För lite bensin, otydlig bränslemätare och långt att gå

Hej. I bakgrunden sprutar diskmaskinen vatten på tallrikar, bestick, glas och grytor. Den sköter sig själv. På soffan i vardagsrummet ligger Åke, vår yngsta katt, och tvättar sig. Han sköter sig själv. Datorhögtalaren gör sitt bästa för att göra Pink Floyd rättvisa. Det funkar inte något vidare. Men känner inte för att rigga igång stereon, så datorn får klara sig själv. Själv då? Vad gör jag själv? Inte mycket.
Hade jag varit på jobbet nu hade jag kanske suttit vid kaffebordet med mina arbetskamrater. Ofta pratas det om båtar, villaliv, fotboll... Sådär som det brukar gå till på en arbetsplats med idel män.
Men nu sitter jag inte vid kaffebordet på jobbet. Tyvärr, får man säga. Tyvärr sitter jag här hemma vid köksbordet. Förra veckans Fredag blev jag sjukskriven. IGEN! Hela hösten har varit en seg kamp, och nu orkade jag inte längre.
(För nyinkomna läsare som kanske i misstag snubblat in på mina skriverier:
jag var sjukskriven ett halvår 2012 för utbrändhet)
Det är fruktansvärt tungt att vara trött. Nu blev det där visst en dubbelsyftning, där det både är tungt och man dessutom är trött. Två ord som egentligen som sådana borde räcka att beskriva ett tillstånd. Men Ni förstår säkert vad jag menade.
De där visare människorna, de med ett stort skrivbord, vit rock med många pennor i bröstfickan och ett eller flera diplom på väggen sade åt mig att nu måste jag ta time out. Det funkar inte att nöta på effektreserverna i all oändlighet. De säger att jag behöver vila. Jaja, men om jag inte vet hur man gör?!
Om jag inte vet hur man sätter sig ner och tar det lugnt. Kanske sätter sig ner och läser en bok eller ser på en bra film på TV? Om det inte riktigt fungerar att göra så? Om man istället för att vila börjar tänka på ogjorda saker och göromål? Om man cirka 30 minuter in i en film eller en god bok måste gå och tömma ur en tvättmaskin, ta läsplattan för att kolla på bilannonser eller någonting annat livsviktigt? Det är lite så det blir när hjärnan går på högvarv. Då är det inte så enkelt att vila. Vila är något jag skulle behöva göra, det behöver vi alla. Men där har jag en stor post i mitt ringa välmående. Att sakna konsten att slappna av, göra ingenting och kunna njuta av det.
Är kanske lite konstig av mig som skriver ner sådana saker som jag gör. Man kan ju trots allt hålla sånt här inom sig, och inte skicka ut det i atmosfären så vem som helst får läsa och döma mig efter det. Sant, mycket sant. Men vet Ni vad? Jag bryr mig inte om någon tycker att jag är konstig. Det rör mig inte i ryggen. Mer skriver jag för att det är ett bra sätt att få ut saker som snurrar på hårdskivan.
Jag har ett klart mål framför mig. Ett klart mål på vad jag ska göra för att saker och ting ska börja fungera igen. Jag måste bättre börja känna mig själv. Börja veta när effektreserven börjar bli kritiskt låg, och det blir dags att tanka. Som det är nu, om man som den motorcykelnörd jag är vill dra en liknelse, så kör jag hårt framåt, märker knappt att jag vridit på reservkranen. Jag kör glatt vidare tills motorn hostar till en par gånger och stannar. I tillägg till bränslekranen med reservläge borde jag montera en stor, röd lampa som dessutom skulle tändas. Då, vid det tillfället när lampan börjar lysa, då kall jag sakta in. Kanske lämna ett projekt i garaget till nästa dag, lämna sista tallen i skogen ohuggen och okvistad.. U name it.
För att fortsätta min liknelse. Förr hade jag kanske 20 liters bränsletank. Nu, när jag är på väg tillbaka efter att ett tag varit rätt så nere på botten är min bränsletank kanske på 8-10 liter. Följaktligen är jag tvungen att göra mindre saker, kortare arbetsmoment innan reservkranen skall vridas på, och den röda lampan tänds.
Det är väl där största problemet ligger. När det är roligt, går lätt, då är det så enkelt att gasa vidare. Då vill man jobba, man vill göra saker. Bra där, det ska jag göra. Men inte för mycket, för länge i taget...
Tadaa! Jag har nyss löst alla mina problem! Det är är ju en barnlek, gör sådär så blir det bra..!!
Jepp, så är det. Teori och praktik. I teorin vet jag vad som är galet, men i praktiken har jag svårt att göra något åt det. Är inte det lättaste att ändra på ett beteendemönster.
Men nu har jag trots allt skrivit ner var det fallerar. Får väl sätta mig ner och läsa igenom detta svammel nästa gång det briserar, när reservtanken måste vridas på.
För, kära vänner, det är roligt att köra. Man måste bara känna sin hoj, (kropp) veta vilken bensinförbrukning den har och framförallt, man måste veta var det säljs ny bensin...
Tack för ordet, ha en bra dag.

En kort historia om livet

Denna dagen, ett liv.
Det testar mig, på pin kiv.
Handbromsen dragit upp. 

Fick konstatera, det blev stopp. 

Blev sjukskriven åtminstone en vecka. 

Jag försöker ta det lugnt, att en vecka ska räcka. 

Att vara trött, trött, trött. 

Får väl vem som helst att se rött. 

Är inte alls nöjd med allt. 

Ta't lugnt, säger Ni väl kallt. 

Förvisso, Ni har ju rätt. 

Det är väl lätt som en plätt! ?

Men mitt ljus i båda änden brunnit. 

Jag stressat med mer än jag hunnit. 

Nu sitter jag där jag sitter. 

Utbränd, trött, men inte bitter. 

Familjen är min bästa grej.

Och det betyder allt, har jag inte rätt så säg?!

(detta är en Facebook-status jag hade i Fredags)

Tack för ordet, ha en bra dag.

Förmånligt, allt är relativt...?

Det var väntat. Kan inte alls säga att jag blev speciellt överraskad. Men nog hade det varit skoj om det gått vägen, bara så där. Pratar om det årliga som ganska många finländare står för. Vissa gruvar sig länge. Andra tar det med ro. Jag pratar om bilbesiktningen.
I vår familj är vi tvungna att ha två bilar. När vi åker iväg om morgnarna svänger frun vänster, och jag svänger höger. Vi bor ute på landet, men jag brukar säga att vi bor centralt. Centralt i det avseendet att frun kör 20 kilometer åt sitt håll och jag kör 20 kilometer åt andra hållet. Sen till kvällen sammanstrålar vi tillbaka "i mitten".
Men, tillbaka till bilbesiktningen. Plåtskorven jag kör med är inte speciellt ny. Den är byggd på förra årtusendet och har sett en hel del väg under åren. Köpte den för 1,5 år sedan. Vill minnas att den kostade €600,- och jag har under min tid fått 25-26 tkm på den. När jag nu i veckan körde ut från bilbesiktningen hade jag ett papper med texten "Underkänd" i passagerarsätet bredvid mig. Bromsskivorna var tydligen under all kritik och den stötdämpande funktionen framme var bara borta. Sen var det någon led där framme som glappade. Att avgasröret har åtminstone två hål, förutom det som finns där bak på bilen, vet jag inte om de alls lade märke till eller bara blundade för. Senare på dagen pratade jag med en par bekanta och min ringa framgång på bilbesiktningen kom  på tal. Den ena av dem replikerade: "de där delarna kostar ju mer än hela bilen är värd! Och sen kommer ju arbetet till!"
Jag log snett. Visst, den klarsynte gentlemannen har kanske rätt. Räknade på kvällen att mina delar blir att kosta cirka €140,-. En eller två kvällar i garaget blir det också. Har dock inte för avsikt att betala någon vidare lön åt mig själv för jobbet jag skall utföra. Skulle jag skrota bilen på grund av detta skulle jag de facto vara utan bil. De 140,- jag då inte investerat i delar skulle jag sen kunna sätta på en ny bil. Utan att skryta alltför mycket så är jag rätt bra på att nosa upp förmånliga bilar. Men 140,- är lite väl lite för att hitta något vettigt.
Den klarsynte gentlemannen som klargjorde sin ståndpunkt i fallet kör själv en rätt ny bil. Troligen värd närmare €30k än €20k. Han skulle kanske inte frivilligt bli ertappad i en sån skrothög som jag kör med. Då är kanske 140 hårdskattade euron idiotiskt att satsa i den. Men med det bruksvärde jag ser i bilen, Edith som Hon heter, gör att 140,- känns surt men likväl vettigt att satsa. Får jag ett år till körning för den summan är jag rätt nöjd. Man kan trots allt bli tvungen att byta bromsar på en bil man nyss köpt för tiotusen också?!

Vart vill jag nu komma med detta? Har jag rätt och gentlemannen fel? Eller är det tvärtom? Inte vet jag. Jag vet bara att jag för tillfället finner det som mest vettigt att hålla igång skrammelvagnen ett tag till. Skulle gärna gå in i en passande bilaffär ock köpa mig en bil som skulle vara tio år yngre. Fast den vore femton år yngre vore den fortfarande begagnad. Men det finns många andra saker också i en familj som kostar. Då vill man inte skrapa ihop en hel hög med sedlar och satsa i en bil som sjunkit i värde med hälften bara man rullat ut den ur butiken.

Skall nu ta en drabbning på det världsomspännande nätet. Med litet detektivarbete kanske jag kan spara en tjugolapp på delarna. Men! Tjugo €! Det är väl en spotstyver! Ja, det är det. Men procentuellt av 140 så är det trots allt ganska mycket. Förmånligt, allt är relativt...

Tack för ordet, ha en bra dag.

PS. Namnet Edith (Piaf) på bilen kommer ifrån att Hon är en gammal fransyska med rätt grov "röst" DS.
 

Nyårslöften

Jag skall börja gå på gym. Jag skall bli en bättre människa. Jag skall supa mindre, sluta röka... Och så vidare. Ganska standardfraser när man tänker efter. Löften som lovas stort och fint. För vissa människor går det riktigt bra, och jag lyfter på hatten åt dessa som lyckas i sina åtaganden. Tyvärr, åtminstone enligt min uppfattning, är det ganska många som det inte går lika bra för. Januari-Februari går ganska bra, men sen rinner diverse löften ofta ut i sanden.

Jag kommer INTE lova något angående att gå på gym. Lönar sig inte. Och då menar jag att det inte lönar sig för mig att lova något. Gå på gym som sådant lönar absolut sig. Bli en bättre människa? Gärna det, men är inte så säker på att det går. Säger nu inte att jag är perfekt, absolut inte, utan mer att vi människor handlar i enlighet med vår personlighet. Är vi människor med stor omsorg om andra, ordningssamma, duktiga.. Då har vi kanske lättare att vara "bättre"?
Gällande supande går det ganska enkelt. Jag super inte. Svårt att supa mindre då. Gällande rökande går det också rätt så enkelt. Har inte rört en tobak sen jag gick klädd i arme´ns gröna. Då blev det nån tobak. Men beslutade mig redan då, snart 20 år sedan, att tobaken får lämna i Dragsvik, Ekenäs. Militärtjänstgöring som sådan är en rätt makaber situation för en ung man. Tycker inte att några pinnar under 8 månader har påverkat mitt liv nämnvärt.

En sak har jag dock tänkt att lova: Jag ska göra vad jag lovat, men inte heller lova mer än vad jag tänker göra. Tomma löften är något jag mår dåligt av. Har varit en liten mästare i att lova saker och ting som kanske sen inte riktigt blivit som jag tänkt. Värst är väl om jag lovat något åt mina barn, som jag sen inte kunnat slutföra. Där har jag något att jobba med. Jag sträcker mig så långt att mitt nyårslöfte blir:

Jag ska göra vad jag lovat, men inte heller lova mer än vad jag tänker göra.

Kanske inte så häftigt löfte, men då lovar jag å andra sidan inte mer än vad jag tänker göra...

Tack för ordet, Gott Nytt År och ha en bra dag.

Är barnigt fel?

Dopparedagen. Eller, mer riktigt, dan före dopparedagen. Har inte alls för avsikt att doppa brödbitar i vatten från skinkan, men benämningen som sådan tycker jag är lite mysig. Det är väl kanske vid den här tiden som de flesta breder ut de sista mattorna, fixar och trixar med julpynten, kanske badar bastu. Det så att säga närmar sig. De familjer som har barn har kanske julklappar som ännu ska paketeras. Åtminstone hos oss är det så. Har en par påsar med grejer i bakluckan på bilen som bara väntar på att omslutas av ett skyddande skal av vackert papper. Lite onödigt, kan tyckas, eftersom pappret ryker all världens väg imorgon kväll.

I mitt föregående blogginlägg reflekterade jag över materialismen som överskuggar julen. Är fortsättningsvis av samma åsikt, men kan samtidigt nöjt konstatera att våra julklappar blev varken för många eller för flådiga. Nope. Det blev bra. Och att vi inte blivit tvungna att dagen före julaftonen springa runt och samla ihop det sista gör i alla fall mig gott.

Vi har fått vara hemma idag. Det blev en tur i skogen bakom huset där jag sågade ner en par träd som vi sen plockade ljus i. Ett på trappan och ett på terrassen. Vi har aldrig haft så många ljus på gården förr. Jag, som förr aldrig förstod vitsen med dylika utsvävningar går plötsligt igång på dessa ljusarrangemang.
Men köket har jag inte blandat mig i. Frun gnolar på i köket, bakar kakor, knäck samt förbereder en efterrätt inför morgondagen. Tycker vi har en bra överenskommelse, frun och jag. Hon bakar och jag äter.

På julafton blir det sen svärföräldrarna för hela slanten. Fruns syskon kommer dit. Vi har även det såpass bra ställt att mina föräldrar dyker också upp. En riktig familjejul! Kommer vara varmt, tjockt, barnigt, matigt och hjärtligt. Ser nu att under ordet barnigt kommer ett rött sträck. Vän av ordning, stavprogrammet, tycker att det är fel. Tycker bara att en julafton med massa glada förväntansfulla barn blir barnig. Har jag fel? Det bjuder jag på.

Men, kära läsare, GOD JUL!
Hoppas att Ni får en sån jul Ni längtat efter.

Tack för ordet, ha en bra dag.

50 mark! Det är mycket pengar det!

Ni vet sandpapper? Som vanligt papper på en sida, och på den andra små stenar som bildar en skrovlig yta. Om jag inte missminner mig så används elektromagnetiska fält för att få stenarna att stå rätt på pappret innan de tagit fast. Rätta mig gärna om jag har fel. Hur som helst. Min hjärna har varit som sandpapper. Torrt, skrovligt och strävt.Och ideér och tankar vid mitt kära köksbord har lidit av torka. torrt som sandpapper. Men, här sitter man nu. Vad vill Ni vi ska prata om idag?
Vi kan väl i alla fall konstatera att det lackar mot jul. I vår familj blev detta väldigt tydligt nu i helgen. På fredag konstaterade jag och hustrun att tomtens säck är hopplöst tom. Vi fick "dumpat" kottarna, flickorna, hos mina föräldrar och så åkte vi iväg mot staden. det var tydligen fler än vi som fått samma lysande ide´. När vi trängdes på leksaksavdelningen på ett av stadens varuhus slogs jag plötsligt av tanken:
Vad ska detta vara bra för?
Är detta förberedelser inför julen? Förberedelser inför helgen? De troende firar julen till minne av Jesusbarnet. Andra, utan den livssynen, firar väl julen som en familjehögtid. En helg då utflugna barn kommer hem. Man besöker gravgårdar och tänder ljus till minnet av dem som inte längre finns ibland oss.Vackert så. Jag tycker om när ljusen i julgranen gnistrar, det doftar från köket och släkt och vänner är samlade. När julaftonen är kommen trivs jag. Men. Dessa julklappar..
Som  familjefar vet jag att en jul utan paket för mina prinsessor inte är någon riktig jul. Det är väl klart tomten skall komma!?
Men denna oerhörda materialism! Hur hyllor är sprängfyllda med all möjligt skräp som det är tänkt att vi ska köpa för dyra pengar gör att jag bara mår illa. Måttlighet verkar vara något som inte hör hemma vid julen. Vän av ordning säger väl då, "det där gör man väl som man vill?! Jomenvisst, jag har för avsikt att idka måttlighet. Men om alla idkade måttlighet skulle väl affärerna knappast vara sprängfyllda med varor? Finns risk jag har en kanske gammaldags syn på det hela. Det bjuder jag på. Och jag vet att många affärer får stor del av sin årsförsäljning i December månad. Men jag vet också att samma affärer säljer ut saker på REA i januari-februari, sådant de inte fått prånglat på oss innan jul.
Min farmor brukade alltid citera någon, jag minns tyvärr inte vem, som sade: 50 mark! Det är mycket pengar det! Nu kanske vi inte ska eftersträva den sparsamhet som gamla människor ofta verkar beivra. Tycker dock att en viss gnutta rätt fanns i meningen: 50 mark! Det är mycket pengar det!
För att återgå till tomtens säck. Vi fixade ett antal julklappar. Jag är rätt nöjd med hur det löste sig, trots att X-antal timmar i X-antal butiker inte precis gör under för humöret.
Har en liten tur på stan än innan det är klart. det skall man väl överleva. Och när jag nu pratat om julen är det inte utan att jag blir lite hungrig...
Tack för ordet, ha en bra dag.

Rädd? Jag? Knappast, man är väl vuxen...

Med darrande fingrar över tangenterna.

Försöker sätta ord på en känsla.

Rädsla, finns det fler en ett ord?

Det måste det ju finnas!

Jag menar, man kan väl vara rädd, utan att egentligen var det?

För min rädsla är inte grundad på något, inte specifik.

Är bara rädd jag inte räcker till.

Man borde väl vara lyhörd.

För barnens tankar, funderingar och ord.

Men vad händer?

När man själv funderar på samma saker?