Trycker på brytaren och lysrören i taket blinkar först till för att sedan sprida sitt ljus och ge mina ögon lite hjälp på traven. Nu under den här mörka tiden tänker jag ibland på de lysrören som lämnat kvar i butiken. Jag visste redan då när min far, elektrikern och en riktig allt-i-allo kopplade belysningen att det inte räcker till. Men plånboken sade där och då att det räckte till. Nu har man kanske vant sig. Plockar lite slött med fastnycklar, skruvmejslar och skruvlådor. När vi byggde garaget hade jag en klar vision för hur det skulle se ut. Jag byggde en väggfast arbetsbänk som är ca 3meter lång, monterad i ett av hörnen. Fick även överta ett stabilt skrivbord från en begravningsbyrå som skulle flytta och inte längre behövde det. Har följaktligen 4,5meter lång arbetsyta. Man skulle ju tro att det finns rum för vilka utsvävningar som helst... men nej. Med det utrymmet är det tyvärr också väldigt enkelt att bara lyfta upp allt möjligt som annars skulle ligga på golvet..
Nå. Plockar in nån låda med 4,5x70 träskruv och muttrar i din 934 i en av många lådor under arbetsbänken. Gör egentligen ingenting. Bara plockar lite förstrött medan radion i bakgrunden levererar finska hits mellan varven de två radiopratarna försöker föra en rolig disskussion kring nått ämne jag redan glömt vad det var. Skönt. Riktigt skönt med en stund i garaget.
Motorcykeln står där upptryckt längs ena väggen och bara väntar. Skönt också det att jag egentligen inte behöver göra någonting åt den. Den är beredd som den är. Bara rulla ut och åka iväg bara det blir plusgrader.
Lite knepigt det här. Eller mer riktigt, det har varigt knepigt för mig. Knepigt att ta mig tid att göra ingenting. Bara för att jag själv vill. Har oftast tyckt att jag måste göra någonting annat. Någonting vettigt, viktigt, nödvändigt. Inser och vet att människan behöver tid av vila, av glädjen i att göra ingenting. Det är bland annat där jag kommit till korta. Det som gjort att jag under många år åkt med gasen i botten tills bränsletanken började eka tomt. Lätt för mig själv (kanske även för andra..) att klandra mig och tycka att jag borde förstått bättre. Hmm... sant. Som de säger på engelska. Could have, Would have, Should have..
Vill inte säga att jag till 100 procent klarar det ännu. Men är glad över att jag åtminstone i teorin förstått det. Det, mina vänner, är ett stort kliv framåt. Jag har lovat mig, både för mig själv och min familj att jag aldrig skall elda ljuset i båda ändar igen. Jag ska ALDRIG tillbaka till det helvete som kulminerade 2012. Därför är jag väldigt stolt över att, som sagt åtminstone i teorin, ha förstått mina tillkortakommanden. Små steg framåt.
Tror att jag fortsätter den här våren med för få lysrör i garaget. För å ena sidan är det lite mörkt i delar av garaget. Men jag försöker tänka positivt. Jag har ljusare på andra delar.
Tack för ordet. Ha en bra dag.
onsdag 11 januari 2017
lördag 12 november 2016
Elaka Arne, Domkyrkan och telefonnumret till Pjäsbatteri i Dragsvik
Tjena alla Monsterdiggare. Vet inte känner Ni till den meningen? Klas Möllberg klädde ut sig med hornbågade glasögon och en keps och vips så var han Elaka Arne. I barnprogrammet från åttiotalet gjorde han succe´som busunge.
Minns även hur Ted Åström som Olyckan med bandage runt huvudet och en söndrig cykelfälg över axeln gick runt och önskade olyckor på andra. Han ville att alla skulle cykla ut i korsningar utan att titta för att bli påkörda etc. Men om de sen inte lydde honom blev han ledsen och försvann. Tanken med programmet var att lära barnen trafikvett.
Allt detta hände för trettio år sedan. Men alla möjliga detaljer minns man från dessa program. Likaså minns man hur man stod och grät på trappan till Domkyrkan i Helsingfors när man inte vågade gå ner när det var för högt. Det är också väldigt länge sedan.
Men. Minns man vad Tor-Leif lärde oss i Datakunskap i högstadiet? Njää, inte riktigt. Men från samma tidsperiod minns jag nog hur jag hade en liten flört med en dam vid en av sittgrupperna i korridoren och därför blev sen till lektionerna med samma Tor-Leif..
Varför minns jag Klas Möllbergs fniss med de hornbågade glasögonen? Varför minns jag vad flickan i korridoren heter, men inte hur RAM-minnet var uppbyggt?
Det kan inte vara selektivt minne. Jag väljer inte att inte minnas huvudstaden i Långbortistan. Jag väljer heller inte att faktiskt minnas telefonnumret till Pjäsbatteri från min tid i armen. (4334 var det..)
Tog en sväng till stan med frun idag. Hon skulle behöva en ny jacka med lite mer växtmån i sig. Vår arvtagare växer så det knakar och fruns garderob börjar halta. När man får sådana rent konkreta bevis på vad som komma skall börjar tankarna också skena iväg. Minns hur jag hade en trevlig pratstund med en för mig okänd man på parkeringen vid Vasa Centralsjukhus 2006 när äldsta dottern låg på BB. Mannen ville berätta för mig hur Italien skulle ramla ur fotbolls-VM redan i ett tidigt skede. Detta endast på grund av min blåa T-skjorta med texten Italy över bröstet..
Är väl detta som formar våra liv. Hur vi minns vissa saker och andra inte. Hur vår uppfattning om saker formas av vad vi minns, vilka förutfattade meningar vi har och hur vi tycker och tänker. Fast minnet ibland till och med kan skrämma mig kan jag inte annat en fascineras. Tillbringar ibland väl mycket tid på att tänka och fundera. Ibland tyvärr även grubbla.
Har haft en period nu där jag kanske grubblat väl mycket. Tänker väl mycket "tänk om?-tankar". Vet ju nog hur grubbleri oftast inte för något gott med sig. Går bara inte att styra. Lite som minnet av Elaka Arne eller den höga trappan på Domkyrkan. Fascinerande.
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Minns även hur Ted Åström som Olyckan med bandage runt huvudet och en söndrig cykelfälg över axeln gick runt och önskade olyckor på andra. Han ville att alla skulle cykla ut i korsningar utan att titta för att bli påkörda etc. Men om de sen inte lydde honom blev han ledsen och försvann. Tanken med programmet var att lära barnen trafikvett.
Allt detta hände för trettio år sedan. Men alla möjliga detaljer minns man från dessa program. Likaså minns man hur man stod och grät på trappan till Domkyrkan i Helsingfors när man inte vågade gå ner när det var för högt. Det är också väldigt länge sedan.
Men. Minns man vad Tor-Leif lärde oss i Datakunskap i högstadiet? Njää, inte riktigt. Men från samma tidsperiod minns jag nog hur jag hade en liten flört med en dam vid en av sittgrupperna i korridoren och därför blev sen till lektionerna med samma Tor-Leif..
Varför minns jag Klas Möllbergs fniss med de hornbågade glasögonen? Varför minns jag vad flickan i korridoren heter, men inte hur RAM-minnet var uppbyggt?
Det kan inte vara selektivt minne. Jag väljer inte att inte minnas huvudstaden i Långbortistan. Jag väljer heller inte att faktiskt minnas telefonnumret till Pjäsbatteri från min tid i armen. (4334 var det..)
Tog en sväng till stan med frun idag. Hon skulle behöva en ny jacka med lite mer växtmån i sig. Vår arvtagare växer så det knakar och fruns garderob börjar halta. När man får sådana rent konkreta bevis på vad som komma skall börjar tankarna också skena iväg. Minns hur jag hade en trevlig pratstund med en för mig okänd man på parkeringen vid Vasa Centralsjukhus 2006 när äldsta dottern låg på BB. Mannen ville berätta för mig hur Italien skulle ramla ur fotbolls-VM redan i ett tidigt skede. Detta endast på grund av min blåa T-skjorta med texten Italy över bröstet..
Är väl detta som formar våra liv. Hur vi minns vissa saker och andra inte. Hur vår uppfattning om saker formas av vad vi minns, vilka förutfattade meningar vi har och hur vi tycker och tänker. Fast minnet ibland till och med kan skrämma mig kan jag inte annat en fascineras. Tillbringar ibland väl mycket tid på att tänka och fundera. Ibland tyvärr även grubbla.
Har haft en period nu där jag kanske grubblat väl mycket. Tänker väl mycket "tänk om?-tankar". Vet ju nog hur grubbleri oftast inte för något gott med sig. Går bara inte att styra. Lite som minnet av Elaka Arne eller den höga trappan på Domkyrkan. Fascinerande.
Tack för ordet. Ha en bra dag.
måndag 31 oktober 2016
Från ett styre till ett annat
Wow! He´s alive! Han finns faktiskt kvar! Han har inte slutat skriva! En suck av lättnad sprider sig över läsarnas läppar och alla känner hur ordningen är återställd...
Nå, kanske lite självinsikt vore på plats. Det är ju kanske inte J.L.Runeberg eller Mark Levengood som sitter vid tangenterna. Det är en ordinär familjefar med två barn och en hustru. För att specificera, en gravid hustru. Ja, Ni läste helt rätt. Vi väntar barn. Min fru har en bulle i ugnen. Vi går i väntans tider. Benämningarna är många för att beskriva det mirakel det faktiskt är. Miraklet hur två människors kärlek kan resultera i att en annan människa kommer till. Hur det från en liten prick börjar formas till ett huvud, till armar, ben, hjärta, lungor och tarmar. Och näsa och sånt där trevligt en människa behöver för att fungera. Det är en överväldigande känsla, för att säga det minsta.
Så där har vi åtminstone en delorsak till att jag inte uppdaterat desto mer på sistone. Min/vår vardag har varit rätt intensiv under sensommaren/hösten. Flickorna har haft rätt mycket både fotbollsträningar och -matcher. Även om det tar mycket av vår tid i anspråk känner jag att det är något vi gärna kan satsa på. Det får ta tid. Både den äldre och den yngre träffar så mycket nya människor, lär sig ta för sig, får motion.. Fördelarna är många. Och även något riktigt viktigt: de får höra och prata finska. Där vi bor är finska språket något som man bara ser på TV. Här är vi alla svenskspråkiga och alla döttrarnas kompisar likaså. Då tycker jag det är perfekt att de får språkbad på samma gång. Vin-vin på alla sätt.
Min kära hustru har inte mått så bra alla dagar, av ovannämnda orsak. Då har det självklart fått vara jag som fått sköta om diverse marktjänster, så som fotbollen och sånt. Jag kan ju inte direkt ta över och ha barnet i mig. Lika lite kan jag ta över illamående eller liknande. Man får göra vad man kan.
Så... vi står inför stora förändringar i vår familj. Även fast vi redan har begåvats med två barn och jag redan förut fått både bada, fått spyor på axeln och fått försöka trösta ett sovande barn på småtimmarna fast man kanske eventuellt gärna själv hade sovit.. Jo, jag har gjort det. (fast frun lär harkla sig nu och fråga när jag egentligen varit vaken nattetid..) Men likväl känns det som väldigt avlägset. Väldigt länge sen. Och framför allt. Detta är en helt ny människa vi ska få lära känna. En helt ny människa som ska bli en av hörnpelarna i vår nya familjekonstellation. Då kommer allt att kännas nytt. det ska kanske vara så? Jag tycker det. Det ska vara nytt och pirrigt. Det ska vara spännande och häftigt. Och vet Ni vad? Det är häftigt!!
Har mellan varven också hunnit med att köra en hel del motorcykel. Sålde den jag hade och köpte en som var en tredjedel billigare. Den föregående var nu inte heller så dyr, så det där lät häftigare än vad det egentligen är. Har nu en halvgammal Honda som är liten och behändig, kul att köra med och inte dyrare än att jag vågar köra dit jag vill utan att vara rädd för att lägga omkull eller få någon liten repa i lacken. Det är helt enkelt inte så omständigt.
Det här känns också lite märkligt, såhär i efterskott. När jag sålde den förra och började söka efter en ersättare hade jag inte planerat hur det skulle bli. Jag hittade den här hojen på nätet och det kändes bara rätt. Kände att det här kan vara något. Och nu känns det bra. Att vi har ett tredje barn på kommande med allt vad det innebär gör att min billiga Honda känns än bättre. Jag vet ju att nästa sommar blir kanske inte så väldigt mycket kört. Det är väl mer ett Emmaljunga-styre än ett dito Honda-sådant som lockar. Då får hojen stå. I en småbarnfamilj är de stora pengarna kanske inte alltid närvarande, och då gör det under för mitt välbefinnande att jag inte har så dyra grejer i garaget.
Så här ser mitt liv ut för tillfället. Formen är faktiskt helt okej. Jag orkar riktigt bra. Visst, går i vågor det också. Det kommer det säkert att göra framledes också. Men jag/vi har lärt oss att leva med det. Vi är starka tillsammans.
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Nå, kanske lite självinsikt vore på plats. Det är ju kanske inte J.L.Runeberg eller Mark Levengood som sitter vid tangenterna. Det är en ordinär familjefar med två barn och en hustru. För att specificera, en gravid hustru. Ja, Ni läste helt rätt. Vi väntar barn. Min fru har en bulle i ugnen. Vi går i väntans tider. Benämningarna är många för att beskriva det mirakel det faktiskt är. Miraklet hur två människors kärlek kan resultera i att en annan människa kommer till. Hur det från en liten prick börjar formas till ett huvud, till armar, ben, hjärta, lungor och tarmar. Och näsa och sånt där trevligt en människa behöver för att fungera. Det är en överväldigande känsla, för att säga det minsta.
Så där har vi åtminstone en delorsak till att jag inte uppdaterat desto mer på sistone. Min/vår vardag har varit rätt intensiv under sensommaren/hösten. Flickorna har haft rätt mycket både fotbollsträningar och -matcher. Även om det tar mycket av vår tid i anspråk känner jag att det är något vi gärna kan satsa på. Det får ta tid. Både den äldre och den yngre träffar så mycket nya människor, lär sig ta för sig, får motion.. Fördelarna är många. Och även något riktigt viktigt: de får höra och prata finska. Där vi bor är finska språket något som man bara ser på TV. Här är vi alla svenskspråkiga och alla döttrarnas kompisar likaså. Då tycker jag det är perfekt att de får språkbad på samma gång. Vin-vin på alla sätt.
Min kära hustru har inte mått så bra alla dagar, av ovannämnda orsak. Då har det självklart fått vara jag som fått sköta om diverse marktjänster, så som fotbollen och sånt. Jag kan ju inte direkt ta över och ha barnet i mig. Lika lite kan jag ta över illamående eller liknande. Man får göra vad man kan.
Så... vi står inför stora förändringar i vår familj. Även fast vi redan har begåvats med två barn och jag redan förut fått både bada, fått spyor på axeln och fått försöka trösta ett sovande barn på småtimmarna fast man kanske eventuellt gärna själv hade sovit.. Jo, jag har gjort det. (fast frun lär harkla sig nu och fråga när jag egentligen varit vaken nattetid..) Men likväl känns det som väldigt avlägset. Väldigt länge sen. Och framför allt. Detta är en helt ny människa vi ska få lära känna. En helt ny människa som ska bli en av hörnpelarna i vår nya familjekonstellation. Då kommer allt att kännas nytt. det ska kanske vara så? Jag tycker det. Det ska vara nytt och pirrigt. Det ska vara spännande och häftigt. Och vet Ni vad? Det är häftigt!!
Har mellan varven också hunnit med att köra en hel del motorcykel. Sålde den jag hade och köpte en som var en tredjedel billigare. Den föregående var nu inte heller så dyr, så det där lät häftigare än vad det egentligen är. Har nu en halvgammal Honda som är liten och behändig, kul att köra med och inte dyrare än att jag vågar köra dit jag vill utan att vara rädd för att lägga omkull eller få någon liten repa i lacken. Det är helt enkelt inte så omständigt.
Det här känns också lite märkligt, såhär i efterskott. När jag sålde den förra och började söka efter en ersättare hade jag inte planerat hur det skulle bli. Jag hittade den här hojen på nätet och det kändes bara rätt. Kände att det här kan vara något. Och nu känns det bra. Att vi har ett tredje barn på kommande med allt vad det innebär gör att min billiga Honda känns än bättre. Jag vet ju att nästa sommar blir kanske inte så väldigt mycket kört. Det är väl mer ett Emmaljunga-styre än ett dito Honda-sådant som lockar. Då får hojen stå. I en småbarnfamilj är de stora pengarna kanske inte alltid närvarande, och då gör det under för mitt välbefinnande att jag inte har så dyra grejer i garaget.
Så här ser mitt liv ut för tillfället. Formen är faktiskt helt okej. Jag orkar riktigt bra. Visst, går i vågor det också. Det kommer det säkert att göra framledes också. Men jag/vi har lärt oss att leva med det. Vi är starka tillsammans.
Tack för ordet. Ha en bra dag.
söndag 21 augusti 2016
En köksstol som kanske smakar trä kan med tiden bli skön att sitta på
Tur att det inte är min brödföda detta med att skriva blogg, om man säger så. För med mina slöa, tafatta inlägg i bloggvärlden skulle nog mina barn gå hungriga. Nå, det finns kvantitet och det finns kvalitet.. :)
Här sitter jag nu och tittar ut genom mitt kära köksfönster. Köksbordet har jag dock tillfälligt bytt ut mot en bardisk under ett annat fönster. Sitter på en lite högre, vit barstol från en svensk möbeljätte med roliga namn på sina produkter. Ensam hemma. Frun och barnen ställer till med 60-års kalas för min svärfar, tillika min frus far och mina barns morfar. Har självklart själv för avsikt att närvara vid begivenheterna och firandet av denna stora, lilla man. Stora för att min svärfar har hjärta stort som en elefant och omtanke mer vitt och brett än Australiens Outback. Lilla för att min svärfar inte mäter mer än ca 168 i strumplästen. Är inte till någon större hjälp när kakor ska plockas fram och tårtor garneras. Passar då på att nyttja mitt Spotify-konto och spela gamla godingar från när jag var liten.
Vi har nått 21 Augusti och jag väntar fortfarande på att sommaren ska börja på. De få dagar som det var riktig sommar flöt förbi fortare än ögat. Känner mig inte alls beredd på att barnen börjat skolan och man ersätter shortsen med byxor med full längd på benen. Barnen ja! Min yngre har börjat första klass! I skolan! Helt fantastiskt! Tycker det var igår som jag och den äldre kom in genom dörren till BB och Hon höll ett spänt grepp om min hand vid första åsyn av sin lillasyster.
Mycket har hänt på dessa sju år som gått. Att jag var sjuk redan då vet jag nu efteråt. Att jag var stressad och inte riktigt orkade med är jag väldigt medveten om. Tyvärr har dessa år ganska långt speglats av min utbrändhet. Men också långt hur mina barn har hjälpt mig. De har lyft mig om och om när jag bara velat sjunka genom soffan. Vill en 3-åring bygga Lego med sin pappa, då bygger man. Behöver en 5-åring skjuts till en kompis, då kör man. Idag har jag två barn jag stoltserar med. Jag har ofta dagar jag är deprimerad och bara inte vill, inte vill någonting alls. Men det är inte varje dag. Och har jag dessa dagar så reder det upp sig. Jag hålls på fötter, och det nöjer jag mig med. Är likt Ballou nöjd med allt som livet ger och allt jag omkring mig ser. Har kommit till sans med mig själv. Vet att jag inte är lika energisk som när jag var 25. Vet att mitt närminne inte funkar som det ska ännu. Min läkare säger att minnet kanske inte blir 100%. Men, so what. På jobbet skriver jag lappar, använder kalendern på datorn mer än förut. Det funkar.
När jag var mitt inne i min bubbla, när jag låg hemma funkade min blogg som ett andningshål. Jag skrek ut min vanmakt och lättade på trycket med att hamra på tangentena. Idag är mina inlägg mer sporadiska. Och innehåller förhoppningsvis inte lika mycket vanmakt. Jag hymlar inte med min situation och vad jag och min familj gått igenom. Inget jag skäms över. Vill heller inte att någon ska tycka synd om oss. Visst, skriverierna lättar fortfarande på trycket. Har dock märkt en annan sak med mig själv. Jag känner att jag gärna vill skriva och berätta. Hoppas att folk förstår att det vi gått igenom inte är något att skämmas över. Nej, inte alls. Skulle vi människor inte skämmas så mycket och inte alltid känna att vi behöver vara så fruktansvärt duktiga stup i kvarten skulle vi må mycket bättre. Vi behöver inte springa igenom dagarna och känna att vi ska återuppfinna hjulet varje dag. Idag har jag många halvfärdiga saker och projekt omkring mig. Jag försöker ta ett, högst två åt gången och inte tro att det måste bli klart NU. Fick igår monterat en dörr till garaget. Legat ett bra tag på tapeten, men igår blev det av. Jag var imorse glad för det projektet. (Tack pappa för hjälpen!) Pikku hiljaa hyvää tulee!.. som det heter.
Lite mina tankar denna sköna, mulna Söndagsförmiddag. Ska småningom raka mig och stryka skjortan inför ovannämnda 60-års kalas. Tack för att Du tittade in.
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Här sitter jag nu och tittar ut genom mitt kära köksfönster. Köksbordet har jag dock tillfälligt bytt ut mot en bardisk under ett annat fönster. Sitter på en lite högre, vit barstol från en svensk möbeljätte med roliga namn på sina produkter. Ensam hemma. Frun och barnen ställer till med 60-års kalas för min svärfar, tillika min frus far och mina barns morfar. Har självklart själv för avsikt att närvara vid begivenheterna och firandet av denna stora, lilla man. Stora för att min svärfar har hjärta stort som en elefant och omtanke mer vitt och brett än Australiens Outback. Lilla för att min svärfar inte mäter mer än ca 168 i strumplästen. Är inte till någon större hjälp när kakor ska plockas fram och tårtor garneras. Passar då på att nyttja mitt Spotify-konto och spela gamla godingar från när jag var liten.
Vi har nått 21 Augusti och jag väntar fortfarande på att sommaren ska börja på. De få dagar som det var riktig sommar flöt förbi fortare än ögat. Känner mig inte alls beredd på att barnen börjat skolan och man ersätter shortsen med byxor med full längd på benen. Barnen ja! Min yngre har börjat första klass! I skolan! Helt fantastiskt! Tycker det var igår som jag och den äldre kom in genom dörren till BB och Hon höll ett spänt grepp om min hand vid första åsyn av sin lillasyster.
Mycket har hänt på dessa sju år som gått. Att jag var sjuk redan då vet jag nu efteråt. Att jag var stressad och inte riktigt orkade med är jag väldigt medveten om. Tyvärr har dessa år ganska långt speglats av min utbrändhet. Men också långt hur mina barn har hjälpt mig. De har lyft mig om och om när jag bara velat sjunka genom soffan. Vill en 3-åring bygga Lego med sin pappa, då bygger man. Behöver en 5-åring skjuts till en kompis, då kör man. Idag har jag två barn jag stoltserar med. Jag har ofta dagar jag är deprimerad och bara inte vill, inte vill någonting alls. Men det är inte varje dag. Och har jag dessa dagar så reder det upp sig. Jag hålls på fötter, och det nöjer jag mig med. Är likt Ballou nöjd med allt som livet ger och allt jag omkring mig ser. Har kommit till sans med mig själv. Vet att jag inte är lika energisk som när jag var 25. Vet att mitt närminne inte funkar som det ska ännu. Min läkare säger att minnet kanske inte blir 100%. Men, so what. På jobbet skriver jag lappar, använder kalendern på datorn mer än förut. Det funkar.
När jag var mitt inne i min bubbla, när jag låg hemma funkade min blogg som ett andningshål. Jag skrek ut min vanmakt och lättade på trycket med att hamra på tangentena. Idag är mina inlägg mer sporadiska. Och innehåller förhoppningsvis inte lika mycket vanmakt. Jag hymlar inte med min situation och vad jag och min familj gått igenom. Inget jag skäms över. Vill heller inte att någon ska tycka synd om oss. Visst, skriverierna lättar fortfarande på trycket. Har dock märkt en annan sak med mig själv. Jag känner att jag gärna vill skriva och berätta. Hoppas att folk förstår att det vi gått igenom inte är något att skämmas över. Nej, inte alls. Skulle vi människor inte skämmas så mycket och inte alltid känna att vi behöver vara så fruktansvärt duktiga stup i kvarten skulle vi må mycket bättre. Vi behöver inte springa igenom dagarna och känna att vi ska återuppfinna hjulet varje dag. Idag har jag många halvfärdiga saker och projekt omkring mig. Jag försöker ta ett, högst två åt gången och inte tro att det måste bli klart NU. Fick igår monterat en dörr till garaget. Legat ett bra tag på tapeten, men igår blev det av. Jag var imorse glad för det projektet. (Tack pappa för hjälpen!) Pikku hiljaa hyvää tulee!.. som det heter.
Lite mina tankar denna sköna, mulna Söndagsförmiddag. Ska småningom raka mig och stryka skjortan inför ovannämnda 60-års kalas. Tack för att Du tittade in.
Tack för ordet. Ha en bra dag.
torsdag 7 juli 2016
%-beräkning, resa med MC och hur fotboll ger mer än vad det tar
De sista två veckorna innan semestern gick jag och nynnade på en iofs lite smålöjlig sång, i orginalversion sjungen av Tapani Kansa. Titeln R A K A S hade jag dock bytt ut mot texten SE ME ST E R och i övrigt var det kanske lite mer tondött och märkligt än med herr Tapani vid mikrofonen. Hursomhelst, innebörden går väl inte att ta fel på. Semestern var riktigt efterlängtad i år. Den högst ordinära vårtröttheten hade liksom bitit sig fast i mig likt en hyena över sitt byte.
Har dock lärt mig genom åren att jag inte ska ge efter för vanmaktskänslan, känslan av att inte räcka till. Även om jag inte orkar i eget tycke 100% så försöker jag tuffa på med åtminstone 50%. Ibland 20, men ibland skenar det iväg till 70-80%. Hemligheten är att göra lite men likväl göra något. Släpper jag mig helt som en zombie eller en kåldolme blir det sen riktigt svårt att komma tillbaka. Det där halvåret liggande på soffan är inget jag vill ha tillbaka. Därför måste man bara tuffa på. Fast bara på 50%.
Men nu är det semester! Kan inte säga att det är lata dagar i solstolen. Vi har bland annat haft rätt mycket fotboll. Dottern hade fotbollsturnering i Piteå förra helgen. den yngre dottern ville inte alls, utan ville hellre ha mormortid. När laget nu hade egen buss och vi ämnade åka på två beslöt vi att lämna bilen hemma. Nu skulle det strävsamma paret passa på att åka lite motorcykel. 5 dagar skulle vi vara borta så det blev att tänka till lite. Jag har endast en packlåda bak på motorcykeln och en tygväska att sätta på bensintanken, så det blev att packa endast det allra nödvändigaste. Vi hade hotellrum bokat i Luleå, för likt i biblen "fanns det icke rum för dem i härbärget..". 800 fotbollslag går inte obemärkt förbi, hotellen i Piteå var fullbokade. Sträckan Luleå-Piteå är ca 50 kilometer, vilket jag inte tar/tog så hårt. Fick ju ta det som en del av körningen. Fast vi egentligen inte körde så långt fick jag och frun 1084 kilometer på vår blåa Suzuki.
Söndag morgon fick vi ta del av det kraftigaste regnvädret jag någonsin upplevt på två hjul. När vi kom fram till Piteå var vi mer dränkta än om vi hade ställt oss en halvtimme i duschen.
Efter matchen stod vi lite fundersamma kvar bredvid planen: -Vad göra? Tid till nästa match var tre timmar, vartefter vi hade 250 kilometer att köra ner till Umeå. Vi var dyngblöta. Det var Söndag förmiddag. Vi hade kvitterat ut oss från vårt hotellrum.
Vi körde lite planlöst omkring innan vi fann lösningen, Coop Forum hade öppet. Som grädde på moset hade de -50% på vissa underställ och jag kunde skönja en lösning på problemet. Vi gick in på butikens väldigt trånga toalett och tog av oss det våta. Jag kunde nästan vrida ur mina långkalsonger..
Men med nytt, torrt under och en sol som började söka sig fram mellan molnen var det sedan ett glatt gift par som grenslade sin väldigt smutsiga MC och körde tillbala till fotbollsplanerna.
I övrigt gick resan helt enligt planerna. På måndag morgon tog vi sen färjan tillbaka över till Finland där vi sen nöjda körde hem.
Här kommer jag tillbaka till mina %-beräkningar. Det att vi tog motorcykel istället för bil är, mc-entusiast eller ej, tyngre än att ta bilen. Omständigare med kläder, mer koncentration med körning etc. Men likväl var det kul och något som trots att det kanske är omständigare är kul och ger mig/oss kraft att gå vidare. Får kanske någon % till av ork och välmående. Hänger Ni med?
Inkommande helg är det (trumvirvel...) Fotboll. Wasa Football Cup. Båda döttrarnas lag ska spela, så helgen lär bli tillbringad vid fotbollsplanen. Det här med döttrarnas fotboll är lite intressant. Har fått frågan om det inte är tungt att ränna på matcher, skjutsa till träningar, gå på talkon..
-Visst. Nog finns det kvällar när man kanske skulle tänka sig att göra annat. Eller kanske till och med inte riktigt skulle orka med att köra till något litet samhälle någonstans för att sen i snålblåst och regn titta på en match och sen köra hem igen. Det kommer sådana tillfällen. Skulle ljuga om jag sade något annat. Paradoxalt är det just dessa händelser som ger mig "kickar". Det att se hur mina barn utvecklas, både inom fotbollen men framförallt hur de inom lagsporter lär sig av varandra, lär sig respekt och att respektera, att ta för sig är guld värt. Sen att de även får de bästa av språkduscher förgyller hela grejen ytterligare.
Känner att detta är det bästa jag kan göra för mina barn. Då ger det mig ork fast jag ibland inte riktigt skulle orka.
Fortsättningen på semestern kommer vi sen att försöka tillbringa så mycket som möjligt på sommarstugan. Lite renovering, förhoppningsvis lite sol och bad och vad mer kan jag behöva?!
Inte mycket.
Har dock lärt mig genom åren att jag inte ska ge efter för vanmaktskänslan, känslan av att inte räcka till. Även om jag inte orkar i eget tycke 100% så försöker jag tuffa på med åtminstone 50%. Ibland 20, men ibland skenar det iväg till 70-80%. Hemligheten är att göra lite men likväl göra något. Släpper jag mig helt som en zombie eller en kåldolme blir det sen riktigt svårt att komma tillbaka. Det där halvåret liggande på soffan är inget jag vill ha tillbaka. Därför måste man bara tuffa på. Fast bara på 50%.
Men nu är det semester! Kan inte säga att det är lata dagar i solstolen. Vi har bland annat haft rätt mycket fotboll. Dottern hade fotbollsturnering i Piteå förra helgen. den yngre dottern ville inte alls, utan ville hellre ha mormortid. När laget nu hade egen buss och vi ämnade åka på två beslöt vi att lämna bilen hemma. Nu skulle det strävsamma paret passa på att åka lite motorcykel. 5 dagar skulle vi vara borta så det blev att tänka till lite. Jag har endast en packlåda bak på motorcykeln och en tygväska att sätta på bensintanken, så det blev att packa endast det allra nödvändigaste. Vi hade hotellrum bokat i Luleå, för likt i biblen "fanns det icke rum för dem i härbärget..". 800 fotbollslag går inte obemärkt förbi, hotellen i Piteå var fullbokade. Sträckan Luleå-Piteå är ca 50 kilometer, vilket jag inte tar/tog så hårt. Fick ju ta det som en del av körningen. Fast vi egentligen inte körde så långt fick jag och frun 1084 kilometer på vår blåa Suzuki.
Söndag morgon fick vi ta del av det kraftigaste regnvädret jag någonsin upplevt på två hjul. När vi kom fram till Piteå var vi mer dränkta än om vi hade ställt oss en halvtimme i duschen.
Efter matchen stod vi lite fundersamma kvar bredvid planen: -Vad göra? Tid till nästa match var tre timmar, vartefter vi hade 250 kilometer att köra ner till Umeå. Vi var dyngblöta. Det var Söndag förmiddag. Vi hade kvitterat ut oss från vårt hotellrum.
Vi körde lite planlöst omkring innan vi fann lösningen, Coop Forum hade öppet. Som grädde på moset hade de -50% på vissa underställ och jag kunde skönja en lösning på problemet. Vi gick in på butikens väldigt trånga toalett och tog av oss det våta. Jag kunde nästan vrida ur mina långkalsonger..
Men med nytt, torrt under och en sol som började söka sig fram mellan molnen var det sedan ett glatt gift par som grenslade sin väldigt smutsiga MC och körde tillbala till fotbollsplanerna.
I övrigt gick resan helt enligt planerna. På måndag morgon tog vi sen färjan tillbaka över till Finland där vi sen nöjda körde hem.
Här kommer jag tillbaka till mina %-beräkningar. Det att vi tog motorcykel istället för bil är, mc-entusiast eller ej, tyngre än att ta bilen. Omständigare med kläder, mer koncentration med körning etc. Men likväl var det kul och något som trots att det kanske är omständigare är kul och ger mig/oss kraft att gå vidare. Får kanske någon % till av ork och välmående. Hänger Ni med?
Inkommande helg är det (trumvirvel...) Fotboll. Wasa Football Cup. Båda döttrarnas lag ska spela, så helgen lär bli tillbringad vid fotbollsplanen. Det här med döttrarnas fotboll är lite intressant. Har fått frågan om det inte är tungt att ränna på matcher, skjutsa till träningar, gå på talkon..
-Visst. Nog finns det kvällar när man kanske skulle tänka sig att göra annat. Eller kanske till och med inte riktigt skulle orka med att köra till något litet samhälle någonstans för att sen i snålblåst och regn titta på en match och sen köra hem igen. Det kommer sådana tillfällen. Skulle ljuga om jag sade något annat. Paradoxalt är det just dessa händelser som ger mig "kickar". Det att se hur mina barn utvecklas, både inom fotbollen men framförallt hur de inom lagsporter lär sig av varandra, lär sig respekt och att respektera, att ta för sig är guld värt. Sen att de även får de bästa av språkduscher förgyller hela grejen ytterligare.
Känner att detta är det bästa jag kan göra för mina barn. Då ger det mig ork fast jag ibland inte riktigt skulle orka.
Fortsättningen på semestern kommer vi sen att försöka tillbringa så mycket som möjligt på sommarstugan. Lite renovering, förhoppningsvis lite sol och bad och vad mer kan jag behöva?!
Inte mycket.
söndag 5 juni 2016
En rosa Select-fotboll, en blå Suzuki och en inväntan på semestern.
Hej!
Har lite som vana att ögna igenom föregående inlägg innan jag börjar knacka på tangenterna. Idag, not so much. Jag behöver inte läsa igenom föregående inlägg för att veta vad det stod. Jag vet hur negativt och självömkande och baserat på depressiva tankar det var. Så är det ibland. För att citera min jobbkompis, "he e bara kakodagana". Fritt översatt: det är bara tårtdagar, som i att livet är en fest. Så är det inte alltid. Livet är inte alltid en fest. Inte alltid "kakodagana". Så känner säkert Du också. Ville bara säga att har man en depression som spökar så är dalarna kanske ibland djupare, kanske mer långvariga än om man är "normal" och befriad från depressiva tillstånd. Det om det.
Många hushåll har (inser nu att tårta går som en röd tråd igenom allt detta..) haft och även har fest. Folk har fått vita mössor, betyg, diplom och olika bevis på arbetsinsatser de har gjort under året och åren. Med kaka, tårta och kaffe, champagne och ryggdunk firar vi väl utförda prestationer. Hemma hos oss har vår äldre dotter fått sina betyg och den yngre ett bevis på att Hon gått ut förskolan. Livet är en fest. Frun har även gjort ett par tårtor som beställningsjobb för andra jubilarer.
Nu går vår familj in i en lite annan fas. Barnen är nu lediga från skolan och frun har lite kvar att ta ihop inan Hon torkar tavlan, plockar in kritorna i katedern och släpper lös hårknuten i nacken. (Vadå lärare-stereotyp..?!) Resten av familjen får ledigt. Jag har jobb till strax efter midsommar innan jag får semester. Men det blir betydligt lättare för mig iom att resten av familjen är lediga. Inga barn som behöver upp och iväg betyder att jag kan sova en halvtimme längre. Jag kan i lugn och ro ställa mig iväg i ett i övrigt sovande och rofyllt hem. Ger mig en mindre stress och en bra inväntan på egen semester.
I våra semesterplaner ligger som många föregående år fotboll, villaliv och en och annan tur med hojen. Ingår bland annat en fotbollsturnering i Sverige dit frun och jag ämnar ta den blå Suzukin istället för bilen. Fast mer om det senare. På villan har vi tusen och ett projekt, ännu fler än vanligt. Projekt på villan är dock betydligt behagligare än projekt här hemma. Det är liksom inte lika bråttom på villan. Man kan släppa hammaren och slänga sig i solstolen betydligt enklare på villan än här hemma. Åtminstone jag upplever det så.
Men vi återgår till tårta. Känner redan nu att sommaren kommer att vara "kakodagar" Det kommer att vara fina sommardagar med lugna familjedagar. Fina turer med hojen, både ensam och med hustun. Och, när jag nu tittar ut genom köksfönstret, kommer det att bli x-antal varv med gräsklipparen. Inte lika kul, men det hör till. Vet inte fullt ut vad jag med detta inlägg ville få sagt. Men det får kanske Du som läst igenom det avgöra..
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Har lite som vana att ögna igenom föregående inlägg innan jag börjar knacka på tangenterna. Idag, not so much. Jag behöver inte läsa igenom föregående inlägg för att veta vad det stod. Jag vet hur negativt och självömkande och baserat på depressiva tankar det var. Så är det ibland. För att citera min jobbkompis, "he e bara kakodagana". Fritt översatt: det är bara tårtdagar, som i att livet är en fest. Så är det inte alltid. Livet är inte alltid en fest. Inte alltid "kakodagana". Så känner säkert Du också. Ville bara säga att har man en depression som spökar så är dalarna kanske ibland djupare, kanske mer långvariga än om man är "normal" och befriad från depressiva tillstånd. Det om det.
Många hushåll har (inser nu att tårta går som en röd tråd igenom allt detta..) haft och även har fest. Folk har fått vita mössor, betyg, diplom och olika bevis på arbetsinsatser de har gjort under året och åren. Med kaka, tårta och kaffe, champagne och ryggdunk firar vi väl utförda prestationer. Hemma hos oss har vår äldre dotter fått sina betyg och den yngre ett bevis på att Hon gått ut förskolan. Livet är en fest. Frun har även gjort ett par tårtor som beställningsjobb för andra jubilarer.
Nu går vår familj in i en lite annan fas. Barnen är nu lediga från skolan och frun har lite kvar att ta ihop inan Hon torkar tavlan, plockar in kritorna i katedern och släpper lös hårknuten i nacken. (Vadå lärare-stereotyp..?!) Resten av familjen får ledigt. Jag har jobb till strax efter midsommar innan jag får semester. Men det blir betydligt lättare för mig iom att resten av familjen är lediga. Inga barn som behöver upp och iväg betyder att jag kan sova en halvtimme längre. Jag kan i lugn och ro ställa mig iväg i ett i övrigt sovande och rofyllt hem. Ger mig en mindre stress och en bra inväntan på egen semester.
I våra semesterplaner ligger som många föregående år fotboll, villaliv och en och annan tur med hojen. Ingår bland annat en fotbollsturnering i Sverige dit frun och jag ämnar ta den blå Suzukin istället för bilen. Fast mer om det senare. På villan har vi tusen och ett projekt, ännu fler än vanligt. Projekt på villan är dock betydligt behagligare än projekt här hemma. Det är liksom inte lika bråttom på villan. Man kan släppa hammaren och slänga sig i solstolen betydligt enklare på villan än här hemma. Åtminstone jag upplever det så.
Men vi återgår till tårta. Känner redan nu att sommaren kommer att vara "kakodagar" Det kommer att vara fina sommardagar med lugna familjedagar. Fina turer med hojen, både ensam och med hustun. Och, när jag nu tittar ut genom köksfönstret, kommer det att bli x-antal varv med gräsklipparen. Inte lika kul, men det hör till. Vet inte fullt ut vad jag med detta inlägg ville få sagt. Men det får kanske Du som läst igenom det avgöra..
Tack för ordet. Ha en bra dag.
lördag 7 maj 2016
Knäpper igång diskmaskinen.
Stänger den vita luckan och låter förstrött fingrarna glida över plasten tills de finner vad de söker. Trycker in knappen och väljer sen ett program. Diskmasnkinen börjar ta vatten och jag tar de få stegen till köksbordet. Tittar ut. 22-grader varmt på solsidan. Det är Lördag förmiddag och undertecknad har lite svårt med motivationen. På vill göra listan finns många, många franska sträck med allehanda kul sysselsättning.
-slänga mig på soffan med en filt över öronen
-tvätta motorcykeln
-fixa till en extra kåpa till den samma
-till och med köra den..
Osv.Osv.
Men har en annan känsla också. En känsla av att jag borde ta mig i kragen och göra något mer vettigt. -Kanske dammsuga,
-Olja in terassmöblerna
-sortera tvätt
Osv. Osv.
Summan av kardemumman är att inget av det ovanstående blir gjort. Fick laddat diskmaskinen, men dit lämnade det då. Troligen är jag inte alls ensam om att känna att tiden inte räcker till för allt man borde, och framför allt, skulle vilja göra. Problemet jag själv känner är att jag har så svårt att sortera och bara börja på. När, i mitt eget inre, göromålen hopar sig får jag oftast bara en känsla av vanmakt och tappar allt intresse för allt. Den förbaskade depressionen som inte vill släppa sitt järngrepp (hjärngrepp..?) lägger sen ett täcke över mitt huvud och gör att jag då lämnar att sitta här vid mitt kära köksbord. I samma veva får man även ett dåligt samvete för att man inte mår så bra. När man själv inser att frun får styra skuta och sköta om att barnen får mat, slipper sig iväg och köpa kläder inför sina skolavslutningar.. ja då är soppan klar.
Korrekturläser det jag precis skrivit och inser att jag gnäller rätt kraftigt. Jepp, skyldig. Men någonstans och i något skede vill jag släppa på ventilen och bara spy ut min vanmakt. Fast jag överlag har haft en jättebra vår och början av sommar kommer dessa dagar där man inte känner sig riktigt på topp. Då är det skönt att smattra på tangenterna och bara skriva, skriva och släppa ut allt.
Hade ju faktiskt ett ämne, Hade faktiskt något jag hade tänkt ta upp idag. Blev dock mer behandlat vad jag funderar och tänker i detta nu. Tror jag drar sträck här och behandlar det jag tänkte skriva om i nästa inlägg. ska ta kaffekoppen ut på terrassen och ta in lite frisk luft. Lite nya intyck. Och vem vet? Kanske jag börjar med något av mina funderingar och göromål ännu idag..?
Tack för ordet. Ha en bra dag.
-slänga mig på soffan med en filt över öronen
-tvätta motorcykeln
-fixa till en extra kåpa till den samma
-till och med köra den..
Osv.Osv.
Men har en annan känsla också. En känsla av att jag borde ta mig i kragen och göra något mer vettigt. -Kanske dammsuga,
-Olja in terassmöblerna
-sortera tvätt
Osv. Osv.
Summan av kardemumman är att inget av det ovanstående blir gjort. Fick laddat diskmaskinen, men dit lämnade det då. Troligen är jag inte alls ensam om att känna att tiden inte räcker till för allt man borde, och framför allt, skulle vilja göra. Problemet jag själv känner är att jag har så svårt att sortera och bara börja på. När, i mitt eget inre, göromålen hopar sig får jag oftast bara en känsla av vanmakt och tappar allt intresse för allt. Den förbaskade depressionen som inte vill släppa sitt järngrepp (hjärngrepp..?) lägger sen ett täcke över mitt huvud och gör att jag då lämnar att sitta här vid mitt kära köksbord. I samma veva får man även ett dåligt samvete för att man inte mår så bra. När man själv inser att frun får styra skuta och sköta om att barnen får mat, slipper sig iväg och köpa kläder inför sina skolavslutningar.. ja då är soppan klar.
Korrekturläser det jag precis skrivit och inser att jag gnäller rätt kraftigt. Jepp, skyldig. Men någonstans och i något skede vill jag släppa på ventilen och bara spy ut min vanmakt. Fast jag överlag har haft en jättebra vår och början av sommar kommer dessa dagar där man inte känner sig riktigt på topp. Då är det skönt att smattra på tangenterna och bara skriva, skriva och släppa ut allt.
Hade ju faktiskt ett ämne, Hade faktiskt något jag hade tänkt ta upp idag. Blev dock mer behandlat vad jag funderar och tänker i detta nu. Tror jag drar sträck här och behandlar det jag tänkte skriva om i nästa inlägg. ska ta kaffekoppen ut på terrassen och ta in lite frisk luft. Lite nya intyck. Och vem vet? Kanske jag börjar med något av mina funderingar och göromål ännu idag..?
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)