Knäpper igång diskmaskinen.

Stänger den vita luckan och låter förstrött fingrarna glida över plasten tills de finner vad de söker. Trycker in knappen och väljer sen ett program. Diskmasnkinen börjar ta vatten och jag tar de få stegen till köksbordet. Tittar ut. 22-grader varmt på solsidan. Det är Lördag förmiddag och undertecknad har lite svårt med motivationen. På vill göra listan finns många, många franska sträck med allehanda kul sysselsättning.
-slänga mig på soffan med en filt över öronen
-tvätta motorcykeln
-fixa till en extra kåpa till den samma
-till och med köra den..
Osv.Osv.
Men har en annan känsla också. En känsla av att jag borde ta mig i kragen och göra något mer vettigt. -Kanske dammsuga,
-Olja in terassmöblerna
-sortera tvätt
Osv. Osv.
Summan av kardemumman är att inget av det ovanstående blir gjort. Fick laddat diskmaskinen, men dit lämnade det då. Troligen är jag inte alls ensam om att känna att tiden inte räcker till för allt man borde, och framför allt, skulle vilja göra. Problemet jag själv känner är att jag har så svårt att sortera och bara börja på. När, i mitt eget inre, göromålen hopar sig får jag oftast bara en känsla av vanmakt och tappar allt intresse för allt. Den förbaskade depressionen som inte vill släppa sitt järngrepp (hjärngrepp..?) lägger sen ett täcke över mitt huvud och gör att jag då lämnar att sitta här vid mitt kära köksbord. I samma veva får man även ett dåligt samvete för att man inte mår så bra. När man själv inser att frun får styra skuta och sköta om att barnen får mat, slipper sig iväg och köpa kläder inför sina skolavslutningar.. ja då är soppan klar.
Korrekturläser det jag precis skrivit och inser att jag gnäller rätt kraftigt. Jepp, skyldig. Men någonstans och i något skede vill jag släppa på ventilen och bara spy ut min vanmakt. Fast jag överlag har haft en jättebra vår och början av sommar kommer dessa dagar där man inte känner sig riktigt på topp. Då är det skönt att smattra på tangenterna och bara skriva, skriva och släppa ut allt.

Hade ju faktiskt ett ämne, Hade faktiskt något jag hade tänkt ta upp idag. Blev dock mer behandlat vad jag funderar och tänker i detta nu. Tror jag drar sträck här och behandlar det jag tänkte skriva om i nästa inlägg. ska ta kaffekoppen ut på terrassen och ta in lite frisk luft. Lite nya intyck. Och vem vet? Kanske jag börjar med något av mina funderingar och göromål ännu idag..?

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Med livet som insats för en liter mjölk och ett tjog med ägg

Lördag. Dottern har fotbollstränigar, och frun som ställer upp som hjälptränare skulle som vanligt medverka. Idag åkte vi alla iväg. Eller, alla och alla. Storasyster gick till grannen och byggde snökojor. Släppte av de hugade bollsparkarna och åkte själv vidare. Tänkte passa på att proviantera lite under tiden. När jag nu läser att jag skrivit proviantera börjar man ju fundra..
-Hur många åker för att proviantera? Mjöl och smör, en låda 4-tums spik och lite rödmyllefärg..? Nja, fullt så gammaldags är man väl ändå inte. Handla mat heter det.
Klockan var strax efter tio när jag parkerade min blåa bil utanför mataffären/Supermarketen. Rätt mycket bilar på parkeringen gav en fingervisning om vad som komma skall. Med friskt mod satte jag dock in en 50-cents slant för att frigöra vagnen. Vagnen som vartefter den fylls tömmer dit bankkonto. Åtminstone känns det så ibland. Hade inga speciella planer för helgen och gick därför lite planlöst och tittade i hyllorna. Något i köttväg hade jag bestämt. Sen vet Ni kanske hur det kan vara. Man går längs med en hylla och hittar något som fångar ens uppmärksamhet. Stannar till för att strax få känna den omisskänliga känslan av en kundvagn som klättrar upp för din rygg. Och personen som hanterar den kan eventuellt släppa ur sig ett #OHO!" Ursäkta är det inte tal om. Möjligen ett OHO!.
Och när du svänger dig om tillbaka står en nnan kundvagn på tvären framför din och det står en tant och blänger på dig för att du är i vägen. Det är ju HENNES butik.HENNES kundvagn som ska fyllas. Rakt fram, ingen pardon. Och framför allt, det är BRÅTTOM! Bråttom att fylla vagnen för att gå vidare. Vidare till nästa projekt. Och nästa.Och nästa...
Har funderat lite kring detta. Detta med att det är full fart, bråttom överallt. Varför det? Varför ska vi springa igenom livet?
Visst, jag vet att det är bråttom ibland. När man efter jobbet måste hem för att göra mat till barnen innan de ska iväg på fotbollsträningen, Hockeyn, frimärksklubben, What ever.
Då vill man inte slöslappa (finns det ett sådant ord?) sig igenom en mataffär. Men väljer likväl att ta upp detta. För jag orkar inte tro att det är bråttom jämt när folk ska handla.
Men tillbaka till mitt besök i marketen. Jag beslutade mig för att testa en sak. Tänk om man inte alls skulle småspringa med kundvagnen? Tänk om man helt olikt alla andra skulle GÅ? Och kanske till och med använda sig av ett leende då och då? Challenge accepted!
Jag gick. Och jag log. Log när jag steg upp bredvid någon vid bananerna. Sade ursäkta när jag blev tvungen att sträcka mig förbi någon. Kan hända att någon trodde att jag hade rymt från någon anstalt. Att folk kanske trodde jag inte var riktigt riktig. Men, jag fick också leenden tillbaka. På mina ursäkta fick jag Ingen fara! tillbaka. Och när man i någon korsning mellan hyllorna plötsligt stod kundvagn mot kundvagn, och både du och den andra skulle svänga in i samma gång.. Vem tror Ni gick segrande ur den duellen? Med att bara le och i sakta mak skuffa vagnen framför sig? Score!
Vad vill jag få sagt idag då?
Kanske det att vi, åtmistone jag, ibland behöver sakta upp, dra i tömmarna och titta omkring oss. Inte bara stressa vidare till nästa uppgift.
Ska åtminstone jag försöka göra.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Våfflor, gröna strandtåfflor och livets förgänglighet

Doften av rosor i full blom blandade sig med doften av nygräddade våfflor. Vid grinden stod en stor man och hälsade oss välkomna. Den lilla gårdsplanen var inte alls stor, inte heller den lilla stugan. I trädgården, planerad och avsedd för två personer, befann sig plötsligt tio personer som skulle tillbringa kvällen tillsammans. "Finns det hjärterum så finns det stjärterum!" hälsade värden oss och visst var det så. Minns även hur halvt in i en av många våfflor dök en för mig okänd man upp vid grinden. Det visade sig vara värdparets granne, och som den mest självklara sak i världen blev även han välkomnad in. Det är nu upskattningsvis 25-30 år sedan, men vissa saker glömmer jag inte. Minns doften av rosor, hur goda våfflorna var, men även kanske lite märkliga saker. Minns hur nämnda granne hade en speciell doft. Minns även av någon outgrundlig anledning att han gick med gröna strandtofflor av plast. Det var sådana enkla, billiga tofflor vars sula bestod av en yta av små bollar. "Jag går på ärter!" basunerade den glada grannen ut, och där och då var det med det mest roliga jag hört på länge.
Den kvällen gick jag tillbaka till husvagnen, vårt hem för en vecka, med en mättnadskänsla svår att beskriva. Visst, det att man hade ätit en våffla eller två för mycket går ju att berätta om. Man kan med yviga gester i luften berätta hur sväld magen var och hur man lovde sig själv att inte äta något mer på resten av resan.
Men även en annan typ av mättnad. En glad mättnad där man fått tillbringa en underbar kväll bland släkt och vänner och man kände tacksamhet mot allt och alla.

Men, det är rätt länge sedan. Vad som hänt med den glada grannen med de gröna strandtofflorna vet jag inte. Men värden, våffelstekaren, min släkting, det vet jag. Eller det vet jag egentligen inte. Det enda jag vet är att han inte längre finns ibland oss. Efter en lång tid av sjukdom har han nu fått somna in. Hoppas att han efter ett långt liv fått komma någonstans bättre än denna. Vet inte vad jag ska tro, men man kan och jag vill hoppas att så är fallet.

Lite märkligt detta. Det här var en resa som jag gjorde tillsammans med min bror och mina föräldrar. Vi hade även en annan familj med oss med pojkar i vår ålder. När man som liten ofta åkte med sina föräldrar någonstans så blev ju umgänget per automatik ett visst. Det var släktingar, mina föräldrars kompisar, som ofta hade jämnåriga barn som då blev mina kompisar. De två pojkarna som då var med på resan var då mina kompisar. Har nu inte träffat någon av dem på flera år. Visst, självklart när vi träffas så stannar vi till och pratar. Men inte är de kanske i ordets rätta bemärkelse mina kompisar längre. Till det känner jag att jag har för lite koll om deras vardag och liv och leverne.

Och värden. Min släkting. Den glada mannen med ett stort hjärta. Mannen som enligt egen utsago hade det bättre än vad han förtjänade och som alltid hade det nära till skratt. Hur var det med honom? Han och hans hustru bodde inte i samma land som jag. Det är kanske att göra det väl lätt för sig att säga att det var orsaken till att vi inte träffades så ofta. Visst, en delorsak. Men inte träffade eller heller träffar jag andra släktingar heller egentligen, fast de geografiskt bor närmare. Så det är inte heller en orsak. Varken orkar eller vill försöka hitta orsaker eller förklaringar till hur saker blir som det blir. "Upptagen med eget och det som finns precis framför egen näsa.." är väl något som kommer närmast.
En av de sista gångerna som jag träffade honom var om jag minns rätt hemma hos mina föräldrar. Det var en kall, riktigt kall kväll. Mannen och hans likaledes trevliga hustru bodde under sin Finlandsvisit hos andra släktingar och hade tillsammans med dem kommit på besök. När sällskapet efter en trevlig kväll skulle åka hem gick min mammas kusin ut för att starta och värma upp bilen lite innan den äldre generationen skulle sätta sig däri. Tyvärr tyckte inte centrallåset om den karga väderleken och valde att låsa dörrarna. Med motorn igång och nycklarna i. Blev att jag vevade igång en annan bil och vi åkte hem med dem samt hämtade reservnycklarna. Lite småkul såhär efteråt.

Vad vill jag då berätta? Vill jag berätta att jag lider av en omättbar sorg och snart inte vet vart jag ska ta vägen? Absolut inte. Visst är jag ledsen. Ledsen för de minnen som jag har. Ledsen för hur hans hustru står ensam kvar. Ledsen för hur en era har tagit slut. Lite ledsen för att man kanske inte saknar kon innan båset är tomt, så att säga..

Men även en stor tacksamhet. Tacksam för att jag fick lära känna en sådan stor man med en stor personlighet. Hur glad jag kan vara när man kan och får känna närhet och tillhörighet till andra människor. Visst, kärnfamiljen, min fru och våra barn är ju det självklara. Det är mig närmast. Men man kan också känna närhet till andra, fast man kanske inte är varken släkt eller träffas särskilt ofta. Till exempel mina mc-polare som jag egentligen bara träffar sommartid känner jag om nu inte närhet så åtminstone samhörighet med. Fast det kan gå flera månader emellan kan man plocka upp där man slutade. Trevligt.

Till sist vill jag bara säga Tack. Till levande och döda. Släkt och vänner. Kända och okända. Mötta och ännu inte mötta människor. det är väl ni som gör livet?

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Ingenting är värt Ingenting. Åtminstone Någonting.

Vad gör du? brukar jag ibland fråga mina barn. Ibland sitter de och ritar, stickar, bygger Lego.. helt normala saker. Vad gör du?-frågan kan säkert då kännas obefogad för dem.
"-Inget. Ingenting särskilt." är rätt vanliga svar på faderns spörsmål. Om jag sen utvecklar min fråga och fortsätter med: -vad ritar du? -vad bygger du? kan svaren bli mer utvecklade, mer beskrivande.

Juldagen 25.12.2015
-Vad gör du? leker vi att läsaren, i detta fall Du, ställer som fråga till denna bloggs skribent.
-Inget. Ingenting särskilt. är det väldigt uttömmande svaret jag har att ge. Inget är det jag gör där jag sitter i soffan med datorn i knäet. Ingenting särskilt är det jag upplever mig göra där jag sitter och tittar på mina döttrars Legobygge på mattan framför mig.
Vi brukar hålla Juldagen som en Ingenting särskilt-dag hos oss. Vi tillbringar dagen tillsammans. Tar den lite som den kommer. Ofta leker vi med barnens julklappar. Vi kanske tittar på någon film. Ingenting särskilt.
Brukar tycka att Juldagens Ingenting särskilt är en bra dag. Skönt att bara vara, utan måsten eller inbokade planer. Med två arbetande föräldrar, två barns skola/förskola och kvällshobbyer är denna Ingenting särskilt-dag riktigt trevlig.

Anser att vi alla behöver göra ingenting. Åtminstone små stunder emellanåt. Om vi alltid gör Någonting och aldrig stannar upp, reflekterar, gör Ingenting, kan ju också Någonting bli ogjort. Vi blir för upptagna med Någonting för att kunna uppskatta Ingenting. Med en dåres envishet hävdar och tror jag att Ingenting är det som ger oss människor kraft för att kunna utföra Någonting. Hänger Ni med?

Fanns en tid i mitt liv där just Ingenting var något okänt. Där jag hade svårt att koppla av och kunna göra Ingenting. Där jag utförde Någonting hela tiden. Åtminstone mellan öronen pågick kampen med att få utfört Någonting. Det gick ju en stund...
Börjar så småningom klara av att åtminstone i små intervaller kunna göra Ingenting. Kunna som nu sitta och göra ingenting. (förbise det faktum att jag samtidigt uppdaterar bloggen..) Sitter och tittar ut och beundrar månen. Den hänger på bästa iaktagningshöjd utanför fönstret och visar sig från sin bästa sida. Rund och vacker. För en stund sedan var den lätt döljd, men nu tittar den fram igen i all sin prakt.

Vad i hela friden har då månen med mitt Ingenting att göra? På vilket vis kan månens utseende styrka vad jag försökt och försöker säga? Månen säger rätt mycket faktiskt. Skulle man hela tiden göra Någonting kanske man skulle se att månen finns utanför fönstret. Man skulle kanske mitt i utförandet av Någonting reflektera över att det blivit mörkt ute. Kanske även se att det är månljust. Men nu, när jag sitter och gör Ingenting kan jag även urskilja hur fin den är, månen. Hur vacker den är och hur mönstret på den triggar fantasin om både "Mångubben" och hur det kan ha varit när herr Armstrong tog sina första stapplande steg. Ur Ingenting föds som oftast Någonting. Ur Någonting kan det dock också ofta bli till Ingenting. Åtminstone om Någonting allt som oftast tar överhanden om en. Då kan det till sist bli till just Ingenting.
För mycket Någonting hela tiden blir till sist till Ingenting. Åtminstone om det blir för mycket.Men gör man bara Ingenting blir ju inte heller Någonting gjort..?!
Knepig sits vi människor sitter i. Det som kan vara passande mycket Någonting för någon kan vara för mycket för någon annan. Och då blir det ju till Ingenting. Intressant och knepigt på samma gång.

Ska kanske inte lägga upp någon doktorsavhandling i det här ämnet. Åtminstone inte här och nu. Konstaterar bara att en dag av Ingenting passar mig som hand i handske idag. Jag har efter middagen slumrat en halvtimme på soffan. Jag har sett hur vacker månen är utanför fönstret.
Kort sagt: -Ingenting är värt Ingenting..

Tack för ordet. Ha en bra dag.

599cc glädjetjut och vetskapen om en ny morgondag.

Vredet på styrets vänstra sida drog jag emot mig. Nyckeln vreds till läge on och mätarbelysningen slår på. Drar ett djupt andetag och trycker in startknappen. Batteriet hade fortfarande bra med ström och startmotorn drog rund de fyra kolvarna i cylindrarna. Visst, fick ta om proceduren ett par gånger, men snart gick den luftkylda motorcykelmotorn. Justerade tomgången med choke-reglaget samtidigt som leendet blev bara bredare. Tänk vad glad en karl kan bli av att få lyssna på en motor!

Är en av de första att själv titulera mig motornörd, inte tu tal om det. Sången i mc-motorn som sådan är mumma för mitt musikaliska sinne. Men, jag känner att det ligger något mer i det här. Det ligger något mer i hur jag blev fylld av välbehag idag. Har ingen vidare värme i garaget och hade heller inga långkalsonger, inte ens mössa och handskar på mig.  Likväl var jag helt varm inombords när jag gick in tillbaka. Jag är helt medveten om att både Januari och Februari, troligen även Mars och halva April kommer att gå innan den blå Suzukin igen får beta av mark. Men när jag nu varmkört Henne och vi fått tillbringa lite tid tillsammans fick jag känna att det är något på gång. Det finns så att säga ett liv även efter detta.

Trots att livet nog går sin gilla gång så kan jag nog erkänna att det går lite på halvfart såhär vintertid. Brunbjörnen är ju på det viset smart att han går och lägger sig när det börjar tjuta kring knutarna och stiger upp först när småfåglarna börjar kvittra igen. Rätt smart.
Vi människor har också förstått att frysa ner kött och annat som vi vill spara. Sen tina upp det och ha färskt kött flera månader senare. Men oss själva fraktar vi nog runt, kanske i ren envishet, i denna kyla och mörker.

Vad yrar jag om nu då? Vad försöker jag säga med detta lätt virriga inlägg? Kanske det att jag är glad över att hitta ljusglimtar i tillvaron. Är det sen att lyssna på en mc-motor, få sitta på sängkanten bredvid dottern när hon precis ska somna, få gå och käka julbord på lunchen med jobbkompisen..
Vad som helst.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Yess! Äntligen ett nytt inlägg..

De halvknubbiga fingrarna flyter lite trevande över tangenterna och jag känner hur yr och osäker jag känner mig. Ser även att min vänsterhand saknar ringar på vänster ringfinger. Det blev så när jag hjälpte frun kavla marsipan till ett par tårtor Hon ska ha färdigställda till i morgon. Ja, jag tog av mig dem när jag började kavla och ingenting annat...Tillbaka till cyklingen. Man hoppas ju att det är som när man väl lärt sig att cykla. Får se hur det går. När jag lärde mig att cykla fick jag nog både ett och två sår på armar och ben innan det satt och min pappa kunde släppa helt. När man väl fått tjing på det hela och farten ökade började såren komma på nytt. En av mina tidiga idoler var svensken Håkan Carlqvist som körde Motocross på det tidiga åttiotalet. När jag lekte Håkan var farten kanske ibland högre än kunskapsnivån och både plåster och gråt kunde ta sig till flera nya nivåer. Hoppas att det här med att skriva i min blogg är lite som när man väl lärt sig att cykla. Fast utan både skavsår, plåster och gråt. Motocross är jag dock fortfarande intresserad av...

Nåväl, Hej på Dig! du som antingen i misstag eller med berått mod valt att gå in på min sida.
Det har nu gått uppskattningsvis en hel evighet sedan jag sist uppdaterat här. Många liter vatten har flutit under broarna sedan sist och i ärlighetens namn vet jag inte riktigt var jag ska börja. Har roat mig med att läsa gamla inlägg och kan konstatera att det ganska långt har kretsat kring min familj, min utbrändhet och i vilka kulörer allt detta har format mitt och min familjs liv. Både deprimerande men samtidigt också för mig en ganska intressant läsning. Jag ser ju själv hur jag har mått och hur det har tagit sig uttryck i mina skriverier.

När jag i mitt inlägg 14.2.2015 berättade om att jag skulle börja jobba igen var det med en skräckblandad förtjusning. Efter min långa tid hemma kändes det både jobbigt och svårt. Fast samtidigt spännande och kul. Efter att jag nu fått jobba och hålla igång känner jag att det är dags med en liten resume´. Det har varit tungt. Mycket tungt. Många är de morgnar när jag känt att det här går inte, jag orkar inte. Men det har gått. En dag i taget, Måndag har blivit Tisdag och snart har det blivit Fredag. Sen Måndag igen. Kan inte nog tacka den vackra varelse som sovit vid min sida, stigit upp vid min sida och även gråtit och skrattat vid min sida.

Vill nu inte sitta och slå mig för bröstet och påstå att livet leker och allting är bara tårta med glass och choklad. Nä, inte alls. Men resan jag nu gjort har faktiskt innehållit flera skopor glass än leverlåda, om Ni förstår hur jag menar. Jag kämpar varje dag med att orka, med att känna att jag räcker till. Men jag kan säga att oftast vinner jag över de negativa känslorna, vilket inte alltid varit fallet när jag varit riktigt nere.
Nu är det lördag kväll. TV:n står på och både jag och barnen sitter och käkar godis. Frun färdigställer ett par tårtor till ett dop imorgon. Såkallad Perus-meininki hos oss.
Trevligt att Du orkade läsa till punkt! Om Ni vill, kan och vågar så ska jag försöka uppdatera lite oftare. Over and Out!

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Det vackra i det enkla, skidskytte och konsten att bara vara

Såg nyss ut genom köksfönstret och såg hur frun backade ut bilen från under biltaket. I baksätet satt den yngre dottern iförd svarta collegebyxor, långa blåa strumpor med skydd under. Som sig bör hos oss på lördag så är det fotboll på agendan. Den yngre med träning på förmiddagen och den äldre med träning på kvällen. Vi vet så att säga vad vi ska göra.
Nu hade jag inte tänkt behandla fotboll och träningar idag. Nej, det är väl ingen högoddsare det som jag tänkte på. vändagen. Valentines Day. Har inte riktigt på klart vem denne Valentine var. Ska vi vara ärliga så orkar jag inte riktigt bry mig såpass mycket att jag skulle ta reda på det heller. Tänkte mer på detta med vändagen, så som den firas här i Österbotten. Folk tar hem tulpan- och rosbuketter. Kanske choklad. Eller bjuder sin vän/sina vänner på mat. Vackert så. Saker som borde beivras mer i vardagen. Kanske lite där skon klämmer. Eller, inte klämmer någon sko, sådär egentligen. Men min tanke är mer som följer:
-Behöver vi en vändag? Behöver vi en dag där vi tänker extra på våra nära och kära? Innan Ni helt tappar besinningen... Visst behöver vi det! Åtminstone när samhället är byggt upp som det är. Ett samhälle där de flesta har mig, mitt och jag i främsta rummet behövs verkligen en dag där man kan stanna upp och tänka efter lite. Hur man väljer att fira/spendera den är väl upp till va och en. Vill man boka bord på restaurang, kanske gå på bio på tumanhand, ta en promenad med sin respektive medan barnen bygger Lego... allt funkar. Sen har vi då de andra vännerna. De som inte är hjärtevänner i egentlig menig. Nej, de som är kompisar, vänner. De som man tycker om, kanske delar vissa intressen med, kanske jobbar med eller gått i skola samtidigt som. Ibland kan det kanske hända att dessa vänner bara finns till där i bakgrunden. De lever sina liv på sitt håll, när Ni lever Era liv. Ibland ser Ni kanske en uppdatering via Facebook/Instagram och Ni slänger några ord. På vändagen då skickar Ni eventuellt iväg en hälsning. Så funkar det.
Hos oss blev eller blir det inget extra denna vändag. Jag har inte tagit hem några blomster. Vi har inte desto mer tagit extra hand om varandra. Eller... vänta nu. I morse när jag vaknade stod dottern vid sängkanten och pockade på uppmärksamhet. Enligt henne hade vår äldsta katt, en präktig gubbe vid namn Rolf, hoppat upp i hennes säng och försökte äta upp hennes händer. Kan rakt ut säga att så är inte fallet. Visst, att han hoppat upp i sängen, det köper jag. Också det faktum att han nafsar och vill bli omskött. Men äta upp händerna... njaa. Mer var väl det faktum att dottern ville stiga upp. Som socker på moset kom den andra damen in i vårt sovrum och beklagade sig att vi hade väckt henne. På något övernaturligt sätt lyckades frun få flickorna att gå igång på ideèn att gå ner och titta på TV. Bara de två..
Följaktligen fick vi en halvtimme till. En halvtimme av närhet. Vi somnade båda om. Tillsammans. Sen var det riktigt skönt att möta dagen tillsammans.
Barnen har båda varit på kalas nu på eftermiddagen. Vi hade huset helt för oss själva. Då passade vi på! Vi slängde oss på varsin soffa och slötittade på skidskytte på TV... Vändagsmys.

Tack för ordet. Ha en bra (vän)dag.