Fattig Knegare

Jag är fattig knegare, men jag lever ändå.
Dagar går och kommer, medan jag knogar på.
Säljer verktyg, hämtar barnen, gräver och bär.
Fostrar trotsig dotter, hojtar visslar och svär.

Jag är fattig knegare, och jag har aldrig tuggat snus.
Och när lörda'n kommer, är för trött för ett rus.
Sen, när jag väl lagt mig, vill ej mot mina demoner slåss.
Vila hos min hustru vill jag hellre, förstås.

Sen, så kommer sönda'n, och då vill våran präst,
att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men,
för en fattig knegare, börjar knoget igen.

Så går hela veckan, alla dagar och år.
Jag går med min hammare, och jag spikar, får sår.
Jag kör min gamla diesel och den luktar gammalt hö.
Bygger, klipper gräs, och till sist ska jag dö.

Står där, fattig knegare invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig knegare, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig knegare, är Du välkommen här.
Därför, fattig knegare, skall Du vara mig när.

Åh, jag, fattig knegare står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig knegare, nu får du vila ut

Ibland vet barnen bättre

Pojken frågade sin pappa.

-Snälla! Berätta för mig.

Varför de våldet upptrappa?

-Önskar jag kunde svara dig.

På dagis säger de vi skall vara vänner.

Och leka med alla.

Vi skall hälsa på dem vi ej känner.

Och ingen glåpord kalla.

Har de som krigar inget vett?

Kanske aldrig fått nån pli?

Ingen känsla för vett och etikett.

Man blir arg som ett bi.

Men, min son, det är bra ni är sams.

Och inte slåss.

Kriga på grund av religion är trams.

Hudfärg har ingen skillnad för oss.

Men pappa?! Varför slåss de gamla?

Borde väl diskutera, frågorna bolla?

Har sett på TV, de bara svamla.

När de egen Gud vill framhålla.

Det sägs: lika barn leka bäst.

Må så vara, men ändå.

En profet, eller en präst.

Lev tillsammans! Skall det vara så svårt att förstå!?

Kära son, jag har inga svar.

Varför det skall vara så svårt.

Egen integritet, den har vi kvar.

Känslan för vad som är vårt.

Jag menar, inte stjäla, inte slå.

Var sams med dina grannar

Mycket roligare om man är två.

Och inte din nästa bannar.

Ja, pappa, men nu vill jag ut, är inte kallt.

Och leka med Malang.

Han pratar serbiska, jag förstår inte allt.

Men vi tar det på talang!

 

Lite som Lars sjunger...

Hej! Hur står det till med Dig idag? Det börjar vara ett bra tag sedan jag suttit med näsan i laptopen, huvudet i kaos och nerverna på helspänn. Ja, huvudet i kaos är väl lite vardag. Nerverna på helspänn... mellan varven. Tänkte närmast på mina skriverier. Det har varit lite tunnsått med dem den senaste tiden. Har helt enkelt inte funnit inspiration. Brukar ju annars gärna skriva när jag mår sämre, men även gärna när jag surfar på vågorna. Humörssvängningarna har innefattat både och, dock utan att för den delen ge vidare inspiration. Dagarna har mest gått ut på att försöka få det att gå runt. Stiga upp, ställa barn för dagis, sig själv för jobbet. Det har räckt till för mig. Har inte haft någon vidare ork att göra någonting annat. Sen när barnen väl somnat har jag rasat ner på soffan och lämnat dit. Vissa kvällar bokstavligen, när jag somnat på soffan och sen bara fortsatt med det. Tror knappast frun gett vidare stilpoäng för det. Hon är en klippa och förstår att jag är trött.Tror dock nog att hon gärna skulle se att jag åtminstone kommer och lägger mig...

Nu sitter jag visst och målar upp en svart vardag, helt utan glädje och ordning. så är det väl ändå inte. Nog har vi haft mycket kul också. Detta att snön smält och gruset knastrar under skorna är ju något som gör underverk för humöret. Premiären av grillsäsongen är också något som man väntat på. Under hösten har min händige far hjälpt mig med ett litet hemmabygge. Min faster hade en hel del fasadtegel som lämnat över efter deras husbygge. Teglet hade varit uppbevarat i min farmors garage, och när huset sen blev sålt var jag inte sen att hämta det. Av teglet murades sen en grill upp på bakgården, i kombination med terassen. Det enda jag hamnade att investera i var eldfast tegel på insidan av fundamentet, där eldstaden skulle vara. Ja, och ett grillgaller jag köpte på varuhuskedjan som fått namn av en orientalisk huvudstad. Om man vill skryta lite kan man ju passa på att säga att det blev en sagolik glöd. Broilerbitarna och köttet fräste så att älgarna i skogen bakom huset blev rädda... :)

En annan sak som också hunnits med är "den andra kvinnan." Ingen människa av kött och blod, skall klarläggas. Själ har hon mycket av, däremot. Pratar om min Yamaha på 600 kubik. Vi har hunnit med några hundra underbara kilometer. Sist jag var ute hade jag "eventuellt" lite väl bråttom på en gropig grusväg, och avgasröret lossnade. En gammal enduromotorcykel utan ljuddämpare har ganska så mycket ljud när man kör hem sent på kvällen! Hehe...

Som Ni märker går jag från ämne till ämne. Lite bloggvärldens berg- och dalbana, om man så vill. Det beskriver dock ganska bra hur det står till i skåpet på skribenten. Nästa inlägg jag sätter in kommer eventuellt/troligtvis ha ett ämne också.
Kul att Du läser!

Jag får liksom ingen ordning

Tack för ordet, ha en bra dag.

Jag stannar opp.

Fågelkvitter från trädets topp.

Äntligen får vintern resignera.

Tycker om när sommaren regera.

Vintern känns alltid kall och svår.

Redan i Februari längtar jag till vår.

Skulle vi ha somrar året om.

Skulle vi då kunna uppskatta dom?

Eller skulle det bli naturligt?

Att gräsmattan spricker upp, det blir vanligt.

Ingenting att vänta på, längta till.

Nypotatis, dopp med dill.

Att ha sommar på vintern är inget jag vill.

Människan måste ha nått att längta till.

Tydligen har jag en vacker akter

Visst har man fyllt trettio, till och med för ett antal år sen. Man har egna barn och kanske även fått en par-tre gråa strån i tinningen. Är kanske inte pensionärstatus på mig, men känner ändock att jag har en viss erfarenhet som jag saknade när jag var tjugo år. I egenskap av denna erfarna man skall jag försöka mig på att reflektera över en sak.
Gick på stan en dag här förra veckan. Lite ärenden, som till exempel söka regnkläder åt dottern och födelsedagspresent åt min kära hustru. Det blev örhängen, ifall någon nu undrade. Kom ut ur hissen i en butik inne i centrum. På golvet utanför satt två flickor, uppskattningsvis 14-16 år. De var svarta i håret, utrustade med fullkomlig krigsmålning där ögonen knappt syntes bakom den svarta mascaran. Deras uppsyn var allt annat än trevlig. De försökte se ut som om de inte brydde sig om något, de var tuffare än tåget. När jag kommit cirka 4 meter från hissen, på väg bort från de "söta" flickorna utbrast den ena av dem: "Nätti perse! (fin bak! för Er som hellre läser svenska). Det fanns ingen annan än jag och flickorna där, så följaktligen var kommentaren ämnad åt mig. Hur dessa tjejer tänkte när de kommenterade en främmande mans bak, dessutom väl gömd bakom en tjock, lång vinterjacka är för mig ofattbart.

Vartefter jag fortsatte min vandring på jakt efter kläder passande för utevistelse i regn samt även frossa i vita och blåa pärlor att förgylla min frus örsnibbar med började jag även tänka på min omgivning. Massor av unga flickor med byxor låga så underbyxorna syntes. Att de sen även har urringning djupare än Svarta Havet är mer eller mindre självklart. Allt detta toppat med ett ansiktsuttryck som säger: jag bryr mig inte, jag är omotiverad, missförstådd och sur. Inte utan att man suckar djupt.

-Varifrån har denna utveckling kommit ifrån? Vad är det som gör att dessa unga, söta flickor plötsligt börjar klä sig såpass utmanande och även ställa sig med sin uppsyn? Skulle jag som pappa se min dotter i dylik mundering skulle jag utan att tveka föra hem henne, för att sen gå igenom hennes garderob lite mer noggrant. Nu kanske någon tycker jag är hjälplöst mossig, gammaldags. Att det är dagens stil. Förvisso. Men, med kanske en dåres envishet hävdar jag att det är vi vuxna som hjälper till och formar hur stilar och utvecklingar formas. Är det sen en sund utveckling när små flickor försöker se sexiga ut, kan man väl fråga sig. Nu kan jag inte/vill inte säga var gränser går, där snygga kläder passande en tonåring blir våpiga och utmanande. Valde bara att reflektera över ett, åtminstone i mitt tycke, lätt märkligt fenomen.

Att våra barn går runt och försöker se "vuxna" ut känns bara så fruktansvärt tråkigt. Osunt, om man så vill. Låt barnen vara barn! Tror ganska många av dessa flickor inte ens vet vilka signaler de sänder ut. Är de sen beredda på vilka konsekvenser det kan föra med sig? Knappast.

Lite reflektioner ur min vardag. Hur har Ni haft det? :)

Tack för ordet, ha en bra dag.

Både Willie Nelson, Elvis Presley och Samuelssons fungerar

Visst kan det vara märkligt. hur två människor bara möts, och liksom bara passar ihop. Hur två kroppar, själar tillsammans bildar en enhet. Har inte riktigt förstått detta. Jag vet att det stämmer, dock. Är själv ett levande bevis på att så kan vara. Vi, min fru och jag, firar tio år tillsammans som ett gift par inkommande sommar. Helt fel kan det ju inte vara...

En liten detalj där jag och min kompis lite skiljer oss åt är vår musik. Ja, inte så lite heller, för den delen. Visst, vi har sånt vi gärna lyssnar på tillsammans. Men när vi lyssnar själva, utan den andra parten, då är det en milsvid skillnad. Till exempel har Hon lite svårt för mina Vesa-Matti Loiri, Kari Tapio och Mamba. Men på mitten möts vi, där vi gärna båda lyssnar på till exempel Björn Skifs eller Sanna Nielsen. Annat vi gärna lyssnade på tillsammans när vi väntade vårt första barn är sånt jag gärna skulle spela idag. Men Hon, å andra sidan, kanske inte alltid vill, på grund av att Hon kanske inte alltid mådde så bra vid ovannämnda tillfälle. ;)

Igår kväll hände något. Vet inte riktigt hur det kom till, men plötsligt var det där. Frun huserade i köket. Hon hade bakat en tårta hon skulle ta med till klassträffen idag. Det är en träff mellan de damer och herrar som höll ihop under lärarstudierna. Hur som helst. Själv satt/halvlåg jag i soffan och slappade med läsplattan. Plötsligt hörde jag hur Hon först smågnolande, sen lite högre började sjunga i köket. (vi har ett stugkök, där kök och vardagsrum sitter ihop, utan mellanvägg) Hon hade datorn på arbetsbänken och laptopen var inloggad på Spotify. Musiken som spelades upp var sådant jag aldrig själv skulle spela, men när hon spelar den blir det så verkligt, så Hon! helt enkelt. De tre Led-lamporna ovanför arbetsbänken formade ett ljus kring Hennes huvud som gjorde att jag osökt började tänka på Moder Teresa, alternativt jungfru Maria. Läsplattan jag haft i famnen gled ur mina händer, och jag lämnade att sitta och titta på Henne.  Sången hon gnolade sjönk rakt in i mitt hjärta. Den satte sig som nysnö över åkrarna på bakgården, eller som kinuskisås över en stor skål vaniljglass! (och strössel, lite vispgrädde, färska jordgubbar..)

Detta, att efter ett decennium tillsammans få uppleva något så starkt som jag gjorde igår kväll är helt underbart. Det är inte utan att man blir spak när man tänker på´t. I dagens karga samhälle, där separationer och skilsmässor är vardagsmat känner jag stor vördnad, stor tacksamhet för att vi har det vi har tillsammans. När Hon nu gick ut genom dörren för att åka iväg på sin klassträff, och jag sitter här i köket med resultatet av vår kärlek, våra döttrar, är det lätt att dra på smilbanden.
Jag har det bättre än jag förtjänar, som min mammas morbror brukar säga. :)

måndag morgon
Tack för ordet, ha en bra dag.

Som Robert Gustafsson brukar säga

I sovrummet råder lugn och harmoni. Det ligger ett svagt sken i rummet, format av den lampa som din fyraåriga dotter har lysande i sitt rum. Under nattens timmar skall du samla krafter inför den kommande dagens vedermödor och prövningar. Där du ligger på din vänstra sida, där har du trätt din kudde långt in under huvudet. Plötsligt rubbas din lugna nattsömn av någonting. Först vet du inte vad det är, men snart kommer det till dig. Vartefter du vaknar till blir det alltmer klart. Din älskade dotters beniga knän rör sig rytmiskt över din ryggrad. Hon har under natten kommit tassande och lagt sig till ro mellan dig och hustrun. Själv sover hon lugnt och harmoniskt, men hennes ben hålls mer sällan stilla. Att hon allt som oftast ligger i fosterställning, gärna uppkrupen tätt intill dig är i och för sig mysigt. Men att hennes ben lever sitt eget liv under nattens mörker är kanske inte lika trevligt. Med försiktighet flyttar du henne lite längre bort, för att sen åter inta din favoritställning, liggande på vänster sida, med handen under kudden. Efter vad som känns som ett par sekunder känner du ånyo hur dotterns fötter likt en hundrameterssprinter rör sig fram och tillbaka. Då stiger du upp, bär den fortfarande sovande joggaren till sin egen säng, i andra ändan av husets övre våning. Med en viss segervittring tassar du tillbaka till egen säng, stannar till, lyssnar, känns bra. När du ställt till för att fortsätta vistelsen i drömmarnas trädgård händer det. Sniff, sniff, men Paaappaaa!!! Ljudet av tassande fötter blir starkare och starkare. Snart ligger den söta varelsen bredvid dig igen. Med rytmiska rörelser åker sen de beniga knäna över din ryggrad. Du väntar en liten stund, för att låta henne somna in, innan du på nytt bär iväg henne till sin egen säng. Scenariot som sen spelas upp känns lite deja vu, man har liksom upplevt det tidigare. Sniff, sniff, men Paaappaaa!!! Snart är hon där igen,  det lilla livet. Själv är du sen länge klarvaken, efter diverse promenader fram och tillbaka över golvet. Visst, som så många nätter förr ger du till sist upp och går och lägger dig i soffan. En fleecefilt jag fått i arv från min farmor värmer gott, och soffan är bevisligen rätt skön. Problemet är väl närmast att man redan är klarvaken...

Klockan visar 02.25, och sömnen känns som bortblåst. När du tycker att det faktiskt börjar gå vägen, att John Blund trots allt inte glömt bort dig, då, mina vänner, då skriker din mobiltelefon till bredvid dig. Med ett hånskratt förkunnar den att det är dags att stiga upp. Den retstickan!
När du då efter en tung kamp masat dig upp för trappan till sovrummet för att söka reda på kläder inför dagen finner du dottern skrattande i din säng. Visst vet man att hon absolut inte vill vara elak, men där och då känns det lite som ett hånskratt..

Tycker Ni jag låter bitter? Nääe, ja e int bitter! för att citera Robert Gustafsson citerande Tony Richardsson, en svensk Speedwaychaufför. Men lite så är det väl. Får man låta om lite känns det genast bättre. Och när allt kommer omkring, detta att barnen kommer tassande till er i sängen är övergående. Vet bara med mig själv. I somras när jag sov över hos mina föräldrar hade jag alls inga dragningar till att vilja lägga mig i madrasskarven mellan dem...

Allting här i världen är relativt. Små bekymmer kan i vissa fall bli stora bekymmer. Där och då på natten när man inte hittar sömnen, då kan små problem lätt bli stora problem. Har mellan varven lyckats rätt bra att styra "bekymren". Säger till mig själv, ibland riktigt på skarpen, att skjuta på tankarna till inkommande morgon. Att där, klockan 02.25 fundera kring fyllnadsjord kring garaget eller tömning av slasktanken gör egentligen ingen glad. När det inte hjälper att bara skjuta undan de dåliga tankarna väljer jag helt sonika att aktivt försöka tänka på andra, roligare saker. Ofta blir det då saker som vad dottern sagt för kul under dagen, eller vilka däck jag skall montera på motorcykeln när de gamla sjunger på sista versen. Om inte det heller hjälper finns en sak till man kan göra: sjunga!
Då menar jag inte att efterapa Pavarotti på full hals. Nej mera nynna för dig själv, ljudlöst på nånting sorglöst. Till exempel denna brukar jag ofta nynna på. Senast då somnar man... :)
Luka
Tack för ordet, ha en bra dag.