Finns en lite knepig situation som jag valt att reflektera över. Eller valt och valt, mer har det dykt upp i mitt undermedvetna mellan varven. Är själv en vuxen man med ansvar. I mina barns ögon säkert världsvan och duktig. (yeah, right..) Och nog är man det. Då, när man köper kaffe på specialpris, gärna ligger på soffan om kvällarna, ibland höjer volymen på TV:n när nyheterna står på, då är man ju vuxen. Men sen, när man är i kontakt med sina egna föräldrar? Vad händer då?
Då är man ju både barn och vuxen, eller? I en mammas ögon slutar man väl inte vara deras lille pöjk. Vill inte påskina att mina föräldrar skulle hantera mig som en liten pojke. Så är det inte alls, och det är inte det de handlar om. Nä, även om man är vuxen är man deras pojke, och det känns bra. När man var barn fick man styrka och säkerhet hemifrån och det tror jag inte upphör bara sådär. Har nog haft många och goda samtal med föräldrarna om allt mellan himmel och jord. Det är en styrka man lär sig uppskatta lite på nytt när man växt upp. De flesta har väl en period i sitt liv när de vet bäst själv, men vet Ni vad? Jag har lärt mig att jag inte alltid vet bäst. Då är en vis mor ibland lösningen.
För att gå tillbaka till inledningen och den röda tråd jag åtminstone försökt följa: -Kan man vara barn och vuxen på samma gång? Kan man vara stora starka karl´n och samtidigt vara pöjk?
Sanningen är väl kanske någonstans där mitt emellan. Den här cyklen som är livet bygger lite på att allting hänger ihop. Barn blir vuxna, vuxna blir gamla. Barn till de vuxna som sett på när de andra vuxna blivit gamla växer samtidigt upp och blir vuxna, får egna barn...
Tack för ordet, ha en bra dag.
torsdag 29 november 2012
onsdag 28 november 2012
tisdag 27 november 2012
i nöd och lust
Tänk Dig en helt vanlig vardagsförmiddag. Du går på trottoaren och möter en person, någon Du aldrig förr träffat. När Era blickar möts känner Du någonting märkligt inombords. Du vet inte vad, men känner att Du måste träffa personen igen. Alternativt har Du en närbutik där det jobbar två personer. Den butiken besöker Du ofta, men blir fumlig, glad och upprymd endast om den ena är där, men inte om den andra sitter i kassan. Varför är det så? Och vad gör att Du vill träffa dem igen och igen?
Minns fortfarande vad frun min hade på sig när jag träffade Henne första gången. Och den blåa skjortan Hon hade när jag smörade ner mig fullständigt har jag förbjudit Henne att slänga. Men varför fastnade jag för Henne? Visst, kan ösa superlativ ur en aldrig sinande brunn om personligheten, utseendet, omtanken och medmänskligheten... Men, faktum kvarstår, varför blev det vi? Hon måste ju defacto ha ett gott öga till mig också. Snart gifta i tio år, två barn och ett hus vi byggt tillsammans. Visst får man under en sån tidsperiod uppleva både nöd och lust, men upplever att det mest varit lust. Ganska lite nöd, när jag tänker efter..
Det är redan ett tag sen mina föräldrar klarerade att de överlevt fyrtio års äktenskap. Vad gör att de stannat hos varandra? Att just de hittade varandra gör väl att just jag blev till. Att just jag blev till, och blev som jag blev gjorde väl att min fru och jag hittade varann, och därmed blev mina barn som de blev. Låter det krångligt? Det tycker jag åtminstone.
Det här livet vi lever och människomöten vi upplever tycker jag är väldigt intressant. Det är ju inte bara kärlek och lust som drar människor till varann. Vi har väl alla, mer eller mindre, kompisar och bekanta man gärna umgås med. Har själv en rätt stor krets av människor jag "känner". Känner på det viset att jag hälsar på dem, stannar till och pratar när vi träffas. Men sen har jag också kompisar som är närmare. Till exempel en som nyss var och hälsade på. Honom har jag känt i 20 år. Fast vi har ganska olika livssituationer, ganska olika liv har vi ändå en relation som fungerar. Efter 20 år är det helt ok att be honom hålla käften om så önskas. Men varför umgås jag med honom? Många andra som jag lärde känna samtidigt vet jag inte vad de sysslar med idag.
Det är väl det som kallas personkemi. Men varifrån får vi den? Kan vi som människor påverka personkemin? Kan vi bestämma att ett förhållande, vänskaps eller annat, skall fungera om personkemin inte är där? Kan personkemin vara där, men andra faktorer göra att det inte fungerar?
Tack för ordet, ha en bra dag.
Minns fortfarande vad frun min hade på sig när jag träffade Henne första gången. Och den blåa skjortan Hon hade när jag smörade ner mig fullständigt har jag förbjudit Henne att slänga. Men varför fastnade jag för Henne? Visst, kan ösa superlativ ur en aldrig sinande brunn om personligheten, utseendet, omtanken och medmänskligheten... Men, faktum kvarstår, varför blev det vi? Hon måste ju defacto ha ett gott öga till mig också. Snart gifta i tio år, två barn och ett hus vi byggt tillsammans. Visst får man under en sån tidsperiod uppleva både nöd och lust, men upplever att det mest varit lust. Ganska lite nöd, när jag tänker efter..
Det är redan ett tag sen mina föräldrar klarerade att de överlevt fyrtio års äktenskap. Vad gör att de stannat hos varandra? Att just de hittade varandra gör väl att just jag blev till. Att just jag blev till, och blev som jag blev gjorde väl att min fru och jag hittade varann, och därmed blev mina barn som de blev. Låter det krångligt? Det tycker jag åtminstone.
Det här livet vi lever och människomöten vi upplever tycker jag är väldigt intressant. Det är ju inte bara kärlek och lust som drar människor till varann. Vi har väl alla, mer eller mindre, kompisar och bekanta man gärna umgås med. Har själv en rätt stor krets av människor jag "känner". Känner på det viset att jag hälsar på dem, stannar till och pratar när vi träffas. Men sen har jag också kompisar som är närmare. Till exempel en som nyss var och hälsade på. Honom har jag känt i 20 år. Fast vi har ganska olika livssituationer, ganska olika liv har vi ändå en relation som fungerar. Efter 20 år är det helt ok att be honom hålla käften om så önskas. Men varför umgås jag med honom? Många andra som jag lärde känna samtidigt vet jag inte vad de sysslar med idag.
Det är väl det som kallas personkemi. Men varifrån får vi den? Kan vi som människor påverka personkemin? Kan vi bestämma att ett förhållande, vänskaps eller annat, skall fungera om personkemin inte är där? Kan personkemin vara där, men andra faktorer göra att det inte fungerar?
Tack för ordet, ha en bra dag.
måndag 26 november 2012
Du härliga kaos
När jag kom hem från jobbet och svängde in på gårdsplanen hade frugan redan hunnit hämta barnen. På trappan utanför satt katten och väntade jag skulle släppa in honom. När jag gick in möttes jag av en annan katt som kilade ut, tätt följ av en treåring som tydligen "lekte" med den. Barnen hade även en batalj om nån docka, frassen som kom in tillsammans med mig var hungrig, och visade med all önskvärd tydlighet att så var fallet. I bakgrunden snurrade Barnkanalen som nån satt igång på hög volym, utan att för den skull desto mer följa vad som där hände. Kort sagt, det var rätt livat.
Kan erkänna att jag suckade tyst för mig själv. Fann det bäst att gå direkt till köket och börja förbereda maten. Hittar jag någon stekpanna? Jaha, skall bara diska den först.Kändes jämntjockt..
Men där med diskborsten och stekpannan i högsta hugg kände jag plötsligt hur två små händer kramade om mitt ben. Vaknade upp ur det lätt stressade stadie jag befann mig i och plockade upp en väldigt kramig treåring. Där stod vi sen ett tag, bara kramades och myste. Plötsligt hördes inte den skräniga TV:n och berget av disk tycktes krympa inför mina ögon. När så även fruns och min blick möttes, och jag visste vad hon sade utan att ett ord yttrats, då kändes det bra.
Och vi fick ju maten på bordet idag också, barnens batalj om dockan har de glömt, volymen på TV:n kan man faktiskt justera, och nu när kaffekokaren puttrar hemtrevligt så är det rätt ok att heta Mathias.
Tack för ordet, ha en bra dag.
Kan erkänna att jag suckade tyst för mig själv. Fann det bäst att gå direkt till köket och börja förbereda maten. Hittar jag någon stekpanna? Jaha, skall bara diska den först.Kändes jämntjockt..
Men där med diskborsten och stekpannan i högsta hugg kände jag plötsligt hur två små händer kramade om mitt ben. Vaknade upp ur det lätt stressade stadie jag befann mig i och plockade upp en väldigt kramig treåring. Där stod vi sen ett tag, bara kramades och myste. Plötsligt hördes inte den skräniga TV:n och berget av disk tycktes krympa inför mina ögon. När så även fruns och min blick möttes, och jag visste vad hon sade utan att ett ord yttrats, då kändes det bra.
Och vi fick ju maten på bordet idag också, barnens batalj om dockan har de glömt, volymen på TV:n kan man faktiskt justera, och nu när kaffekokaren puttrar hemtrevligt så är det rätt ok att heta Mathias.
Tack för ordet, ha en bra dag.
fredag 23 november 2012
Muminpappan, Vesa-Matti och jag
Knäppte på fönsterlamporna i köket. Yrvakna blinkade de till, liksom att fråga om jag menade allvar. Sen spred de sitt varma, halvskumma sken. De lyser inte för starkt, bara så att ögonen vänjer sig och jag hittar fram till huvudingrediensen för morgonen, Moccamastern.I väntan på att den puttrat klart söker jag upp favoritmuggen i skåpet, den svarta Muminmuggen. Den där Muminpappan sitter på en sten och tänker. Känner ibland att Muminpappan och jag har en del gemensamt, men det kan vi ta upp i ett annat skede.
Ibland på mina tidiga Lördags- eller Söndagsmorgnar har jag tyst, ibland spelar jag svagt musik. Min fru och jag har väldigt mycket gemensamt. Vi tänker i mångt och mycket likadant. Till exempel när vi planerade för vårt husbygge, och lite senare i inredningsstadiet var vi nästan skrämmande överens. En sak har vi dock där åsikterna går isär: musik. Hon har lite svårt för mina skivor. När jag spelar Vesa-Matti Loiri hittar hon på allt möjligt hon kan göra på övre våningen, för att slippa lyssna. Men nu, när resten av familjen sover, då är det Vesa-Matti och jag som sitter och tittar ut genom fönstret. Vi diskuterar inte mycket, han sjunger sina sånger och jag lyssnar. Vid dessa tillfällen försöker jag nollställa huvudet, inte grubbla på obesiktigade bilar eller huslån utan bara sitta, gör underverk för kropp och själ.
Sen när resten av familjen stiger upp känner man sig avslappnad, beredd för en ny dag. Ibland hinner jag sitta en timme, ibland en kvart. Spelar egentligen ingen roll vilket dera, det är ögonblicken där jag sitter som är MIN tid. Tror egentligen att frun ibland håller barnen ett tag däruppe, för att ge mig den tiden. Hon sätter på barnprogrammen och tar dem i vår säng för att låta mig sitta. Men det blundar jag för, jag "tror" att jag själv är den enda som är vaken. Idag kommer det bli simhallen med hela familjen, det ser jag fram emot. Men det blir lite senare, nu låter jag Vesa-Matti sjunga en sång till innan jag hör springen i trappan. :)
Tack för ordet, ha en bra dag.
Ibland på mina tidiga Lördags- eller Söndagsmorgnar har jag tyst, ibland spelar jag svagt musik. Min fru och jag har väldigt mycket gemensamt. Vi tänker i mångt och mycket likadant. Till exempel när vi planerade för vårt husbygge, och lite senare i inredningsstadiet var vi nästan skrämmande överens. En sak har vi dock där åsikterna går isär: musik. Hon har lite svårt för mina skivor. När jag spelar Vesa-Matti Loiri hittar hon på allt möjligt hon kan göra på övre våningen, för att slippa lyssna. Men nu, när resten av familjen sover, då är det Vesa-Matti och jag som sitter och tittar ut genom fönstret. Vi diskuterar inte mycket, han sjunger sina sånger och jag lyssnar. Vid dessa tillfällen försöker jag nollställa huvudet, inte grubbla på obesiktigade bilar eller huslån utan bara sitta, gör underverk för kropp och själ.
Sen när resten av familjen stiger upp känner man sig avslappnad, beredd för en ny dag. Ibland hinner jag sitta en timme, ibland en kvart. Spelar egentligen ingen roll vilket dera, det är ögonblicken där jag sitter som är MIN tid. Tror egentligen att frun ibland håller barnen ett tag däruppe, för att ge mig den tiden. Hon sätter på barnprogrammen och tar dem i vår säng för att låta mig sitta. Men det blundar jag för, jag "tror" att jag själv är den enda som är vaken. Idag kommer det bli simhallen med hela familjen, det ser jag fram emot. Men det blir lite senare, nu låter jag Vesa-Matti sjunga en sång till innan jag hör springen i trappan. :)
Tack för ordet, ha en bra dag.
torsdag 22 november 2012
Handbok för pappor
Nej. Lägg ner saxen. Nej, håll i mjölkglaset med båda händerna. Släpp kattens svans. Bråka inte med storasyster. Ett litet axplock ur vanliga ord och meningar i vår familj, troligtvis i många familjer. Ibland får man koppla in reservtanken med tålamod när det är som mest full rulle. Får egentligen vara ganska glad och nöjd att de kära barnen testar gränser, ställer krav och har åsikter. Det betyder väl att de utvecklas och är normala. Det jag mest funderar över är hur lösningar och åtgärder ser ut. Den perfekta lösningen på en dispyt vid matbordet. Hur ser den ut? Finns den? Ifall den finns, funkar den på alla? En dispyt mellan mitt barn och mig, kan den lösas på samma sätt som med ett annat barn, med en annan pappa?
Självklart finns ingen sån sanning. Skulle någon komma på den sanningen skulle de nog kunna säga upp sig från sitt arbete, för den sanningen hade varit värt en hel del klöver.Kan bara känna mig lite velande och osäker ibland på hur det egentligen borde lösas. Med en Merkonomutbildning och ett symaskinskörkort från årskurs 5 i ryggen borde man väl vara beredd på det mesta, men det verkar inte så.
Då kan det även vara så, att mamma använder en annan teknik en pappa. På riktigt?! Har mammor egna tekniker, till råga på allt?! Mystiken tätnar. Det gör ju hela saken än mer komplicerad. Tror dock att det inte finns någon Handbok för mammor heller. Nu går jag ut på tunn is, men tror faktiskt att även mammor kan vara osäkra. Men när dagen är till ända, barnen sover hela och rena i sina sängar, då känner jag att man åtminstone gjort något rätt. Och ifall det funnits en Handbok för pappor, tror jag den fått stå kvar i bokhyllan. Det skulle inte vara någe kul att veta allt, kunna allt och vara beredd på allt. Jag älskar de ögonblicken när endera döttrarna slänger ur sig en tanke, och man på guldvåg väger svaren...
Tack för ordet, ha en bra dag.
Självklart finns ingen sån sanning. Skulle någon komma på den sanningen skulle de nog kunna säga upp sig från sitt arbete, för den sanningen hade varit värt en hel del klöver.Kan bara känna mig lite velande och osäker ibland på hur det egentligen borde lösas. Med en Merkonomutbildning och ett symaskinskörkort från årskurs 5 i ryggen borde man väl vara beredd på det mesta, men det verkar inte så.
Då kan det även vara så, att mamma använder en annan teknik en pappa. På riktigt?! Har mammor egna tekniker, till råga på allt?! Mystiken tätnar. Det gör ju hela saken än mer komplicerad. Tror dock att det inte finns någon Handbok för mammor heller. Nu går jag ut på tunn is, men tror faktiskt att även mammor kan vara osäkra. Men när dagen är till ända, barnen sover hela och rena i sina sängar, då känner jag att man åtminstone gjort något rätt. Och ifall det funnits en Handbok för pappor, tror jag den fått stå kvar i bokhyllan. Det skulle inte vara någe kul att veta allt, kunna allt och vara beredd på allt. Jag älskar de ögonblicken när endera döttrarna slänger ur sig en tanke, och man på guldvåg väger svaren...
Tack för ordet, ha en bra dag.
onsdag 21 november 2012
En historia ur den lille mannens liv
Det var en gång en liten man
Han gjorde så gott han kan
Det var en gång en liten kvinna
Hon gjorde allt för att hinna
Deras liv var fyllt av måsten, spring och stress
Av samhället kände de av en press
Press att prestera sitt bästa
För att göra det mesta
Så som en familj av idag skall göra
Gå på gym, förverkliga drömmar och på benen röra
Så kom en dag när mannen sa stopp
Nu är det onödvändigt fullt opp
Jag vill sitta och spela min gitarr
Min hustru vill sitta och titta på blommor tills Hon får starr
Barnen vill springa barfota i gruset
Medan vi älskar av oss ruset
Alla dessa dagar, var de livet?
Vi tog mycket för givet...
Tack för ordet, ha en bra dag.
Han gjorde så gott han kan
Det var en gång en liten kvinna
Hon gjorde allt för att hinna
Deras liv var fyllt av måsten, spring och stress
Av samhället kände de av en press
Press att prestera sitt bästa
För att göra det mesta
Så som en familj av idag skall göra
Gå på gym, förverkliga drömmar och på benen röra
Så kom en dag när mannen sa stopp
Nu är det onödvändigt fullt opp
Jag vill sitta och spela min gitarr
Min hustru vill sitta och titta på blommor tills Hon får starr
Barnen vill springa barfota i gruset
Medan vi älskar av oss ruset
Alla dessa dagar, var de livet?
Vi tog mycket för givet...
Tack för ordet, ha en bra dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)