Jag stannar opp.

Fågelkvitter från trädets topp.

Äntligen får vintern resignera.

Tycker om när sommaren regera.

Vintern känns alltid kall och svår.

Redan i Februari längtar jag till vår.

Skulle vi ha somrar året om.

Skulle vi då kunna uppskatta dom?

Eller skulle det bli naturligt?

Att gräsmattan spricker upp, det blir vanligt.

Ingenting att vänta på, längta till.

Nypotatis, dopp med dill.

Att ha sommar på vintern är inget jag vill.

Människan måste ha nått att längta till.

Tydligen har jag en vacker akter

Visst har man fyllt trettio, till och med för ett antal år sen. Man har egna barn och kanske även fått en par-tre gråa strån i tinningen. Är kanske inte pensionärstatus på mig, men känner ändock att jag har en viss erfarenhet som jag saknade när jag var tjugo år. I egenskap av denna erfarna man skall jag försöka mig på att reflektera över en sak.
Gick på stan en dag här förra veckan. Lite ärenden, som till exempel söka regnkläder åt dottern och födelsedagspresent åt min kära hustru. Det blev örhängen, ifall någon nu undrade. Kom ut ur hissen i en butik inne i centrum. På golvet utanför satt två flickor, uppskattningsvis 14-16 år. De var svarta i håret, utrustade med fullkomlig krigsmålning där ögonen knappt syntes bakom den svarta mascaran. Deras uppsyn var allt annat än trevlig. De försökte se ut som om de inte brydde sig om något, de var tuffare än tåget. När jag kommit cirka 4 meter från hissen, på väg bort från de "söta" flickorna utbrast den ena av dem: "Nätti perse! (fin bak! för Er som hellre läser svenska). Det fanns ingen annan än jag och flickorna där, så följaktligen var kommentaren ämnad åt mig. Hur dessa tjejer tänkte när de kommenterade en främmande mans bak, dessutom väl gömd bakom en tjock, lång vinterjacka är för mig ofattbart.

Vartefter jag fortsatte min vandring på jakt efter kläder passande för utevistelse i regn samt även frossa i vita och blåa pärlor att förgylla min frus örsnibbar med började jag även tänka på min omgivning. Massor av unga flickor med byxor låga så underbyxorna syntes. Att de sen även har urringning djupare än Svarta Havet är mer eller mindre självklart. Allt detta toppat med ett ansiktsuttryck som säger: jag bryr mig inte, jag är omotiverad, missförstådd och sur. Inte utan att man suckar djupt.

-Varifrån har denna utveckling kommit ifrån? Vad är det som gör att dessa unga, söta flickor plötsligt börjar klä sig såpass utmanande och även ställa sig med sin uppsyn? Skulle jag som pappa se min dotter i dylik mundering skulle jag utan att tveka föra hem henne, för att sen gå igenom hennes garderob lite mer noggrant. Nu kanske någon tycker jag är hjälplöst mossig, gammaldags. Att det är dagens stil. Förvisso. Men, med kanske en dåres envishet hävdar jag att det är vi vuxna som hjälper till och formar hur stilar och utvecklingar formas. Är det sen en sund utveckling när små flickor försöker se sexiga ut, kan man väl fråga sig. Nu kan jag inte/vill inte säga var gränser går, där snygga kläder passande en tonåring blir våpiga och utmanande. Valde bara att reflektera över ett, åtminstone i mitt tycke, lätt märkligt fenomen.

Att våra barn går runt och försöker se "vuxna" ut känns bara så fruktansvärt tråkigt. Osunt, om man så vill. Låt barnen vara barn! Tror ganska många av dessa flickor inte ens vet vilka signaler de sänder ut. Är de sen beredda på vilka konsekvenser det kan föra med sig? Knappast.

Lite reflektioner ur min vardag. Hur har Ni haft det? :)

Tack för ordet, ha en bra dag.

Både Willie Nelson, Elvis Presley och Samuelssons fungerar

Visst kan det vara märkligt. hur två människor bara möts, och liksom bara passar ihop. Hur två kroppar, själar tillsammans bildar en enhet. Har inte riktigt förstått detta. Jag vet att det stämmer, dock. Är själv ett levande bevis på att så kan vara. Vi, min fru och jag, firar tio år tillsammans som ett gift par inkommande sommar. Helt fel kan det ju inte vara...

En liten detalj där jag och min kompis lite skiljer oss åt är vår musik. Ja, inte så lite heller, för den delen. Visst, vi har sånt vi gärna lyssnar på tillsammans. Men när vi lyssnar själva, utan den andra parten, då är det en milsvid skillnad. Till exempel har Hon lite svårt för mina Vesa-Matti Loiri, Kari Tapio och Mamba. Men på mitten möts vi, där vi gärna båda lyssnar på till exempel Björn Skifs eller Sanna Nielsen. Annat vi gärna lyssnade på tillsammans när vi väntade vårt första barn är sånt jag gärna skulle spela idag. Men Hon, å andra sidan, kanske inte alltid vill, på grund av att Hon kanske inte alltid mådde så bra vid ovannämnda tillfälle. ;)

Igår kväll hände något. Vet inte riktigt hur det kom till, men plötsligt var det där. Frun huserade i köket. Hon hade bakat en tårta hon skulle ta med till klassträffen idag. Det är en träff mellan de damer och herrar som höll ihop under lärarstudierna. Hur som helst. Själv satt/halvlåg jag i soffan och slappade med läsplattan. Plötsligt hörde jag hur Hon först smågnolande, sen lite högre började sjunga i köket. (vi har ett stugkök, där kök och vardagsrum sitter ihop, utan mellanvägg) Hon hade datorn på arbetsbänken och laptopen var inloggad på Spotify. Musiken som spelades upp var sådant jag aldrig själv skulle spela, men när hon spelar den blir det så verkligt, så Hon! helt enkelt. De tre Led-lamporna ovanför arbetsbänken formade ett ljus kring Hennes huvud som gjorde att jag osökt började tänka på Moder Teresa, alternativt jungfru Maria. Läsplattan jag haft i famnen gled ur mina händer, och jag lämnade att sitta och titta på Henne.  Sången hon gnolade sjönk rakt in i mitt hjärta. Den satte sig som nysnö över åkrarna på bakgården, eller som kinuskisås över en stor skål vaniljglass! (och strössel, lite vispgrädde, färska jordgubbar..)

Detta, att efter ett decennium tillsammans få uppleva något så starkt som jag gjorde igår kväll är helt underbart. Det är inte utan att man blir spak när man tänker på´t. I dagens karga samhälle, där separationer och skilsmässor är vardagsmat känner jag stor vördnad, stor tacksamhet för att vi har det vi har tillsammans. När Hon nu gick ut genom dörren för att åka iväg på sin klassträff, och jag sitter här i köket med resultatet av vår kärlek, våra döttrar, är det lätt att dra på smilbanden.
Jag har det bättre än jag förtjänar, som min mammas morbror brukar säga. :)

måndag morgon
Tack för ordet, ha en bra dag.

Som Robert Gustafsson brukar säga

I sovrummet råder lugn och harmoni. Det ligger ett svagt sken i rummet, format av den lampa som din fyraåriga dotter har lysande i sitt rum. Under nattens timmar skall du samla krafter inför den kommande dagens vedermödor och prövningar. Där du ligger på din vänstra sida, där har du trätt din kudde långt in under huvudet. Plötsligt rubbas din lugna nattsömn av någonting. Först vet du inte vad det är, men snart kommer det till dig. Vartefter du vaknar till blir det alltmer klart. Din älskade dotters beniga knän rör sig rytmiskt över din ryggrad. Hon har under natten kommit tassande och lagt sig till ro mellan dig och hustrun. Själv sover hon lugnt och harmoniskt, men hennes ben hålls mer sällan stilla. Att hon allt som oftast ligger i fosterställning, gärna uppkrupen tätt intill dig är i och för sig mysigt. Men att hennes ben lever sitt eget liv under nattens mörker är kanske inte lika trevligt. Med försiktighet flyttar du henne lite längre bort, för att sen åter inta din favoritställning, liggande på vänster sida, med handen under kudden. Efter vad som känns som ett par sekunder känner du ånyo hur dotterns fötter likt en hundrameterssprinter rör sig fram och tillbaka. Då stiger du upp, bär den fortfarande sovande joggaren till sin egen säng, i andra ändan av husets övre våning. Med en viss segervittring tassar du tillbaka till egen säng, stannar till, lyssnar, känns bra. När du ställt till för att fortsätta vistelsen i drömmarnas trädgård händer det. Sniff, sniff, men Paaappaaa!!! Ljudet av tassande fötter blir starkare och starkare. Snart ligger den söta varelsen bredvid dig igen. Med rytmiska rörelser åker sen de beniga knäna över din ryggrad. Du väntar en liten stund, för att låta henne somna in, innan du på nytt bär iväg henne till sin egen säng. Scenariot som sen spelas upp känns lite deja vu, man har liksom upplevt det tidigare. Sniff, sniff, men Paaappaaa!!! Snart är hon där igen,  det lilla livet. Själv är du sen länge klarvaken, efter diverse promenader fram och tillbaka över golvet. Visst, som så många nätter förr ger du till sist upp och går och lägger dig i soffan. En fleecefilt jag fått i arv från min farmor värmer gott, och soffan är bevisligen rätt skön. Problemet är väl närmast att man redan är klarvaken...

Klockan visar 02.25, och sömnen känns som bortblåst. När du tycker att det faktiskt börjar gå vägen, att John Blund trots allt inte glömt bort dig, då, mina vänner, då skriker din mobiltelefon till bredvid dig. Med ett hånskratt förkunnar den att det är dags att stiga upp. Den retstickan!
När du då efter en tung kamp masat dig upp för trappan till sovrummet för att söka reda på kläder inför dagen finner du dottern skrattande i din säng. Visst vet man att hon absolut inte vill vara elak, men där och då känns det lite som ett hånskratt..

Tycker Ni jag låter bitter? Nääe, ja e int bitter! för att citera Robert Gustafsson citerande Tony Richardsson, en svensk Speedwaychaufför. Men lite så är det väl. Får man låta om lite känns det genast bättre. Och när allt kommer omkring, detta att barnen kommer tassande till er i sängen är övergående. Vet bara med mig själv. I somras när jag sov över hos mina föräldrar hade jag alls inga dragningar till att vilja lägga mig i madrasskarven mellan dem...

Allting här i världen är relativt. Små bekymmer kan i vissa fall bli stora bekymmer. Där och då på natten när man inte hittar sömnen, då kan små problem lätt bli stora problem. Har mellan varven lyckats rätt bra att styra "bekymren". Säger till mig själv, ibland riktigt på skarpen, att skjuta på tankarna till inkommande morgon. Att där, klockan 02.25 fundera kring fyllnadsjord kring garaget eller tömning av slasktanken gör egentligen ingen glad. När det inte hjälper att bara skjuta undan de dåliga tankarna väljer jag helt sonika att aktivt försöka tänka på andra, roligare saker. Ofta blir det då saker som vad dottern sagt för kul under dagen, eller vilka däck jag skall montera på motorcykeln när de gamla sjunger på sista versen. Om inte det heller hjälper finns en sak till man kan göra: sjunga!
Då menar jag inte att efterapa Pavarotti på full hals. Nej mera nynna för dig själv, ljudlöst på nånting sorglöst. Till exempel denna brukar jag ofta nynna på. Senast då somnar man... :)
Luka
Tack för ordet, ha en bra dag.

Ett eller två R spelar väl ingen roll?

Har gått och funderat på en sak, egentligen redan en längre tid. Vet inte om andra än jag funderat i dessa banor. Men i mitt tycke är det intressant fenomen och som sådant är det värt att ta upp. Fenomenet stavas Parförhållande. Eller mera specifikt: hur parförhållanden kanske ändras, men även hur man med en tredje person pratar om och framhåller sin partner.
Vi har väl alla pratat med någon nyförälskad. Någon som med superlativ framhållit föremålet för sin fascination på alla möjliga sätt. Troligtvis har vi också själva varit den nyförälskade. Jag har i alla fall varit en sån. (varit/är..) Men sen? När den värsta förälskelsen lagt sig? Vad händer då? Personligen upplever jag att ganska många framhäver sin partner, om kanske inte negativt så i alla fall inte heller positivt. I något skede blir gullet, sötnos, käringen istället kärringen. Att man i mitten av ordet sätter till ett R. När/varför händer det? I vilket skede blir människan man valt att dela sitt liv med, kanske skaffat gemensamma barn med en kärring?!

Åtminstone jag definierar begreppet käring som den kära, hjärtats utvalda, medan kärring är en dam som kanske är både gnatig och tung att ha att göra med. Påfallande ofta får man höra att kärringen sade så, tyckte så. Inte alltid i särskilt positiva ordalag. Tycker bara det är tråkigt att man skall prata så. Man har ju trots allt själv valt henne till livskamrat. Eller? Troligtvis är det inte så illa som det låter. Inser själv att det kanske inte alltid är en dans på rosa moln med rosenblad i skira skurar över oss människor. Nog kan vardagen vara tung. Och många av dem som kallar sin partner för kärring kanske, och förhoppningsvis, har en lite mjukare jargong när de pratar själva med personen i fråga.

Bland annat vid ett tillfälle när det i en grupp med många gifta män blev tal om semestrar hade flera av dem den uppfattningen att kärringen har planerat än det ena, än det andra. Att det till och med känns skönt att deras semestrar inte riktigt sammanfaller så man inte behöver tillbringa hela semestern med hustrun. Visst, så långt är jag med, att man vill göra saker och ting själv. Inte har jag själv heller tänkt tillbringa fyra semesterveckor inom en meters räckhåll från frun. Skall väl åka lite MC också! :)

Men det jag försöker framhålla i detta kanske något flummiga inlägg är hur många män framhåller sina äkta hälfter som något katten släpat in, något nödvändigt ont. Minns att jag vid detta tillfälle slängde ur mig: "Och jag som gifte mig med min hustru för att jag älskar henne och vill umgås med henne! Tänk så olika det kan vara!"
Det blev rätt tyst vid kaffe bordet...
Men för att återgå till rubriken. När jag pratar om min fru kallar jag henne oftast för just frun, hystrun (ett uttryck från Vi på Saltkråkan) eller helt enkelt vid hennes namn. Ordet kärringen har jag inte tagit i min mun, hoppas att jag klarar av att undvika det också!

Vet inte om någon av Er alls funderat i dessa banor. Känns bara som om det är lite respektlöst att prata om modern till sina barn i sådana åtminstone i mina öron negativa ordalag som kärring.

Nu har min fru, min käring kommit ur duschen efter ett träningspass. Barnen sover och tror vi kommer snart göra det samma. Vi skall bara ta tio minuter, pratande vid köksbordet, hystrun och jag.

Tack för ordet, ha en bra dag.

Takdroppet

Snön som hänger knappt över takkanten färgas alltmer blå, andelen snökristaller minskar för att ge plats åt vatten. När andelen vatten vs andelen snökristaller ökar kommer det ofrånkomliga, det underbara: takdroppet. Som på beställning har man placerat sig själv på passande plats utmed husväggen. När vattendroppen lösgör sig från sina kamrater uppe vid taket har den ett klart, utstakat mål i sikte, min nacke. Fallhöjden på cirka 8 meter är fullt tillräcklig för att den lilla droppen skall komma upp i en bra fart. När man känner droppen mot sin nacke hoppar man allt som oftast till, drar upp axlarna och resignerat utbrister: UFF! FY! eller liknande.

Det är en lite knepig situation man sen står inför. Visst, man kan bli lite sned på den iskalla droppen som så elakt likt en kamikatze-pilot offrade sitt liv, och såpass träffsäkert valde din nacke. Ja, förresten, många är de gånger dropparna valt en annan plats för sina bombningar. Åtminstone undertecknad har vid flertal tillfällen känt hur dropparna träffat mitt på huvudet. Inte helt sällan just där skallen vore skarvad, ifall den skulle bestå av två halvor.  Samtidigt är det underbart när det inträffar. Takdroppet är en väsentlig del av vårens ankomst.  

En annan del av vårens ankomst stavas TERRASSEN. När man genom terrassdörren ser hur de impregnerade plankorna dyker upp blir man lätt upprymd. Idag steg jag i vinterstövlarna och gick ut för att hjälpa solen bryta upp snöns sammansättning. Att hjälpa solen ersätta snökristaller med lika delar vatten, som sen rinner ner genom springorna. Inte utan att pulsen stiger lite när man ser allt mer impregnerat virke dyka upp under snödrivan. Tankarna skenar iväg kring barnkalas, grillfester kring den nya grillen, kanske en fru solande på en blå handduk.

Men, takdroppet, det var där vi började. När vi var små hemma hos mamma och pappa brukade jag och en kompis plocka koppar under takdroppet, för att sen få njuta av en ”god” vattendrink. Inte helt sällan tyckte min mor att detta inte var lite olämpligt. Tydligen kunde snö som legat på gamla tegelpannor vara smutsigt?!

Men vad jag försöker säga är, takdroppet har alltid fascinerat, lockat mig. När jag nu skriver detta kommer jag plötsligt att tänka på en sak: glömde jag stövlarna på terrassen? Och i så fall, lämnade de strax under takkanten, i takdroppet? :)

Tack för ordet, ha en bra dag.

Skärtorsdagen 2012

Nu kanske man har mjölkat ämnet till lust och leda, men känner ändock att jag vill lite reflektera över året som gått. Vårvinten hade varit väldigt tung, och på skärtorsdagen sökte jag hjälp. Skickade mail till arbetshälsovården och "vår" hälsovårdare ringde upp mig. Vi pratade ett ögonblick och hon frågade om jag kunde komma dit, hon hade tid om en timme. Sagt och gjort, jag åkte dit, efter att ha lättat på trycket åt min förman. Blev kanske lite förvånad över det faktum att han inte var förvånad, inte ens lite. Han påstod att det både syntes och märktes på mig att allt inte stod rätt till. Fast jag själv var fullständigt utmattad trodde jag i min enfald att det inte märktes utåt. Trodde bara frun visste, ...Yeah right!

Hälsovårdaren var lindrigt sagt bekymrad över mig, och funderade på vad som lett mig dit där jag var. Hon funderade även om jag klarade av att vänta på läkartid, det fanns inga tider förrän till eftermiddagen. Oj! tänkte jag då, vad är det som händer, egentligen?! Inte är det väl så illa att några timmar jobb inte skulle klaras av? Likväl, åkte tillbaka till jobbet och pratade lite mer med min förman samt mina arbetskamrater. Kände att jag hade ett väldigt bra uppbackning därifrån, någonting som visade sig vara ett stort stöd genom det hela.  Läkarbesöket på eftermiddagen kom, och där pratade jag ut om saker som jag inte ens vetat att det har snurrat i hjärnkontoret på mig. Han ansåg att jag behövde vila, och skrev ett intyg på två veckor. Va! Två veckor sjukledighet! Jag som "bara" ville få hjälp med att orka lite bättre. Det sade jag åt läkaren också, men han sa att jag kommer ett halvår för sent för att bara äta en c-vitaminkur och bli en ny man. Veckorna som gick var lite av en dvala. Jag steg upp när frun steg upp på morgnarna, hjälpte till med att ställa barnen, men sen när de åkte iväg gick jag rakt till sängs igen. Flera gånger när frun ringde hem från jobbet, oberoende var det tio på förmiddagen eller klockan två på eftermiddagen, fick hon väcka mig. Sova, sova, och sen sov jag lite till. Så här i efterhand kan konstateras att Augusti blev en bra månad, när saker och ting började svänga. Visst, både bättre och sämre dagar upplevdes både före och efter Augusti, men de bättre dagarna hade tagit överhanden.

I oktober gick jag tillbaka till jobbet. Började med tre-dagars arbetsvecka. I december ökade jag sen till fyra dagar, för att sen börja med fulltid. Tycker själv det har fungerat bra. Visst har man fortfarande dagar där skorna är fyllda med bly, kroppen värker som om man blivit överkörd av en Scania gruslastbil och närminnet bara är frånvarande. Närminnet är en sak som inte fungerat till hundra procent genom det hela. Vårvintern före jag blev sjukskriven var det en hel del som inte blev skött som det borde skötas på jobbet, det glömdes bort, helt enkelt.

Fortfarande har jag dagar när jag tycker det är tungt. När man tycker barnen bråkar mera än vanligt, vi har mera disk än vanligt hemma. Det brukar dock ordna sig, förr eller senare. Tack vare en förstående och underbar fru som lyckas stiga in när mina krafter sinar så fungerar vardagen hos oss. Och visst, den där underbara solen som visar sig allt oftare, allt längre om dagarna gör sitt till för humöret.

Kan konstatera att året som varit har varit det tyngsta jag varit med om. Men, samtidigt, det har lärt mig otroligt mycket. Dels om mig själv och dels om saker och ting runt omkring mig.
Är både starkare och en bättre människa idag en då, när jag skärtorsdagen 2012 sökte hjälp.

Mathias, en utbränd man, som dock börjar få mer skinn på benen...

Tack för ordet, ha en bra dag.