Här borde stå en rubrik, men jag kunde inte bestämma mig för vad..

Över golvet rusar en gul hårboll med ett klart mål: bläckpennan. Hårbollen tar tag i bläckpennan och slänger den upp i luften. Strax efter har hårbollen pennan i ett hårt grepp och sparkar hejdlöst på den med bakbenen. Rakel, vår cirka tre månader gamla kisse lider uppenbarligen inte av morgontrötthet.
-Rakel! Släpp sladden till datorladdaren!
Klockan ligger på kvart före sju, och det kändes som det enda rätta att slänga spirorna över sängkanten och stiga upp. Vaknade idag till med en hög puls och dunkande hjärta. Inte lönt att försöka somna om då. Som bonus fick man se naturens skådespel där den tidiga morgonsolen driver daggen ur gräset på åkern utanför köksfönstret. Kaffet har runnit klart och dagens första kopp ger kraft åt musklerna som försöker förstå vad som händer. Varför dåren stiger upp vid denna arla morgonstund?! Lördag.
Förvisso har jag egentligen ingen skillnad på om det är Lördag eller Tisdag. Går fortfarande sjukskriven. FPA (FolkPensionsAnstalten) har betalat mig sina dagar, och jag blev tvungen att ansöka om Pension! Nåja, nu är det väl inte så brutalt som det kanske låter. Det är ansökt från samma instans, och när svaret kom stod det att jag beviljats invalidpension. Det är dock tidsbestämt rehabiliteringsstöd som det gäller. Hur som helst en lite svår nöt att knäcka. Fyller 38 år inom några dagar, och hade kanske tänkt mig en lite annan livsgång en den jag nu genomgår.
Men livet i övrigt går väl sin gilla gång. Den äldre dottern har börjat på andra klass i skolan. Hon är både lycklig och stolt över det faktum att Hon inte längre är yngst i skolan. Och med sin mors längtan efter struktur i livet är Hon glad över att skolan börjar och Hon har saker att göra, och så vidare. Den yngre damen har fått börja på Dagis. Ännu i våras var Hon hos dagmamma, men nu blev det dags. Åtminstone enligt sig själv har Hon blivit jättegammal och vis efter att varit dagisbarn en hel vecka. Frun har också börjat på. Som lärare har Hon en del att ta ihop dagarna innan barnen släpper sol och bad och söker efter sina skolväskor igen.
Däri tror jag en del av min Down-period ligger: livet går vidare. För de andra, inte för mig. Det har gått rätt bra nu i sommar, med familjen hemma. Vi har bott på sommarstugan, badat, bara varit. Men nu, när hösten  och nystarten för resten av gänget står för dörren är det lätt att bli lite låg. Vad ska jag ta mig till? När ska jag finna kraft till att börja på igen? Mina krafter som bara varit frånvarande har fortfarande inte hittat tillbaka till min spensliga lekamen. Både läkare och den samtalspartner jag träffar en gång i månaden säger att min kropp behöver vila. Jotack, jag vet det. Men känns som om det ligger ganska långt borta. Det där att hitta vila. Kan inte säga att jag får gjort vidare någonting här hemma. Inte helt ovanligt är att jag på morgon lovar hustrun att göra det eller det under dagen, följt av kvaljkänslor när jag märker att jag inte ombesörjt för saken och Hon kommer hem efter avslutad arbetsdag. Inte så att Hon kräver någonting av mig. Nej denna övernaturliga, underbara människa orkar överösa mig med kärlek, även med mina kortakommanden. Hoppas och tror att Hon vet vilken klippa och stöd Hon är för mig.
Idag ska vi försöka färdigställa dotterns rum som genomgått en liten renovering. Hon var viktig med att framhålla att hennes rum sett likadant ut sen Hon var fyra, och att Hon nu går på andra klass. Sagt och nästan gjort. De rosa och röda tapeterna  fick stryka på foten- Nu har frugan nyss fått spacklat och målat väggarna i en fräsch, vit kulör. Listerna hängde jag upp igår kväll- Nu ska vi försöka möblera rummet och eventuellt måla till en stjärna eller två på någon passande plats. I Sveriges TV, Barnkanalen sänds ett program som heter Fixa Rummet, en favorit. Borde väl skicka iväg ett mail och "tacka" för att de sår griller i huvudet på inte ont anande åttaåringar... ;)
Å andra sidan skulle jag nog vara mer brydd och orolig om Hon inte brydde sig alls.
Vi har lite trevande målat lite annat också denna sommar. Hjälpköket har fått ny kulör. Så även toalettens paneler. Vi har bott i huset sedan 2008 och känner nog att vissa delar börjar kännas både slitna och lite utdaterade. Men, de enklare sakerna börjar vara gjorda, och nästa steg blir både dyrare och tyngre. Resten av utrymmena är både större och lite svårare att fixa. Vardagsrummet sitter ihop med köket och kanske inget som fixas på en liten kvällsstund. Får se vad det blir till.
Tror jag nu ska slänga upp benen på soffan och lyssna på lite musik. Resten av familjen ligger ännu. Det är min tid nu.
Hoppas och tror att mitt nästa imlägg inte ska dröja så länge. Har haft lite semester från min blogg. Vill inte skriva bara för att skriva. Men känner nu att det börjar kännas bättre att sitta vid datorn.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Lite tankar i nattens sena timma

Hej på Dig! 
Detta är något som snurrade i mitt huvud senast natt när jag inte kunde sova.

Vaken, naken, inför nattens mörker jag är 
Undrar, tänker, varför finns just jag här?
På denna plats, på denna jord
Tankarna finner inga ord

Utan att veta, alls någonting
Det kan bli svårt, när jag vet ingenting
Att morgondagen möta, med friskt mod
Stark i själ, men svag i tanken jag stod

Det blev en till, en till ny morgon klar
Men inte heller då fick jag svar

På frågan som på mina läppar bränt

Säg mig, hur är det bevänt?

Visst, i dunklet av natten ingen grubbla bör
På smått eller stort, som: vad händer när vi dör?
Sömnen borde ges allt den vill ha
Och mer därtill, för en ny morgonda'

Nu jag likväl grubblat mig trött
Och en tanke har i mig fött:
Om jag denna natt ej får tänkt allt klart
Går livet likväl sin gång, så underbart!

Tack för ordet! Ha en bra dag!

Utbränd och deprimerad kör jag en gammal bil långt bort, och hittar hem

När kaffebryggaren puttrat klart och den svarta vätskan runnit ner tappade jag upp dryga 4 deciliter i min rostfria termosmugg. Min svartbeige bag som stod packad och klar i kvisten slängde jag över axeln och steg ut i morgondimman. Bagen lade jag sedan i bakluckan, kaffemuggen på sin egna plats och spände sedan fast säkerhetsbältet. Den gamla dieselspisen bullrade igång och jag hade en skräckblandad förtjusning när jag backade ut från biltaket. Jag hade cirka sju timmars resa framför mig. Familjen sov fortfarande i det blåa huset som blev mindre och mindre i bakspegeln. Det regnade inte, men morgondimman gjorde att vindrutetorkarna med ett ljudligt gnäll åkte över vindrutan med jämna mellanrum. CD-spelaren hade bestämt sig för att panta på skivan som redan satt i, så mina medhavda skivor fick vackert ligga kvar i baksätet. Nåväl, radion fungerade ju, och det kom trots allt rätt bra musik ur radion. Om än bara ur en högtalare..
Tänker inte redogöra för varje kilometer under resan, men "snart" var jag framme vid den första av tre färjor som skulle ta mig till holmen Houtskär, utanför Pargas.
Till Houtskär åkte jag på en kurs, eller rehabilitering, kalla det vad Ni vill. Tillfället var öppet för personer som haft lite motflyt och kanske behövde lite hjälp på traven att komma tillbaka. Gemensamt för oss närvarande var att alla hade olika grader av depressioner i bagaget.
Kan erkänna att jag varit rätt nervös inför veckan som stundade. Vad skulle jag träffa för människor? Hur skulle jag reagera när jag tog mina demoner vid hornen?
Det blev en väldigt intressant och behaglig vecka. Ingen av de närvarande hade något behov av att hävda sig själva. Ingen försökte vara något mer än de var. Alla var där som sig själva. Jag träffade många fina människor, och kan sträcka mig så långt som att jag fick nya vänner. Visst, det var människor från hela Svenskfinland, och ingen bor direkt så nära att jag bara sticker mig in en kvällsstund. Men ändå.
Med mig hem tog jag en känsla av välbehag. Jag hade fått många och bra tips och råd om hur jag ska tänka och reagera när svarta moln tornar upp sig över min hjässa och jag inte orkar. Inte fungerar råden alltid, men i alla fall någon gång emellanåt.
Min utbrändhet är väl en sak, men väl så viktigt för mig är att hantera den depression som kommit till följd av att jag inte orkar. Orkeslöshet som sådan är en tung sten att bära, och det kräver rätt mycket av datorn mellan kålbladen till öron att hantera alltihopa. Lite i gången, små steg, mumlar jag för mig själv. Och vet Ni vad? Det fungerar.
Rätt nöjd var jag också över att min gamla bil fungerade klanderfritt på min resa. Det blev trots allt över tusen kilometer, och endast en liten oljeförbrukning kunde spåras. Bränsle tog den inte mer än att jag hade råd att tanka. Vackert så. Frun tyckte nog att jag kunnat ta familjebilen. Men jag tyckte det var bättre att jag tog Skrammellådan som åkte ensam. Hon fick nog köra barnen i bilen med ABS, EPS, TDI, OSV...
Jag har haft en litern paus från denna blogg. Det har inte funnits någon vidare inspiration, ingen vidare ork att skriva och berätta om allt eller inget.  Inlägg kommer nog fortsättningsvis, men bara när andan faller på. Och det vet jag trots allt inte på förhand. Du som läst detta, TACK för att Du läste! :)

Tack för ordet, ha en bra dag.

Sladd med offroadhoj, eller sladd mellan öronen?

Den gamla luftkylda sexhundrakubikaren kom flåsande på den långa start- och målrakan. Må så vara, att trötta grovmönstrade offroaddäck inte var ypperliga för att köra runt en asfaltbana, men om sanningen skall fram, det var väl inte chauffören heller. På Kemora Raceway, Vetil, avlöses långa rakan av först en svag höger som egentligen inte kräver vidare broms. (och absolut inte med en 45-hästkrafters endurocykel..) Nej, först påföljande höger som kniper till lite mer kräver en viss fartreducering. När jag i mitt iofs mediokra tempo vek in min hoj i den brantare högern kände jag hur bakhjulet släppte ut i en liten sladd. Inte brett, inte vidare farligt, men likväl en sladd. En sladd är inte farlig, sånt sysslar man nog med till vardags. Men där och då fick jag en klump i halsen. Vinglade vidare och körde ett par varv till. Sen, i samma kurva, på samma ställe, fick jag sladd igen. Grejen är väl att asfalten är skarvad där. Ett vettigt huvud hade väl förstått att ta kurvan lite mer till vänster. Men kanske inte jag då..
Körde in till depån och tog av mig handskar och hjälm. Det fick vara klart åkt för denna gång. Kompisen kom in efter några varv och frågade vart jag tog vägen. Jag citerade tjuren Ferdinand: "Jag trivs bättre här, luktande på blommorna!"
Kompisen har känt mig i tjugo år. Han frågade inte mera.

Dagarna går i sakta mak. Försöker hitta på olika saker att göra. Med ett egnahemshus och en rätt stor gårdsplan finns det projekt att göra för den hugade. Hemligheten är att inte ta i för mycket. Göra för stora projekt åt gången. Jobba tungt en hel dag betyder ofta två dagar vila. Då är det bättre att hålla på en timme och ta paus en timme (eller två). då är det lättare att hålla igång och få vardagen att lunka på. Då har mc:n varit en bra kompis. Kör jag hoj är det svårt att göra något annat. Och, olikt med bil, går det inte att sitta och grubbla på oväsentligheter när man kör. Du har vind, annan trafik, att avläsa vägen efter gropar, ojämnheter och lappningar. Sådant som kanske passerar obemärkt med bil, men som kan ställa till med allt möjligt när man sitter på en motorcykel. Då vilar huvudet.

Ser fram emot nästa vecka. Då får fruns elever hänga skolväskan i skrubben, ta av strumporna och får sitt sommarlov. Frun hade väl någon dag av städa, fixa-trixa innan de lämnar skolan för en tid. Då kommer vår familj att vara samlad. Det blir roligt. Samtidigt vet jag med mig att det kanske inte blir lika lätt alla dagar. När vi är hemma kommer vi ofta på alla möjliga saker att göra. Och det är så lätt att triggas till alla möjliga stordåd när man ser slutresultatet framför sig. Gäller bara att ha huvudet med sig. Stordåden får nog låta vänta på sig. Lite åt gången. 

Med en såpass lång sjukskrivning som jag har är det ofrånkomligt att pengar kan bli ett aber. Lön från jobbet blir ersatt av en ersättning från FPA. Den är kanske inte riktigt diger. Inte menar jag att jag skall lyfta stora summor pengar med att gå sjukskriven. Nej, absolut inte. Men faktum kvarstår, elräkningar, försäkringar, mat... Samma kostnader kvarstår. Inte känner man sig vidare manlig där man sitter och funderar kring det ekonomiska. Skulle gärna se mig själv tillbaka på jobb. Både för det ekonomiska, men mer viktigt för det faktum att gå hemma är inte något som är helt enkelt. Och jag är av den åsikten att en man på snart 37 år är i bra arbetsför ålder. Borde göra rätt för sig. Barnen har dock tagit det hela med ro. De ser det naturligt att pappa är hemma. Att pappa vilar mellan varven och kanske inte alltid är med på noterna. Det är väl mest jag själv som har dåligt samvete mellan varven.

I och med att vi troligen inte kommer att ta någon längre resa i sommar så kommer sommarstugan nog bli välbesökt. Barnen har pratat halva vintern om sommarstugan, om att simma och bada bastu där. Ser jag själv fram emot. När vi är där ser jag inte heller så mycket jobb som skulle behöva ombesörjas. Eller, visst har vi hur mycket jobb som helst där, men det är inget som måste göras nu på direkten. Och jobben som blir gjorda blir oftast gjorda tillsammans med familjen och svärföräldrarna. Då är det inte så stor skillnad som jag sitter lite emellanåt.

-Men, farbror skribent, vad nu? Hur ser framtiden ut? Hur länge ska du gå hemma, sjukskriven, som en kåldolme liggande på soffan..?
-Kära läsare. Jag vet inte. Vet faktiskt inte när och hur det det ska bli lättare. Vet inte hur saker och ting ska svänga och orken skall återkomma. Det är väl däri som problemet ligger. Man ska väl inte gå och tänka och känna efter. Kanske mer med vila och små projekt sakta få krafter tillbaka. Men det största problemet ligger väl mellan öronen. Vore människan en dator skulle det kanske gå att trycka på någon Reboot-knapp, eller Control-Alt-Delete eller något liknande.
Har dock inte hittat någon sådan knapp. Vet någon av Er var den ligger? Nä, skämt åsido. Denna rätt utlämnande text är väl för att berätta för Er vad som händer. Inte har jag någon skyldighet att lämna ut mig själv. nog vet jag det. Men på något bisarrt sätt känns det helt ok att sitta och skriva och berätta. Jag skäms inte för mig själv. Jag skäms dock  lite, i tysthet, för att jag grävt denna grop åt mig själv. Rätt obemärkt gick det att gräva den, men sen, nere på botten, är det kanske lite svårare att fylla upp den igen.

Känns faktiskt riktigt bra att efter en rätt lång paus sätta in ett litet inlägg på denna sida. Är det någon som mot förmodan haft bort mina skriverier, ber om ursäkt för mitt långa uppehåll. Är inte alltid lika lätt att hitta motivation att slå på maskinen och börja skriva. Och datorns bäst-före-datum har tyvärr gått ut. Det gör att vissa knappar kräver en extra hård tryckning innan den svarta bokstaven tar plats på det vita pappret.
Idag hade jag gärna gått ut i garaget och plocka på hojen lite. Kanske också städa lite. Har skruvat både traktorgräsklippare och motorcykel, vilket gör att golvet mellan varven varit täckt av både torkat gräs, verktyg och även glasfiber..
Den yngre av mina två döttrar har en släng av lite feber. Det gör att jag hållit mig inne, hemma med henne i två dagar. Ingen större fara med henne, dock. Hon är sitt vanliga yrväder om än lite dämpad. Bygga puzzel, spela spel och titta på barnprogram är trots allt rätt kul det med.

Tack för ordet, ha en bra dag.

En lång fredag

Ett dygn har 24 timmar. Oberoende veckodag och årstid. 24 timmar,1440 minuter, 86400 sekunder. Kan hända att lärjungarna räknade sekunderna denna fredag, när de funderade på vad som händer. Vad som skulle hända med Jesus. Om och vad de kunde gjort annorlunda. En lång Fredag.
När jag var liten hade jag alltid tråkigt på långfredagen. Det hände aldrig vidare mycket på gatan vi bodde på på långfredagen. Alla i närheten tog långfredagen som en dag att bara ta det lugnt, slappa och vila. Vissa gjorde det i enlighet med den kristna läran, andra för att det defacto var skönt. Mina föräldrar ställde aldrig till något extra den dagen. Jag för min del hade ofta lite tråkigt.
Nu är det långfredag. Den yngsta dottern vaknade vid sjusnåret. Hon ville tydligen göra detta till en riktigt lång fredag. Hon slet upp sin mamma, och utan min vetskap steg de upp.Sen, när morgonen egentligen bytt namn till förmiddag kom mina döttrar och väckte mig. En diger frukost med gröt och än mer viktigt, nybryggt kaffe, stod framdukad  på köksbordet. Inte utan att jag blev varm inombords när jag såg vad mina underbara kvinnor gjort.
Mina döttrar frågar också om vad vi ska göra idag. Men när jag svarade att jag inte riktigt vet ännu så nöjde de sig bra med det svaret. Tror att tjejerna är rätt nöjda över att ha en flumdag, mysdag, en dag utan måsten. Vi föräldrar har våra måsten här i livet. Jobba, handla, städa. Barnen har dagis och skola. Det är måsten och program nästan varje dag. Tror att vi får en bra dag tillsammans, när vi gör sådant som faller oss in.
Skulle dock gärna gå ut ett varv idag. Tvätta bilarna, byta till sommardäck, hoppa på studsmattan, räfsa lite, byta en söndrig brännare till blinkers` på motorcykeln...
Sådant vi alla skulle göra tillsammans. Brukar ofta vara roligt att tvätta bilen med barnen. Åtminstone sommartid. Då är pappa ofta mer våt en bilen, men det är väl så som det är?
För att återgå till inledningen. Jag känner inte till hela historien om långfredagen och lärjungarna. Vet inte vad som hände sådär på riktigt den helgen som gett oss helgen påsk. Ska sanningen fram har jag lite svårt att riktigt ta allt det där till mig.  Men det jag vet, är att vi alla behöver en lugn dag, en långfredag. En dag för lugn och ro, kanske eftertänksamhet, en dag med handbromsen uppdragen, växellådan ställd i läge Park istället för Drive.
En Glad Påsk åt Er alla! Hoppas att min inspiration skall ge mig och Er fler alster i framtiden. Det har varit rätt tunt på senare tid. Men, då finns det å andra sidan rum för förbättringar...

Tack för ordet, ha en bra dag.

Att pilla med en mc-motor är skönt för själen

(Harkel, harkel.. hörs svagt i bakgrunden.)
Hej! Minns Ni mig? Det börjar vara ett tag sen. Sen vadå? frågar Ni väl då. Inte så att Ert liv stått stilla och väntat. Väntat på något livstecken, en uppdatering från mig. Må så vara. Men tanken med denna blogg har sedan starten varit att med jämna mellanrum uppdatera både Er och mig själv med storyn kring livet och dylikt.
Vad har då hänt sedan sist? Inte mycket, ska jag vara ärlig. Det har varit rätt mycket tid hemmavid. Youtube har varit en god vän. Tittat på filmer, men även tittat rätt mycket på diverse videon med mitt favoritämne, min motorcykel. Har haft min egen motorcykel sönderplockad för en liten renovering. Då har Youtube vid ett flertal tillfällen bistått med både tips, men även fakta som kanske inte stämmer överens med verkligheten. Ni vet var Ni hörde det först: inte allt på Internet är sant och sanning..!
Jobbet får tillsvidare vänta. De funkar inte. Jag var dit en dag och hälsade på. Jag var dit vid lunchtid, så jag skickade kompisen på lunch. Tänkte att jag dejourerar ett tag. Fixade en par grejer och betjänade ett par kunder, men sedan sa det stopp. Svetten flödade, hjärtat klappade frenetiskt innanför bröstkorgen och koncentrationen åkte ut genom fönstret snabbare än en avlöning. Kvällen och dagen efter hade jag feberfrossa och huvudvärk.
Följaktligen var jag inte riktigt beredd på det som krävs av mig. Eller, jag är nog helt medveten, men kanske inte riktigt beredd på att det skulle sparka bakut på det viset det gjorde.
Har sedan ovannämnda fadäs varit på väldigt dåligt humör. Jag börjar bli trött på detta. Trött på att vara trött, är ett uttryck jag allt som oftast kommer tillbaka till.
Har tagit renoveringen av min motorcykel som en avkoppling från allt annat. När man pillar med en motor som sedan skall snurra på flera tusen varv per minut mellan min knän, då finns det inte rum för särskilt stora misstag. En trevlig avkoppling som nu ändrar lite i art i och med att jag istället för att bara skruva nu även kan åka ut och köra.
Må så vara att detta inlägg inte förde med sig något nytt, något revolutionerande. Det är kanske inte ens vidare intressant att läsa, vad vet jag. Men där var det då, mitt inlägg. Svart på vitt, men kanske utan någon röd tråd.

Tack för ordet, ha en bra dag!

För lite bensin, otydlig bränslemätare och långt att gå

Hej. I bakgrunden sprutar diskmaskinen vatten på tallrikar, bestick, glas och grytor. Den sköter sig själv. På soffan i vardagsrummet ligger Åke, vår yngsta katt, och tvättar sig. Han sköter sig själv. Datorhögtalaren gör sitt bästa för att göra Pink Floyd rättvisa. Det funkar inte något vidare. Men känner inte för att rigga igång stereon, så datorn får klara sig själv. Själv då? Vad gör jag själv? Inte mycket.
Hade jag varit på jobbet nu hade jag kanske suttit vid kaffebordet med mina arbetskamrater. Ofta pratas det om båtar, villaliv, fotboll... Sådär som det brukar gå till på en arbetsplats med idel män.
Men nu sitter jag inte vid kaffebordet på jobbet. Tyvärr, får man säga. Tyvärr sitter jag här hemma vid köksbordet. Förra veckans Fredag blev jag sjukskriven. IGEN! Hela hösten har varit en seg kamp, och nu orkade jag inte längre.
(För nyinkomna läsare som kanske i misstag snubblat in på mina skriverier:
jag var sjukskriven ett halvår 2012 för utbrändhet)
Det är fruktansvärt tungt att vara trött. Nu blev det där visst en dubbelsyftning, där det både är tungt och man dessutom är trött. Två ord som egentligen som sådana borde räcka att beskriva ett tillstånd. Men Ni förstår säkert vad jag menade.
De där visare människorna, de med ett stort skrivbord, vit rock med många pennor i bröstfickan och ett eller flera diplom på väggen sade åt mig att nu måste jag ta time out. Det funkar inte att nöta på effektreserverna i all oändlighet. De säger att jag behöver vila. Jaja, men om jag inte vet hur man gör?!
Om jag inte vet hur man sätter sig ner och tar det lugnt. Kanske sätter sig ner och läser en bok eller ser på en bra film på TV? Om det inte riktigt fungerar att göra så? Om man istället för att vila börjar tänka på ogjorda saker och göromål? Om man cirka 30 minuter in i en film eller en god bok måste gå och tömma ur en tvättmaskin, ta läsplattan för att kolla på bilannonser eller någonting annat livsviktigt? Det är lite så det blir när hjärnan går på högvarv. Då är det inte så enkelt att vila. Vila är något jag skulle behöva göra, det behöver vi alla. Men där har jag en stor post i mitt ringa välmående. Att sakna konsten att slappna av, göra ingenting och kunna njuta av det.
Är kanske lite konstig av mig som skriver ner sådana saker som jag gör. Man kan ju trots allt hålla sånt här inom sig, och inte skicka ut det i atmosfären så vem som helst får läsa och döma mig efter det. Sant, mycket sant. Men vet Ni vad? Jag bryr mig inte om någon tycker att jag är konstig. Det rör mig inte i ryggen. Mer skriver jag för att det är ett bra sätt att få ut saker som snurrar på hårdskivan.
Jag har ett klart mål framför mig. Ett klart mål på vad jag ska göra för att saker och ting ska börja fungera igen. Jag måste bättre börja känna mig själv. Börja veta när effektreserven börjar bli kritiskt låg, och det blir dags att tanka. Som det är nu, om man som den motorcykelnörd jag är vill dra en liknelse, så kör jag hårt framåt, märker knappt att jag vridit på reservkranen. Jag kör glatt vidare tills motorn hostar till en par gånger och stannar. I tillägg till bränslekranen med reservläge borde jag montera en stor, röd lampa som dessutom skulle tändas. Då, vid det tillfället när lampan börjar lysa, då kall jag sakta in. Kanske lämna ett projekt i garaget till nästa dag, lämna sista tallen i skogen ohuggen och okvistad.. U name it.
För att fortsätta min liknelse. Förr hade jag kanske 20 liters bränsletank. Nu, när jag är på väg tillbaka efter att ett tag varit rätt så nere på botten är min bränsletank kanske på 8-10 liter. Följaktligen är jag tvungen att göra mindre saker, kortare arbetsmoment innan reservkranen skall vridas på, och den röda lampan tänds.
Det är väl där största problemet ligger. När det är roligt, går lätt, då är det så enkelt att gasa vidare. Då vill man jobba, man vill göra saker. Bra där, det ska jag göra. Men inte för mycket, för länge i taget...
Tadaa! Jag har nyss löst alla mina problem! Det är är ju en barnlek, gör sådär så blir det bra..!!
Jepp, så är det. Teori och praktik. I teorin vet jag vad som är galet, men i praktiken har jag svårt att göra något åt det. Är inte det lättaste att ändra på ett beteendemönster.
Men nu har jag trots allt skrivit ner var det fallerar. Får väl sätta mig ner och läsa igenom detta svammel nästa gång det briserar, när reservtanken måste vridas på.
För, kära vänner, det är roligt att köra. Man måste bara känna sin hoj, (kropp) veta vilken bensinförbrukning den har och framförallt, man måste veta var det säljs ny bensin...
Tack för ordet, ha en bra dag.