Tex Willer, fotboll och björnkramar

Med ljudliga snarkningar som extra krydda fortsatte han. Han var några år äldre än mig och besatte redan den ädla konsten att läsa och skriva. Ganska ofta satt vi hemma på hos honom, på trappan till deras hus, och han läste ur någon vältummad Tex Willer-bok. Tex Willer var hjälten som slogs mot indianer, skurkar och all världens orättvisor. Mest mot indianerna, dock. Att han, min kompis, inte Tex Willer då, hade ljudliga snarkningar emellanåt när han läste blev jag upplyst om att berodde på allergi. Hans mamma ville att han skulle snyta sig, men det hade varken han eller jag tid med. Inte när Tex var inblandad. Var det sen gräs- eller pollen, eller någon annan allergi låter jag vara osagt. Ofta spelade vi också fotboll, eller Bollen på sin plats.Det fanns många bra gömställen hemma på deras gårdsplan. Ibland, när vi andra gömde oss i deras garage och han aldrig hittade oss brukade han jaga oss och dela ut björnkramar, som han kallade dem. När vi sen växte och blev äldre började vi kanske lite glida ifrån varann. Åldersskillnaden gjorde att vi kanske hade olika uppfattning om vad som var rolig och vettig sysselsättning. Jag umgicks mer med en annan pojke, en som var i min ålder, och han hade andra som gick i samma klass som honom. Vi bodde rätt så nära varann, så visst träffades vi, men det blev mindre och mindre. En naturlig utveckling när barn blir äldre och åldras enligt sin egen ålder. Minns inte i vilken ålder han flyttade för att studera, troligen var det efter studenten. Vi träffades kanske sporadiskt nån gång och uppgraderade varann om livets gång. Att han flyttat utomlands, gift sig var sen saker jag fick höra av min mamma. Kan erkänna att jag inte vet vad hans fru heter, eller ens vet hur hon ser ut. Än mindre vet jag något om hans barn. Vad jag däremot vet, är att livet kanske inte varit honom och hans familj vidare lätt eller rättvist. För något år sedan drabbades han av en sjukdom, en våldsam sort som sakta bröt ner honom. Han hade väl någon uppsving emellanåt, när han mådde bättre och livet tedde sig bättre. Men tyvärr drog sjukdomen det längsta strået och hans kropp tog slut.
Om någon ur hans familj eller vänskapskrets läser detta vill jag sända Er en hälsning och beklaga Er sorg.
Det som lite gnager mig och som jag inte vet hur jag skall förehålla mig till är vad jag skall tycka och tänka i detta sammanhang. Självklart är det en sorglig och även en ofattbart onödig och tragisk händelse. Börjar man tänka på hans familj, hans barn, vrider det sig i magen på mig. Men det är sen där mitt problem ligger. Jag vet inte om jag sörjer eller inte. Visst, börjar jag tänka på honom och allt vi hittat på tillsammans, visst sörjer jag en vän. Men grejen är väl den, att vi inte umgåtts eller ens träffats desto mera på över tjugo år. Det är en person ur mitt förflutna som nu gått bort. Jag diskuterade händelsen med min hustru och sade åt henne att jag inte kan sörja en person som inte längre fattas mig. Kalla mig hård och känslokall om Ni vill, men med tiden har han blivit en person i mängden. Sörjer jag är det mest för att jag vet att hans barn, hans fru, föräldrar och syskon har mist en när och kär. Det här har blivit en lite konstig känsla i mig.
Jag kan inte sörja någon som inte saknas mig, men jag kan må dåligt av vad som hänt.
Dagar blir till år. Vi går vänster, vi går höger. Möten, vänner, allt kan variera under livets gång. När jag nu korrekturläst detta och på nytt får känslor bubblande upp till ytan är det inte utan att jag får en klump i halsen.

Tack, för att jag fick vara en del av ditt liv! Vet inte var du finns nu, men hoppas du har det bra!

Tack för ordet, ha en bra dag.

Roy och Roger bygger garage, själv är jag ute och cyklar

Hej!
Det börjar vara ett tag sen vi träffats. Har inte riktigt blivit av, mitt skrivande. Vill inte säga jag inte haft alster innanför pannbenet, nej absolut inte. Skulle säkert fått fyllt en par-tre-sju sidor med både glädje, vemod, kanske även lite rädsla. Men det går i vågor. Ibland tycker jag att huvudet är fullt, men att jag likväl inte har någonting att säga. Får inte ner det till pappers. (Eller till hårdskivan..)
Det har varit en hel del ruljans här hemma hos oss. Vårt garageprojekt, som stått i startgroparna ett bra tag redan,  har äntligen startat. Det blir inte något stort bygge med tvätthall, målarbox och billyft. Nej, ett ganska standard garage med biltak och ett litet förråd. Är inte någon garageråtta. Ni vet, en sådan som sätter timmar och åter timmar på att skruva bilar. I mitt tycke skall bilar bara fungera. Blir det sen någonting med dem finns utbildat folk med erfarenhet och utrymmen som passar för att åtgärda dylika fel. Mindre projekt tar jag förvisso själv. Men ett par bromsskivor kan man väl byta i ett litet garage också, hade jag tänkt.
Men nu när jag skriver nästa mening kanske jag är lite garageråtta, trots allt. Min gamla motorcykel kommer att behöva lite omsorg under vintern. Den har redan hunnit bli 21 år gammal och har under den tiden kanske inte fått någon speciellt öm omvårdnad. En cykel gjord för att framföras aktivt på grusväg kan väl få lite blessyrer genom åren. I vinter skall jag plocka sönder och fixa till de mest akuta. Det blåa moln som uppstår vid acceleration som kompisen lite syrligt upplyser mig om mellan varven är väl det mest akuta. Kalla mig tokig, men hoppas nästan att jag får byta kolv. Då kan man väl lika gärna sätta i någonting bättre, större, effektivare. Har vurpat en par gånger med cykeln under sommaren, men inbillar mig att det blir bättre med mer effekt... Ni hör, man kan alltid förklara för sig själv så det låter bra.
Huset byggde vi ganska långt själva. Stor hjälp av våra föräldrar förstås, men ändå. Ingen inhyrd hjälp. Vi, frun och jag, grävde, spikade, gipsade, spacklade, slipade, skruvade.. allt. Nu, med garaget, valde vi ta till hjälp. Jag orkar helt enkelt inte ro iland ett dylikt projekt utan hjälp. Fruns bror med kompis har varit här och fixat grunden. Våra pappor har igen varit stor hjälp. Själv har jag mellan varven gjort nått smått, men mest av allt har jag suttit på en pall bredvid och tittat på. Viljan finns, men krafterna räcker inte till. Drog på mig en utdragen feber. Gick med stegring på dagarna som steg till cirka 38,5 grader till kvällarna, under cirka tre veckor. Har inte fakta på detta, men både jag och läkaren kom fram till att det var kroppen som sade till att det räcker nu. Jag är absolut inte återhämtad för att klara av dylika utsvängningar.
Då är det skönt med vänner som hjälper till. Förvisso, fruns bror och kompis är inhyrda via byggfirman de jobbar på, men ändå. Och grävmaskinsföraren skall självklart ha betalt för timmarna med maskinen. Men han är också en person jag väljer att kalla för vän. En otrolig människa som tar i där det behövs, har ett otroligt glatt humör som smittar av sig. Och jobbet han utför lämnar inget rum för förbättring. Jag brukar säga att jag skulle tillåta honom smeka min dotter på kinden med skopan. Så duktig är han!
Inkommande vecka kommer Roy och Roger, som jag kallar timmermännen, börja spira upp garaget. När sen takstolarna kommer på plats skall vi satsa krutet på golvet. I planerna ingår att kunna köra in bilarna i garaget innan snön täcker marken. Har inte tänkt stå och skrapa is av vindrutan i vinter! Inte skall jag ha någon värme på, men redan med tak över huvudet skall det eländiga skrapandet kunna undvikas. :)
Märker att detta blogginlägg mest blev en statusuppdatering om garaget. Men, vad huvudet är fullt av talar munnen, heter det väl.
När jag nu tittar ut genom köksfönstret konstaterar jag att dimman ännu inte lättat. Sitter och funderar kring att ta en tur med hojen. Nej, inte grusslungan som ryker blått, den andra. Den man blir tvungen att trampa för att den skall röra på sig. Min käre far har fixat till min mountainbike som har befunnit sig i ett rätt sorgligt tillstånd. Med nysmorda växlar, nya däck är det väl bara själva trampandet som saknas. Min kondition är totalt körd i botten, så det blir inte några längre turer. Men lite i gången, hade jag tänkt. Har ju tänkt fylla tresiffrigt innan jag lämnar jordelivet, så det blir väl att försöka sköta om sig lite bättre..

Skribenten tackar och bugar för att Du har läst igenom hans senaste svammel. Han hoppas och tror att det inte tar lika länge innan nästa inlägg dyker upp. Vi hörs, allihopa!

Tack för ordet, ha en bra dag.

Ett förhållande lika bra som något

Han tittade sig omkring, kände att nycklarna fanns i jeansfickan och gick ut i trapphuset. Med en ljudlig smäll gick den bastanta trädörren i lås. Med snabba steg småsprang han ner de två våningarna och fram till ytterdörren. Väl ute satte han på sig solglasögonen och lät ögonen vänja sig med det starka ljuset. När han gick fram till sin bil hade han nycklarna i handen. Den nötta, blanka nyckeln gled in i låshuset och med lite trixande fram och tillbaka såg han till sist hur knoppen på andra sidan steg upp en par centimeter och på det viset välkomnade honom in. De breda, mjuka fåtöljerna var i och för sig rätt nedsuttna, men gav likväl i hans tycke en underbar komfort. När de träffats hade hon tyckt om att sitta i bilen. Åtminstone hade hon sagt så.

Med nyckeln i tändningslåset och vriden till läge tre, glödning. Den gula tråden på instrumentpanelen som förkunnade att någonting var på gång lyste närmast vitt.  Höll man handen på nyckeln kände man nästan hur varje glödstift vaknade till liv. En fin känsla, tyckte han. När lampan slocknat vred han runt och den 2,5 liter stora Perkinsdieseln vaknade till liv med en skakning. Hon var alltid lite generad av det stora rökmoln som uppstod vid start.”Det där kan väl aldrig vara bra för miljön?!” brukade hon säga. Förvisso har hon rätt, tänkte han. Men jag understöder åtminstone inte de stora bilindustrierna med att köpa nytt och köpa nytt vartannat år. Att producera en bil är väl knappast vidare miljövänligt det heller, brukade han tänka.

Med ett majestätiskt gung svängde den stora Peugeoten ut på vägen och började ta upp fart. Automatlådan växlade silkesmjukt och ratten i bakelit gav en skön känsla. Att han blev omkörd både till höger och vänster brydde han sig föga om. Han kom ju ändå ikapp dessa hetsporrar i trafiken vid nästa rödljuskorsning. ”kan du inte skaffa någonting nyare?! Nånting som inte tar en eftermiddag att komma upp i fart med?!!” Han hade valt att strunta i hennes frågor. Att hon helt slutat låna hans bil och hellre lånade sin systers plastlåda till bil var inget han kunde göra nånting åt. När de sen till sist hade separerat dög minsann hans bil. Att han hakade på sin stora släpkärra med kur på bekom inte hans bil det minsta. Den var lika slö, men stadig hur som helst. Att hon sen körde den lilla Toejouta Harakiri, eller vad den nu hette, efter honom och inte satt på brydde han inte sig om. Inte i det läget mera.

När han nu satt här, i bilen på väg till jobbet, slogs han plötsligt av en tanke. Visst hade han haft flera förhållanden. Några som faktiskt höll några år. Men med tiden hade en det ena, en det andra dykt upp som gjort att det inte fungerat. Lite som att köpa ny bil, tänkte han. Nyputsade och fina står de i sina hallar och när du efter lite från och till, kanske en kort provtur slagit till känns väl allt rosenrött. Allt känns bra och du är lycklig. Men efter ett tag börjar du titta dig omkring. Den fina bil som står på din parkering kanske inte är så fin. Du hittar kanske en ny, finare bil som du hellre vill ha. Sådär fortsätter det. Hans bil hittades inte i någon hall. Nej den hade han fått av sin morfar efter att denne lagt körkortet på hyllan. Deras förhållande fungerade bra. Bilen bara gick och bjöd på i hans tycke majestätisk komfort. Att den började vara både rostig och blek var något som skall åtgärdas. De hade ett bra förhållande! Tänkte han för sig själv och bromsade in inför avtagsvägen till sitt jobb.

Tack för ordet, ha en bra dag.

Klockan stannar nästan alltid på tjugo i sju.

Finns mycket här i världen som hänger samman. Lite att det ena föder det andra. Årstiderna, till ett exempel. Vår-sommar-höst-vinter. Sen går det ett varv till. Vår-sommar-höst-vinter. När vi nu står inför hösten kan man kanske säga att klockan är någonstans mellan sex och nio. Sommartiden, på klockan mellan tre och sex, känns det som om klockan går lite snabbare, bara. När jag nu svamlar om klockan kan jag likaväl fortsätta. Många urverk går på batteri. ganska ofta är det 1,5 volt, modell AA. När batteriet sjunger på sista versen och klockan sen stannar står visarna rätt ofta på tjugo i sju. Inbillar mig att det är mest motstånd då, när batteriet skall lyfta upp visarna förbi det kritiska läget. Därför stannar klockan rätt ofta på tjugo i sju.

Om man överför klockan på livet kan man säga att klockan går tungt på hösten, för att sen till vintern, mellan nio och tolv sakta masa sig förbi tolvslaget för sen att äntligen bli vår.

Känner att jag själv lite befinner mig där tjugo i sju. Men samtidigt har batteriet lite ström kvar. Strömmen består i att äldsta dottern skall börja skolan, nånting hon sett fram emot jättelänge. Vidare får jag ström av att vårt garageprojekt äntligen har startat. Visst, nått år för sent, men ändå. Sen blir det lite semester, två veckor. Tror minsann min klocka skall orka över det kritiska tjugo i sju. Mitt 1,5 volts batteri är inte helt tomt.

Det kan trots allt vara vackert om vintern också!

Baksmälla på nyktert huvud. Roger Pontare och soffan har samma budskap.

Kanske det finns andra som har samma tankar. Tankarna kring att återgå till jobbet efter semestern. Stod själv i beråd att börja jobba efter två veckor betald ledighet. Har två veckor till en bit in i Augusti. Men mer om det senare. Min semester har varit rätt fylld med allt möjligt. Och, det skall sägas, två veckor är rätt lång tid... Not!
Igår, Måndag 22.7.2013, åkte jag då tillbaka. Var väl lite nervös för arbetsmängden som kunde tänkas möta mig. Till min glädje var det inte helt omöjligt. Vi hade tydligen rätt lugna dagar haft, och måndagen blev därför rätt passande "första"dag. Mot eftermiddagen hände däremot nånting.Håret på mina armar reste sig, jag började frysa och skaka, huvudet värkte. Nu påminner de symtomen ganska långt om en högst ordinär förkylning. Men att jag samtidigt svettades ymnigt, hjärtat slog snabbare en en 600cc Supersportmotorcyckel på fullgas och jag samtidigt började gråta.Symptomen var alltför bekanta.
I min panik över vad som skedde i mig lyckades jag även såra min hustru med oskäliga beskyllningar. Att jag sen blev än mer trött och ledsen av det skedda förstår Ni säkert. Natten blev en blandning av att ha ett hotellrum i en torktumlare, där varm luft och hetta blandades av hinkar av iskallt vatten som sköljde över mitt förvirrade kranium. Allting detta inkapslat i torktumlarens 1400varv/per minut. Att jag efter högst två timmar sömn försökte stiga upp för att åka till jobbet gick väl inte riktigt bra. Medelade min förman om att jag kommer lite senare idag. Kokade lite kaffe och satte mig vid köksbordet med en tidning. En biltidning från 2012 var det första jag fått tag i, och den luslästes från pärm till pärm. Efter en dryg timme kände jag att nu eller aldrig. Vevade igång min gamla surhink till bil och åkte iväg. Men de tjugo kilometrarna till jobbet blev en mardröm. Lika koncentrerad som en pensionär som söker P-plats utanför Supermarketen med specialpris på kaffe vinglade jag mig iväg till jobbet. Hur som kom jag mig fram, för att möta en lätt bekymrad chef. Han tyckte att jag helst skulle svänga om, för min uppenbarelse var tydligen rätt anskrämlig. Vi satte oss ner och diskuterade ett tag medan min puls så småningom sjönk. Att han sen frågade om jag behöver skjuts hem kändes lite hemskt. Inte utan att man själv blev lite rädd.

Har nu haft en het träff med vår kära soffa och känner väl mig lite piggare. Men kan inte annat än tycka att hela känslan påminner om en baksmälla. Så här dåligt har jag inte mått sedan påsken 2012, när jag bröt ihop fullständigt och blev sjukskriven. Med baksmälla menar jag inte känslan av alkohol som går ur kroppen och påminner om det idiotiska i gårdagens uppförande, utan mer hur mitt humör och mående sakta men säkert blivit bättre, för att nu med en smäll ta ett stort kliv tillbaka.
För tillfället vet jag inte vad som händer, men det känns skönt att våldsamt hacka på tangenterna för att putsa ur min överhettade hjärna. Hav överseende med mitt något förvirrade uttryckssätt. Tror inte, och har för all del inte heller som avsikt, att detta skrivande skall vinna pris för sitt närmast perfekt sammansatta innehåll. Nej, kära vänner, detta är mer en oas för undertecknad, där jag ömsom viskar, ömsom spyr ur mig halvsanningar och helsanningar om mitt liv och de mina runt omkring mig. Kan nu konstatera att soffan likt vindarna i Roger Pontare´s Melodifestivalbidrag viskar mitt namn. Skall inte göra henne besviken.

Tack för ordet, ha en bra dag

Alla dagar, alla år

De sträva, knutiga fingrarna svepte försiktigt över det nyhyvlade träet. För en oinvigd kanske det var slätt, men Peters erfarna fingrar kände både fåror och gropar. Han startade upp den gamla hyveln en gång till. Belysningen i taket flammade till när strömmen inte riktigt räckte till för att driva allt. Hon hade många gånger sagt åt honom att ta dit en elektriker för att se över systemen, men det hade aldrig blivit av. Efter att bräderna hade åkt ett varv till genom hyveln tittade han upp på den dammiga urtavlan ovanför dörren och konstaterade att det började bli sent. Med en suck drog han ur stickkontakten ur väggen och tittade sig omkring inne i verkstaden. Det såg ut precis som vanligt. Längst bort låg en hög med paneler, förvisso sorterade men likväl lätt utspridda. Vid de dammiga fönstren hängde blåvita gardiner. Han hade aldrig förstått vitsen med gardiner i en snickeriverkstad, men hon tyckte det skulle se hemtrevligare ut. Visst hade hon rätt, men gardinerna hade nog mått bra av ett varv i tvättmaskinen. Pelarborrmaskinen och bandsågen innanför dörren var ett fynd han gjort på en auktion för cirka tio år sen. Det var en granne som sålde bort huset för att flytta närmare civilisationen, som han sade. Grannen hade nog försökt få Peter att tänka över sitt boende, men förgäves.

-Tror knappast grannarna i höghuset tycker om att jag startar hyveln klockan halv tio på kvällen! Hade Peter skojat bort resonemanget. Det var här han bodde. Inget skulle ändra på det. Han släckte lampan och lät ögonen vänja sig med mörkret utanför. När han började skönja siluetterna av huset steg han ut och stängde dörren efter sig. I den sena höstkvällen började han småfrysa lite. De femtio metrarna fram till huset kändes långt ikväll, det erkände han, fast bara tyst för sig själv.

Med en suck satte han sig vid köksbordet,  tände en cigarett och knäppte händerna. Inte för att be, han var inte alls vidare troende av sig. Att knäppa händerna vid köksbordet var närmast något han börjat med när frun gick bort. Kändes tryggt, på nått vis. Hon hade alltid knäppt händerna vid köksbordet på kvällen innan de gick och lade sig. Han hade många gånger frågat varför, men hon hade aldrig sagt nått. När han nu satt ensam vid bordet kändes det bra att fortsätta.

Följande morgon gick Peter på nytt till verkstaden. Bräderna från igår låg kvar vid hyveln. Den här gången gick de igenom Peters noggranna granskning, och det började bli dags för montering.  Efter att han sågat, tappat och limmat började sängen äntligen ta form. Ritningarna, tjugo år gamla, hade han blivit tvungen att beräkna om. Sängen, som varit tänkt som deras gemensamma hade aldrig blivit av. Det hade alltid varit andra projekt som kommit emellan. Trappräcken, utemöbler, allt möjligt. Det strandade i att Peter alltid haft svårt att säga nej. När han nu tittade på den nymålade, färdiga sängen var det inte utan att det stack till i honom.

Peter gick in i huset, pluggade i telefonen och slog numret. ”Hej Farfar!” Lät en sprudlande glad stämma i andra änden. Efter att de småpratat om diverse allt möjligt kunde han inte hålla på det längre:

”Linn! Vet du vad? Sängen är klar.” På kvällen kom Linn och hämtade sängen. I bilen sov Sebastian, fyra månader gammal. Sebastian visste inte om det än, men han skulle få världens bästa säng...

Tack för ordet, ha en bra dag.

En svart Saab och röda LM

Den svarta Saaben susade genom landskapet. Den krängde kraftigt i kurvorna, men inte mer än att Peter valde att hålla ner gasen och fortsätta. Peter svor högt för sig själv inne i bilen. Han svettades ymnigt. Luftkonditioneringen som han tänkt serva redan i våras hade nu helt lagt av. Det var varmt som i en finsk bastu. Han fortsatte dock sin vansinnesfärd , fortsättningsvis svärande och muttrande inne i den varma bilen. Han förstod inte hur det kunnat bli så här. Han, av alla människor! Varför skulle just han drabbas?!

På en lång raksträcka släppte han aldrig ner laddtrycksmätaren från det röda fältet. Med ett kraftigt vinande från den närmast glödande turbon slungades Saaben framåt. Hatighetsmätaren passerade 180, men han höll kvar ett tag innan hans söndriga, utgångna Crocs flyttades över på bromspedalen. Kurvan närmade sig snabbt. Han stampade till med båda fötterna på den breda bromspedalen, och de dyra bromsskivorna från Saab Motorsport var plötsligt inte speciellt dyra. Med ett lätt bakvagnskast närmast flög han genom kurvan, för att sen ånyo plantera gaspedalen dikt mot golvet. Klockan var tio före och det kändes som om det var lönlöst. Skulle det skita sig nu? Efter alla dessa år?

I samma tempo fortsatte färden ett par minuter innan han såg huset närma sig på höger hand. Digitaluret på bilstereon visade 19:58. Med skrikande däck bromsade han in utanför den gamla tegelbyggnaden med rappad fasad. Han slängde växelväljaren på automatlådan i läge P, och sprang in genom den öppna dörren. Den förvånade kvinnan bakom disken hoppade till när Peter slängde fram lappen och skrek:

-Min vanliga rad! Plus joker! Och ett paket rött LM, mjukt paket!

Han hann...