig? Sådant som jag själv vill skriva om? Många frågor. Kanske inte sådant man ska fundera över en juldag som denna. Men, kände likväl för att slänga ut en liten trevare. Väldigt gärna får Ni kommentera! Både gällande nuvarande, men även framtida innehåll.
Vad vill just Du läsa om?

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Mycket väsen för ingenting?

Kaj sjöng idag om att måll åpåå me sett.
Är dock inte alltid så lätt.
När gardiner fladdrar, flödar skvaller
Och alla andra vet bättre vad som gäller

Till julen kan det vida värre vara
Julljusen ska andras ögon klara
Menar, tänk om lamporna är för få?
Ornament, julgran, stjärnor små? 

Damm ur hörnen, taklister skvabba
Tänk om tomten sig dabba? !
Tomten går in på fel adress
Möter grannfrun i röd, kort dress..!?

Men tar vi nu bara litet steg tillbaka
Tänker efter, samtidigt som vi jultårtor baka
Julen är defacto något helt annat
Än eländet som vi nu anammat

Enligt tradition ett barn hade blivit till
Lite annorlunda än hur kanske pappor vill
Men oberoende av vad som hänt
Tycker jag det är illa bevänt

Plast och skräp, stress och spring
Vill inte ha någon del i denna ring
Försöker vårt tempo sakta ner
Hoppas Ni med mig blir fler

En liten jul med familj och vänner
Precis det som jag känner
Ett leende från min frus syster
Blandat med barnens skratt, en härlig lyster

God jul jag nu vill önska Eder
Ta på Er varma kläder
För det verkar äntligen bli en vacker vit jul
Trots saknad snöskoter tycker jag att det är kul

Till Er som läser min blogg och mina små funderingar:

Hoppas att Ni får en riktigt God Jul!

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Bilen som terapiarbete, för liten självinsikt och en rätt lyckad affär

Detta inlägg var tänkt att skrivas redan för ett par-tre veckor sedan. Om inte om skulle ha varit. I tanken kan en ide` kännas riktigt bra, för att sedan i praktiken kanske mynna ut i någonting helt annat. Kan kanske inte säga att ideén i sig var dålig. Nej, det blev ungefär som jag tänkt. Det var kanske tidsrymden som blev annorlunda. Händelseförloppet var ungefär följande:
Satt med morgonkaffet och bläddrade igenom sidorna på den lokala Köp- och Sälj-sidan på Internet. I  flödet bland skidor, krukor, TV-apparater och bilgarage-ritningar dök sen pärlan upp. En bil. De flesta normala människor hade kanske sett en ful, rostig bil med en bucklig kofångare. Och visst, det var väl precis det som det var. Obemärkt hade dock min vänstra hand sträckt sig efter mobilen och mina korta, knubbiga fingrar började knappa in numret. För att göra en kort historia ännu kortare: tre timmar senare var jag och kompisen på väg hem med Pärlan.
Rent tekniskt var bilen riktigt bra. Service hade blivit utfört som det ska, däcken var bra och framförallt, den blev billig!
Det var kanske nu som Tanke och Verksamhet inte riktigt längre var överens. Tanken var att som ett litet terapiarbete fixa till Pärlan för att sedan snabbt sälja den vidare med förhoppningsvis en liten vinst. Kofångaren fixade jag rätt snabbt med värmeblåsare och en brädstump. En bättre begagnad grill och lite färg senare var bilen rätt fin framtill. Men sen stannade det till. Då var orken totalt slut. Fast projektet i sig lockade hade jag absolut ingen ork att fortsätta. Visst, inte hade jag bråttom någonstans. Men när planen varit Tjopp-Tjopp-sälja så kändes det lite olyckligt. Det är väl där problemet ligger. Min förmåga att ta det lugnt. Eller, mer riktigt totala oförmåga att göra just det, ta det lugnt. Bilen, helt funktionsduglig och bra, började bli en demon i mitt undermedvetna. Den gäckade mig där den stod. Både frun och de andra i min närhet höll fram det vettiga i att köra ett tag till med den och invänta en bättre morgondag.

Sanningen blev kanske något där mitt emellan. Tog kanske mig inte riktigt tid till att vila ordentligt. Bilen skulle bort. När den äntligen kom ut till försäljning tog det inte värst länge innan mailboxen började plinga och txt-meddelanden började komma in. Snart dök en trevlig herreman upp en regnig lördagseftermiddag och tittade. Kändes som om han och jag synkade rätt bra. Han hade haft dylika bilar förut och visste vad han skulle titta på. En provtur senare skakade vi hand. Pärlan hade fått en ny husse.
Vän av ordning kanske hade frågat varför jag inte behöll Pärlan? Hade ingen annan bil, och Pärlan hade defacto blivit en Pärla. Jovisst. Bilen var bra. Hade inte mått dåligt av att sälja den åt varken svärmor eller min matematiklärare från lågstadiet. Men grundtanken var från början att sälja den vidare. Redan när jag åkte ut och tittade visste jag att jag inte ville ha den själv. Har haft en dylik innan och visste precis hur de är att både köra och leva med. Riktigt bra på alla sätt, men samtidigt lite som att få en kram av redan ovannämnda svärmor. Tryggt och trevligt, men absolut inget pirr. Därför var jag bara glad när affären gick såpass snabbt och smärtfritt. Och ja, det lämnade lite extra i plånboken. Räknar man på timmarna i garaget så är dock timpengen skrattretande liten. Men som terapiarbete så får man säga att det gick riktigt bra.

Vad är då summan av kardemumman? Har jag lärt mig något av detta? Har jag kanske för pengarna jag fick för Pärlan köpte en fin bil, totalt utan fel och brister? Något som inte ska bry mitt trötta kranium nämnvärt utan bara betjäna mig och min familj på bästa möjliga sätt? En andra-bil i familjen som ger bästa möjliga prestanda sett till ekonomi och enkelhet?
Vad tror Ni?
Svar: Nja. Jag hittade en annons på en bil som varit ett tag till salu. Bilen var som modell perfekt för våra behov. Längst ner i annonsen stod dock en liten notis "myydään korjattavaksi" Säljes för reparation, utan garantier. Jag ringde försäljaren och diskuterade ett tag. Rakt upp och ner erbjöd jag en summa 20% mindre än det i annonsen begärda. Vi kom överens om att såtillvida bilen motsvarar det vi pratat om blir det affär. Samma stackare till kompis som varit med och hämtat Pärlan fick nu hänga på igen. (Tack och Ursäkta..)
Väl på plats fanns ett par saker som bilförsäljaren glömt att berätta om. Medvetet eller inte. Hade redan beslutat mig för att lämna dit "eländet" men tittade på kompisen och hans blick sade "kör hårt". Åtminstone valde jag att tolka det så..
Jag bjöd ytterligare 25% mindre på grund av tillkomna skavanker. Kompisen hade för länge sedan stigit upp ur sin stol och ställde sig med ryggen till och "läste" på en affisch. Tror nästan att han hade problem med att hålla masken. Försäljaren fick någonting dimmigt och mörkt i sina redan röda ögon. Men han lugnade sig rätt snart och vi pratade vidare ett tag. Hundralappar skalades av innan jag till sist steg upp och sade: "-Nej, mitt pris står fast. Vi får väl strunta i det. Men tack för din tid." Svängde mig mot ytterdörren för att påbörja hemresan. Men då hände något. "Men fö´ S...n ta bort bilen! Där stod den nu svettiga bilförsäljaren med högerhanden framsträckt. På riktigt!? Gick det vägen?!
Inte mycket mer än att betala bort och åka hem. Så nu kör jag omkring med en ny "Pärla". Bilen är besiktad och har inga sådana fel som påverkar eller förhindrar körning.
Skillnaden är väl närmast att denna vill jag ha. Här känns det rätt okej att gå ut i garaget och fixa lite. Här kommer jag inte att skynda med något. Här får bilen bli det terapiarbete som Pärla nummer 1 kanske inte riktigt blev. Jag berättade för frun att jag nu har hittat en bil att köra med. En bil som jag vill ha. Efter våra underbara år tillsammans känner Hon mig dock rätt väl.
"-Du kan väl låta Jul och Nyår gå innan du lägger ut den till försäljning?" sade Hon och strök mig över kinden.
Och det, det måste jag ju lova..

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Bo i glasslott, bil med glastak och en önskan om att ha brutit benet

Sedan urminnets tider har mannens uppgift varit att ta vara på sin familj. Gå ut i krig och föra hem skatter och fina kläder till sin familj när de återvände. Eller mer kortsiktigt bara att gå ut och jaga buffel, vildsvin eller älg för att få hem mat. Kvinnan kanske tvättade, tillredde maten och tog hand om barnen. Åtminstone enligt sägner och berättelser var det så. Jag vid fyllda 37 har kanske inte så stor erfarenhet av varken vildsvinsjakt eller att värma upp en kall grotta med buffelskinn.
Men lite såhär är det väl nog ännu idag. Tack och lov för att hans och hennes åtaganden i en familj inte längre är lika svartvita. Att mamma kan "jaga", alltså i mer moderna termer kan se till att familjen har både ekonomiska och  praktiska arrangemang på sin sida. Och att mannen kan hänga tvätt, läsa läxor etc. Nu hade jag inte alls tänkt prata om detta om män och kvinnors åtaganden, men känner att jag likväl i mitt gammaldags synsätt kanske nuddar vid ämnet. Grejen är, att jag likt de flesta av fäder känner ett visst ansvar för min familj. Jag vill med allt som står i min makt se till att alla och envar har det så bra som bara är praktiskt möjligt. Inget fel i det, eller hur?
Har ett bra tag redan tittat på min gamla bil med mer kritiska ögon. Visst, hon fungerar och gör sitt, men känner nog att det skulle vara dags för en föryngring i vagnsparken. Likt de flesta familjer som inte bor riktigt centralt har vi två bilar. En, populärt kallad för familjebilen, är en rymlig, säker och på alla sätt en praktisk och bra bil. Den får fungera ett bra tag till. Men den andra, den som jag brukar köra med. Den börjar bli utdaterad. Helst skulle jag hämta en, fortfarande begagnad men betydligt färskare Peugeot 307SW. En halvstor kombimodell med ett tak som delvis består av glas. Vindrutan fortsätter en bra bit in över taket och ger en fin utsikt. Det går precis lika bra med ett konventionellt plåttak, men när jag nu en gång lägger igång med att drömma så...
Men där klämmer skon lite. Som det ser ut nu kommer jag inte att behöva bil varje dag under vintern. Går fortfarande sjukskriven och kommer att göra det en bra bit in på nästa år. Min depression och min ångest har mig fortfarande i ett järngrepp, även om min terapeut och mina läkare säger att jag är på god väg. Visst, det håller jag med om. Min form har tagit stora kliv mot det bättre sedan i våras, men känner fortfarande att det är en bra bit innan min hustru fått sin "riktiga" make tillbaka och barnen fått den far de behöver. Då har jag svårt att satsa de pengar som krävs för att den vita, skrutten som dottern kallar den, kan få byta plats med en yngre. Skulle jag gå till jobbet varje dag och defacto behöva bil som fungerar varje dag skulle pengarna som erfordras vara lättare att fixa fram. Visst, dels praktiskt eftersom lönen vore betydligt högre, men även betydligt lättare att förklara för sig själv att det är ok. Klart, som den motornörd som jag är skulle en ny bil ge ett betydligt bättre humör, åtminstone för stunden. Att sen veta vad som är både kort- och långsiktigt bäst är inte så lätt alla gånger.
Och kanske när det kommer till kritan är en nyare bil också något som skulle kännas bättre utåt sett. Visst är det roligare att föra döttrarna till fotboll eller sina kompisar om man inte skulle skämmas för bilen som man kör. Fast köper man sen den nyare? Blir det sen bättre, eller känner man bara en känsla av uppgivenhet på grund av den merkostnad som den nyare bilen för med sig? Det kan ju bli på bekostnad av något annat?
Många tankar i denne mans huvud. Men, har Ni läst något av mina tidigare alster har Ni kanske redan lagt märke till det? Att jag funderar väl mycket mellan varven, till och med grubblar.
Orkar Ni lite till? Det finns faktiskt mer som jag tänkt på..!
Har varit hemma från jobbet sen mitten av Februari. Jepp, Ni läste rätt. F E B R U A R I 2014! En rätt långdragen historia, om man dessutom tar i beaktande den period 2012 då det första gången fallerade. Att det varit, och fortfarande är, ett helvete är klart. Jag har dock kommit så lång där jag inser att det är en sjukdom. Man kan bli frisk. Jag har gett mig den på att bli frisk. Vet bara inte hur länge det tar. Det är de dagar då man mår sämre som jag kan tycka att det vore lättare om man hade till exempel ett brutet ben. Då kunde jag ju picka på benet och säga aj. Mitt brutna ben tar sjukt. Sätter man mitt brutna ben i röntgen så skulle det synas var felet är. Man kunde även gipsa eller spika för att underlätta under konvalescensen. Men när problemet ligger mellan öronen? Och patienten är trött, mår dåligt och inte riktigt orkar? Var ska man då gipsa? Det är väl de frågorna som jag brottas mest med.
Så, såhär har jag det för tillfället. Hur har Du det?

Tack för ordet. Ha en bra dag.
Är väl en sån jag

Vita skor, smutsiga tankar

Skorna i någon typ av konstmaterial har för länge sedan fått ge sig. Gummi/plastblandningen som utgör botten och även går upp en bit på sidorna av skon har färgats lite mer grådaskigt gula än den äggskalevita, Googlevita om man så vill, kulör som skorna hade när de lämnade fabriken. Att jag till att börja med plockade ner dem från Supermarketens hyllor var kanske mest det faktum att inne i skon satt en röd lapp som indikerade att skodonen var nedsatta 50% i pris. Följaktligen hade mitt konto inte haft någon större hicka när bankkortet slank in i för det avsedda smala hålet och överförde äganderätten från köpmannen till mig.

Faktum kvarstår. Jag har tyckt om mina skor. De har suttit rätt bra på mina smala, platta fötter. Som extra detalj kan nämnas att jag är stolt över mina smala fötter. Designen på dem är likadan som på Italienska Racerbilschaufförers, på de bilarna där broms- och gaspedal sitter nära varandra och stora nordbors fötter inte alls skulle rymmas. Nu kör jag ju inte racing med varken Ferrari eller Alfa Romeo. Men känns betryggande att åtminstone mina fötter är med på noterna om tillfälle ges..

Men, skorna. Visst används de fortsättningsvis. Men inte är det lika trevligt att trä in fötterna i dem, nu när de är lite smutsiga. Fast funktionen är densamma. Lika bekväma som de alltid har varit. Men de är smutsiga.

Nu har denna höst inte varit helt ultimat att trippa runt i vita skor. Regn har avlöst regn och marken har varit både sur och mättad. Vattnet har samlats i pölar där marken har varit lite lägre. Moder Jord har ibland resignerat slängt ut sina armar och suckat över det faktum att hon inte kan svälja mera.

Ibland skulle jag också vilja stämma in i Moder Jords klagan. Höst och med det tillhörande regn är ingen höjdare. Och förutom att mina dragningar till vita skor inte riktigt går hand-i-hand med hösten är vetskapen om att vintern står för dörren också lite otrevlig.

Vad vill jag nu få sagt med detta? Att jag hittat skor på Rea? Att jag tycker om vita skor, men ogillar vintern? Och var det verkligen viktigt att berätta att jag har smala fötter?
Svar: Ja. Allt detta tänkte jag berätta för Er!

Sanningen är att vissa saker måste man ta för vad de är. Allt har inte en baktanke, någon undre mening. Ibland kan det sagda vara just vad det är. Till exempel kan man säga till en kvinna att hon är fin i håret, att hon är vacker. Det utan att jag vill något annat med det än att just berömma nämnda kvinna. Många gånger är det så självklart att saker och ting kan ha en annan mening, att det blir fel om det inte har det..

 Tack för ordet. Ha en bra dag.