Fredagsmys

Efter en middag, högst ordinär sådan i vår familj, avancerar barnen vidare till vardagsrummet för lite barnprogram. Lämnar själv med disken, men också med en tanke. Hos oss betyder Fredagskväll ofta det där att krypa upp i soffan allihopa, lite TV, kanske lite gott. Barnen får om de vill somna i soffan. Det är en sak jag fått hemifrån. Vi hade fredagsbastu, fick dricka lemonad och tittade på TV med mamma och pappa. Inte var det kanske så intressanta program alla gånger. Lagt kort ligger med Magnus Härenstam, Gäster med gester.. Men det var kul! Fruns uppväxt var ganska snarlik.

Funderar ibland vilka signaler man ger sina barn. Är ju i ganska stark position att påverka, både i tanke och gärning. Den uppväxt man haft själv har format mig, men vad händer med mina barn? Hoppas i alla fall de tar in våra signaler som vi sänder ut dem, eller åtminstone tror vi sänder. Hos oss har vi inte så mycket program om kvällarna. Barnen är på dagis/hos dagmamman om dagarna. Då känns det bra att när kvällen kommer får de vara hemma, leka vad de vill, kanske ta hem en kompis, men inte så många måsten. Visst, vi har danskurs en kväll och simkurs en annan. Tror de är nöjda med det.

Dagens samhälle är fyllt med många måsten, klockslag, möten, och saker att sköta. Tids nog kommer barnen också in i vuxenvärlden. Vill inte lägga upp för mycket program nu när de är små. Tror det är bra att åtminstone tänka igenom hur de påverkas av vad vi ställer för program. Får barnen hemifrån att det är full gas och mycket spring som gäller tror jag de fortsätter med det själva. Menar nu inte att de skall lämna hemma utan fritidssysslor, men vill åtminstone tänka igenom vad som är vettigt.  Det är en balansgång genom livet, och det är väl inte alltid alldeles glasklart vad som är bra och passligt.

Nu blir det dock Fredagsmys, det är vi alla överens om att är passligt! :)

Tack för ordet, ha en bra dag.

Vad snygg du är idag.

Jag tycker om Dig. Jag vill höra Din åsikt. Tänk vilka trevliga ord att få höra. Kanske få får höra "jag tycker om Dig" sådär till vardags på jobbet. Det kanske man inte heller ska, när allt kommer omkring... Men det där att få höra bra gjort! Vad tycker Du!? Berätta Din åsikt! Det är ganska viktigt. Oberoende är man högt uppsatt chef  eller knegare, alla behöver en klapp på axeln. Tror människan har ett stort behov av acceptans. Ja inte bara acceptans, utan också beröm. Som småbarnsförälder använder man ofta beröm med sina barn, både för att uppnå vissa saker, men även för att barnen behöver det. Tror dock att behovet inte försvinner bara för att vi blir vuxna, det är dock inte lika starkt.

När har du berömt någon för något han/hon gjort? Det är egentligen ganska kul att berömma. Prova! Om inte annat kan man tycka att någon är fin i håret, har en prydlig skjorta eller välansat skägg. Misstolka inte detta som att jag tycker Ni skall fjäska, det är något helt annat. Ja, varför drog jag upp fjäsk? Tror det är för att den finländska mannen inte är speciellt duktig på beröm. Får man beröm tror man självklart att det finns en baktanke. Att någon fjäskar för Dig för att uppnå något annat. Känns lite tråkigt. Imorgon tycker jag Ni skall göra någon glad. Tycker Ni grannen/arbetskamraten/kassörskan i butiken är stilig/snäll/rolig, säg det åt dem! Det värsta som kan hända är väl att de blir glada! Eller?

Tack för ordet, ha en bra dag. 

Är det ok att vara rädd?

Har gått och funderat på en sak. Ja, inte grubblat mig fördärvad, men tänkt lite på´t ibland.

 När kan en karl säga att han inte vågar? När får en karl säga att han är rädd?  Jag är det  ibland. Rädd för att pengarna tar slut före nästa löning.(iofs inget att vara rädd för, det gör det ju alltid...) Lite skrämd över det faktum att frun har en lång väg till jobbet och det kan vara skitväder ute. Kanske lite spänd när dottern skall på astmakontroll och jag vet hur hon avskyr allt vad sjukhus heter, till och med mer än far sin gör. Och om jag själv skall till läkare sover jag knappt en blund natten före. Mörkrädd utav bara den var man som liten, och fortfarande trivs jag bäst med ljusa sommarnätter. 

Men frågan är när det är ok att säga man är rädd? Har Ni någon gång känt Er rädda för något, men inte riktigt velat erkänna? Knappt vågat erkänna för Er själva. Än mindre säga åt någon annan att Ni inte vill, inte vågar. Kan rakt ut, här och nu, erkänna att undertecknad vid flera tillfällen varit där. Stått med en väldig klump i halsen, ben med hallongelé istället för muskler och ben. Känt hur en droppe salt vätska sakta rinner ner för pannan. Och detta samtidigt som dina händer varit kallare en en isglass i Februari. Sen bara sagt: Äsch, vadå? Lite skit under naglarna har väl aldrig skadat någon!?

Vill bara säga att den här rädslan tror jag är ganska nyttig. Förutom överlevnadsinstinkten, det är hälsosamt att vara lite smårädd när man tex. möter en älg på kvällspromenaden. Rädslan tror jag hjälper oss att ibland tänka efter en extra gång.  Att vara lite rädd tror jag stärker sinnena, hjälper oss att prestera det där lilla extra, det som kanske behövs för tillfället.

Tycker själv det är bra att säga: Hjälp, det här skrämmer mig. Har vid flera tillfällen sagt åt frun att jag är rädd. Tror inte Hon tycker jag är mer eller mindre manlig för det. Nä, tror nästan Hon tycker jag är mer manlig som vågar erkänna.  (hoppas det åtminstone..)

För att återgå till den inledande frågan: När kan en karl säga att han inte vågar? Närsomhelst, om det känns så. Har själv drömt om att sitta och skriva ner mina tankar vid köksbordet, men, jag har inte vågat...;)

Tack för ordet, ha en bra dag.

Tankar vid köksbordet:
Bakgrundsfakta: 35 år, gift sedan snart tio år med en fantastisk kvinna som älskar mig. Tillsammans har vi två barn på 3 och 6 år. Vi bor i ett hus på landet vi byggt tillsammans. Vi har båda jobb, inom den sektor/bransch vi vill jobba. Mina föräldrar kan ibland ses krama varandra efter 40 år tillsammans, så även mina svärföräldrar. Ekonomiskt har vi ingen guldgruva, men vi

har ibland möjlighet att plocka undan nån tia, för att sen ta en liten semester till sommaren.

Får ibland känslan att dagarna och veckorna rusar fram. Dottern som ”igår” kom hem från BB går nu i förskolan. Den gamla bilen jag kör med var inte ens byggd när jag fick körkort, och det är ju inte så länge sen!? Finns risk jag drabbats av något som kan kallas för åldersnoja, men tycker inte Ni att tiden rusar?

I morse när jag skulle borsta tänderna lämnade jag att titta i spegeln. Visst, en stilig karl. Men nog kan skönjas en par extra veck under ögonen. Håret har både flyttat lite plats och fått några strån som både har en annan färg och är lite spretigare. Kan inte helt bestämma mig om jag bara skall respektera att tiden går eller lämna att störa mig på det. Att jag nu skrivit detta är väl ett bevis för att det stör lite. Det är iofs kanske inte möjligt att vara både ung och erfaren, vad vet jag? Vän av ordning kanske skrattar och tycker 35 år är bara barnet, vad gnäller du för!? Nej, har absolut inget att gnälla för. Men väljer ändock att reflektera över det.

Livet vi lever blir väl vad vi gör det till. Är lycklig i mitt äktenskap och med vårt liv. Hoppas på tio likadana år, dock utan att de går fullt lika snabbt.. .
Ville bara påpeka att dagarna igår, idag och imorgon är det som är livet. Ta tillvara dem och håll fanan högt. Det som är viktigt för Dig är kanske inte viktigt för andra, vad spelar det för roll!? Det är trots allt Ditt liv, Dina dagar Du lever!

Tack för ordet, ha en bra dag.