Såg nyss ut genom köksfönstret och såg hur frun backade ut bilen från under biltaket. I baksätet satt den yngre dottern iförd svarta collegebyxor, långa blåa strumpor med skydd under. Som sig bör hos oss på lördag så är det fotboll på agendan. Den yngre med träning på förmiddagen och den äldre med träning på kvällen. Vi vet så att säga vad vi ska göra.
Nu hade jag inte tänkt behandla fotboll och träningar idag. Nej, det är väl ingen högoddsare det som jag tänkte på. vändagen. Valentines Day. Har inte riktigt på klart vem denne Valentine var. Ska vi vara ärliga så orkar jag inte riktigt bry mig såpass mycket att jag skulle ta reda på det heller. Tänkte mer på detta med vändagen, så som den firas här i Österbotten. Folk tar hem tulpan- och rosbuketter. Kanske choklad. Eller bjuder sin vän/sina vänner på mat. Vackert så. Saker som borde beivras mer i vardagen. Kanske lite där skon klämmer. Eller, inte klämmer någon sko, sådär egentligen. Men min tanke är mer som följer:
-Behöver vi en vändag? Behöver vi en dag där vi tänker extra på våra nära och kära? Innan Ni helt tappar besinningen... Visst behöver vi det! Åtminstone när samhället är byggt upp som det är. Ett samhälle där de flesta har mig, mitt och jag i främsta rummet behövs verkligen en dag där man kan stanna upp och tänka efter lite. Hur man väljer att fira/spendera den är väl upp till va och en. Vill man boka bord på restaurang, kanske gå på bio på tumanhand, ta en promenad med sin respektive medan barnen bygger Lego... allt funkar. Sen har vi då de andra vännerna. De som inte är hjärtevänner i egentlig menig. Nej, de som är kompisar, vänner. De som man tycker om, kanske delar vissa intressen med, kanske jobbar med eller gått i skola samtidigt som. Ibland kan det kanske hända att dessa vänner bara finns till där i bakgrunden. De lever sina liv på sitt håll, när Ni lever Era liv. Ibland ser Ni kanske en uppdatering via Facebook/Instagram och Ni slänger några ord. På vändagen då skickar Ni eventuellt iväg en hälsning. Så funkar det.
Hos oss blev eller blir det inget extra denna vändag. Jag har inte tagit hem några blomster. Vi har inte desto mer tagit extra hand om varandra. Eller... vänta nu. I morse när jag vaknade stod dottern vid sängkanten och pockade på uppmärksamhet. Enligt henne hade vår äldsta katt, en präktig gubbe vid namn Rolf, hoppat upp i hennes säng och försökte äta upp hennes händer. Kan rakt ut säga att så är inte fallet. Visst, att han hoppat upp i sängen, det köper jag. Också det faktum att han nafsar och vill bli omskött. Men äta upp händerna... njaa. Mer var väl det faktum att dottern ville stiga upp. Som socker på moset kom den andra damen in i vårt sovrum och beklagade sig att vi hade väckt henne. På något övernaturligt sätt lyckades frun få flickorna att gå igång på ideèn att gå ner och titta på TV. Bara de två..
Följaktligen fick vi en halvtimme till. En halvtimme av närhet. Vi somnade båda om. Tillsammans. Sen var det riktigt skönt att möta dagen tillsammans.
Barnen har båda varit på kalas nu på eftermiddagen. Vi hade huset helt för oss själva. Då passade vi på! Vi slängde oss på varsin soffa och slötittade på skidskytte på TV... Vändagsmys.
Tack för ordet. Ha en bra (vän)dag.
lördag 14 februari 2015
måndag 9 februari 2015
En blå kaffeburk fylld med hopp
Måndag. Ett väldigt känsloladdat ord. Lite som Fredag och Lördag. Fast oftast inte i lika glada tongångar. Många har en ledig helg bakom sig och ställer sig redo för en ny arbetsvecka. Hakor rakas, barnens kläder som igår kväll var helt klara har nu plötsligt gömt en strumpa eller ett par kalsonger.. standard förfarande i en barnfamilj.
Vi har ett dubbelskåp ovanför arbetsbänken. Skåpet innehåller kryddor, socker, konserver... och så den blåa burken. En blå fyrkantig burk med rundade hörn. Längs två parallella sidor löper varsin genomskinlig rand. Där ser man på ett ögonblick hur mycket det finns kvar i burken. Burken har säkert blivit införskaffad på ett eller annat plast-party i nejden. Ni vet, ett sådant party där oftast kvinnor sammanstrålar för att titta på burkar, koppar och allsköns ”bröte” man kan behöva i ett kök.
Men missförstå mig rätt. Burken är bra. Ni har kanske gissat att det är en kaffeburk som jag beskriver. Burken håller väl aromerna i kaffet. Den är även i perfekt storlek. Ett kaffepaket går galant i. Även måttet ryms att vila ovanpå pulvret under locket.
Jag har nu plockat in burken tillbaka i skåpet. Den röda knappen på kaffekokaren lyser, liksom för att meddela att den har något på gång. I takt med att jag plockar fram smör, skinka och påsen med färdigskivade brödskivor börjar en tanke gnaga i mig:
Jobb. Eller mera riktigt: mitt jobb. Det börjar verkligen kännas länge sedan. Har gått hemma nu snart ett år. Det har varit ett tungt, ett väldigt tungt, år. En resa fylld av bedrövelse, svarta moln, besvikelser och besvikelser igen. Har vid ett flertal tillfällen känt hur krafterna återvänt för att i nästa ögonblick falla pladask. Solen har verkligen inte stigit upp alla dagar över min hjässa. Då har familjen verkligen varit ett fantastiskt stöd. Frun, denna underbara skapelse, har med en otrolig kraft styrt upp både mig och familjen. Hon har fått mig att se ljusglimtarna i det mörka. Och inte minst barnen. Dessa små människor med så stort hjärta. Inte bara en gång när barnen har varit de som har dragit upp mig ur depressionens djupa grop.
Ser jag tillbaka på året som har varit kan jag åtminstone konstatera en sak. Året här hemma har gett mig en väldigt bra kontakt med flickorna. Visst, inte hade vi dålig kontakt förr heller. Men tiden före jag blev sjukskriven var jag allt för trött för att orka med allt som kanske en pappa skulle behöva. Efter jobbet ramlade jag ner på soffan och där somnade jag och sov bort halva kvällen. Nu har jag orkat bättre, och med det även funnit tid och glädje i att pyssla och leka med barnen. Och det, mina vänner, är något som inget kan ta ifrån mig.
Visst har även det ekonomiska läget varit lite trängt. Sjukskrivning så pass länge sätter nog sina spår. Men det går. När man ställer sig så går det. Och tiden med barnen och familjen är långt mer värdefull än alla pengar i världen.
Nu börjar det dock blåsa mer förliga vindar under mina vingar. Mina dagar har varit betydligt bättre. Ork och humör är någonting helt annat än vad det varit. Att säga att jag är fullt återställd vore nog att ljuga. Helt återställd vet jag inte ens om jag någonsin blir. Och på vilket sätt i så fall? Så långt har jag kommit, att jag inte kan eller vill gå tillbaka till det liv som jag levde innan det briserade.
Jag försökte leva med gasen i botten hela tiden. Försökte vara den supermänniska som jag såg framför mig. Ni vet, en sådan som jobbar, uppfostrar barnen, leker med dem, åker på deras hobbyn, har egna hobbyn och sporter, håller hus och hem skinande rent, tvättar och vaxar bilarna, klipper gräset, bygger klart hus och garage.... Allt detta på samma gång. För någon annan kanske det fungerar. Men inte för mig. Det blev till att jag fuskade lite överallt. Och gruvade mig nattetid för att ingenting blir som jag tänkt mig. Jag är ju en Supermänniska! Alla andra har ju välpolerade fasader och perfekta liv?!
Jag börjar lära mig att det inte är så. Att jag inte ska försöka jämföra mig med andra. Att andras liv inte alls ser ut som min trånga, trötta skalle tror. Jag börjar lära mig att det är okej att lämna saker ogjorda. Att det finns något som kallas för prioritering. Ja, faktiskt! Man kan prioritera och lämna saker till senare. Wow! Vilken självinsikt denna stackars krake har! Men Ni vet var Ni läste och hörde om det först.
Men, jobbet. Vi har diskuterat och kommit fram till en för mig ypperlig lösning. Jag kommer inom några veckor att börja jobba igen. Först på halvtid. 50% är en bra början. Jag är riktigt taggad och glad över detta. Vist är jag även lite nervös, kanske till och med lite rädd. En såpass lång tid som det ändå har gått. Här kan jag passa på att tacka mina jobbkompisar och chefer för det stöd som de har uppvisat. Det ger en betydligt lättare känsla och lättare tillbakagång.
Ska bli riktigt roligt att börja på. Åka iväg. Känna att jag ändå är en del av det övriga samhället. Inte bara en multnande hög med dynga, liggande på en soffa någonstans... (nu överdriver jag lite. Men mest för att beskriva lite hur det har känts mellan varven.)
Så har jag haft det. När jag nu tittar på mina inlägg här kan konstateras att jag inte är vidare frekvent i mina uppdateringar. Men som jag redan skrivit vid ett flertal tillfällen så skriver jag endast när motivation finns. Jag skriver mest för mig själv. Det att Du läser är jättekul och jag hoppas att Du tittar in här fler gånger..!
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Vi har ett dubbelskåp ovanför arbetsbänken. Skåpet innehåller kryddor, socker, konserver... och så den blåa burken. En blå fyrkantig burk med rundade hörn. Längs två parallella sidor löper varsin genomskinlig rand. Där ser man på ett ögonblick hur mycket det finns kvar i burken. Burken har säkert blivit införskaffad på ett eller annat plast-party i nejden. Ni vet, ett sådant party där oftast kvinnor sammanstrålar för att titta på burkar, koppar och allsköns ”bröte” man kan behöva i ett kök.
Men missförstå mig rätt. Burken är bra. Ni har kanske gissat att det är en kaffeburk som jag beskriver. Burken håller väl aromerna i kaffet. Den är även i perfekt storlek. Ett kaffepaket går galant i. Även måttet ryms att vila ovanpå pulvret under locket.
Jag har nu plockat in burken tillbaka i skåpet. Den röda knappen på kaffekokaren lyser, liksom för att meddela att den har något på gång. I takt med att jag plockar fram smör, skinka och påsen med färdigskivade brödskivor börjar en tanke gnaga i mig:
Jobb. Eller mera riktigt: mitt jobb. Det börjar verkligen kännas länge sedan. Har gått hemma nu snart ett år. Det har varit ett tungt, ett väldigt tungt, år. En resa fylld av bedrövelse, svarta moln, besvikelser och besvikelser igen. Har vid ett flertal tillfällen känt hur krafterna återvänt för att i nästa ögonblick falla pladask. Solen har verkligen inte stigit upp alla dagar över min hjässa. Då har familjen verkligen varit ett fantastiskt stöd. Frun, denna underbara skapelse, har med en otrolig kraft styrt upp både mig och familjen. Hon har fått mig att se ljusglimtarna i det mörka. Och inte minst barnen. Dessa små människor med så stort hjärta. Inte bara en gång när barnen har varit de som har dragit upp mig ur depressionens djupa grop.
Ser jag tillbaka på året som har varit kan jag åtminstone konstatera en sak. Året här hemma har gett mig en väldigt bra kontakt med flickorna. Visst, inte hade vi dålig kontakt förr heller. Men tiden före jag blev sjukskriven var jag allt för trött för att orka med allt som kanske en pappa skulle behöva. Efter jobbet ramlade jag ner på soffan och där somnade jag och sov bort halva kvällen. Nu har jag orkat bättre, och med det även funnit tid och glädje i att pyssla och leka med barnen. Och det, mina vänner, är något som inget kan ta ifrån mig.
Visst har även det ekonomiska läget varit lite trängt. Sjukskrivning så pass länge sätter nog sina spår. Men det går. När man ställer sig så går det. Och tiden med barnen och familjen är långt mer värdefull än alla pengar i världen.
Nu börjar det dock blåsa mer förliga vindar under mina vingar. Mina dagar har varit betydligt bättre. Ork och humör är någonting helt annat än vad det varit. Att säga att jag är fullt återställd vore nog att ljuga. Helt återställd vet jag inte ens om jag någonsin blir. Och på vilket sätt i så fall? Så långt har jag kommit, att jag inte kan eller vill gå tillbaka till det liv som jag levde innan det briserade.
Jag försökte leva med gasen i botten hela tiden. Försökte vara den supermänniska som jag såg framför mig. Ni vet, en sådan som jobbar, uppfostrar barnen, leker med dem, åker på deras hobbyn, har egna hobbyn och sporter, håller hus och hem skinande rent, tvättar och vaxar bilarna, klipper gräset, bygger klart hus och garage.... Allt detta på samma gång. För någon annan kanske det fungerar. Men inte för mig. Det blev till att jag fuskade lite överallt. Och gruvade mig nattetid för att ingenting blir som jag tänkt mig. Jag är ju en Supermänniska! Alla andra har ju välpolerade fasader och perfekta liv?!
Jag börjar lära mig att det inte är så. Att jag inte ska försöka jämföra mig med andra. Att andras liv inte alls ser ut som min trånga, trötta skalle tror. Jag börjar lära mig att det är okej att lämna saker ogjorda. Att det finns något som kallas för prioritering. Ja, faktiskt! Man kan prioritera och lämna saker till senare. Wow! Vilken självinsikt denna stackars krake har! Men Ni vet var Ni läste och hörde om det först.
Men, jobbet. Vi har diskuterat och kommit fram till en för mig ypperlig lösning. Jag kommer inom några veckor att börja jobba igen. Först på halvtid. 50% är en bra början. Jag är riktigt taggad och glad över detta. Vist är jag även lite nervös, kanske till och med lite rädd. En såpass lång tid som det ändå har gått. Här kan jag passa på att tacka mina jobbkompisar och chefer för det stöd som de har uppvisat. Det ger en betydligt lättare känsla och lättare tillbakagång.
Ska bli riktigt roligt att börja på. Åka iväg. Känna att jag ändå är en del av det övriga samhället. Inte bara en multnande hög med dynga, liggande på en soffa någonstans... (nu överdriver jag lite. Men mest för att beskriva lite hur det har känts mellan varven.)
Så har jag haft det. När jag nu tittar på mina inlägg här kan konstateras att jag inte är vidare frekvent i mina uppdateringar. Men som jag redan skrivit vid ett flertal tillfällen så skriver jag endast när motivation finns. Jag skriver mest för mig själv. Det att Du läser är jättekul och jag hoppas att Du tittar in här fler gånger..!
Tack för ordet. Ha en bra dag.
söndag 28 december 2014
Sånt är livet
Det blonda håret upplagt i en fnurra
Stövlar bruna, jeansen blå
Blickar möttes, tanken snurra
-Varför jag denna kvinna reagera på?
Från butiken vi samtidigt åka
Hon före mig med bilen kila
Struntade blankt, ingen ide´ att bråka
Jag hellre vänta, kopplingsfot vila
Plötsligt det till mig kom
Vi på samma kurs med barnen varit!
Då jag tänkte så som
Tänk alla möten som varit och farit!
Sen ett par kilometer längre fram
Vi vid samma rödljus stanna
Hennes brådska nästan kom på skam
När hon nästan annan bil ramma...
Stövlar bruna, jeansen blå
Blickar möttes, tanken snurra
-Varför jag denna kvinna reagera på?
Från butiken vi samtidigt åka
Hon före mig med bilen kila
Struntade blankt, ingen ide´ att bråka
Jag hellre vänta, kopplingsfot vila
Plötsligt det till mig kom
Vi på samma kurs med barnen varit!
Då jag tänkte så som
Tänk alla möten som varit och farit!
Sen ett par kilometer längre fram
Vi vid samma rödljus stanna
Hennes brådska nästan kom på skam
När hon nästan annan bil ramma...
lördag 27 december 2014
två meter sjuttio centimeter av livet
Julen. Ett trevligt ord. Synonymer med ordet Julen kan vara nästan lika många som det finns människor. Vissa av oss ser julen som en familjehögtid. Mig själv inberäknad. Andra kanske ser den som en liten extrasemester. Några dagar bort från vardagen med kanske lite gott att äta och dricka. Vill inte säga att någonting är mer rätt än det andra. Mer en reflektion.
Efter en lång höst såg jag och frun fram emot att tillsammans med döttrarna få lite kvalitetstid under julen. Bara få vara tillsammans. Och såhär långt tycker jag nog att det gått vägen. När julklappar och annat julstök och bök var ur världen så blev det en trevlig jul.
Men. Alltid dessa men...
Julannandag gick jag med en riktigt olustig känsla. Dagen hade vi tillbringat hos mina föräldrar. Ätit gott (igen..) och haft det allmänt trevligt. Till kvällen skar det sig lite för mig, dock. Jag gick från fönster till fönster. Tittade i kylskåpet fast jag inte alls var hungrig. Olustig, helt enkelt. Kände mig både på G och totalt urlakad. Lite dr Jekyl vs. mr Hyde.
Vi har ett arbetsrum på nedre våningen. Det är ca 16 kvadrat och innehåller dels ett skrivbord men också ett rätt stort sybord för fruns symaskiner. Det är också ett så kallat Oh Shit!-rum. Oh Shit! i det sammanhanget att det är ett rum man gärna slänger in saker i och stänger dörren när det kommer gäster... ;)
Vi hade en rätt bra ordning i huset sådär annars, men arbetsrummet hade lite lämnat. Där och då, julannandagen, kände jag att jag bara måste börja på. Efter tretton år tillsammans känner frun mig såpass bra att Hon lät mig hållas. Hon och döttrarna lämnade att titta på TV och jag fullständigt löpte amok i arbetsrummet. Jag sorterade papper och räkningar, torkade av hyllor och utan pardon öppnade jag även skjutdörrarna till det allra heligaste: SKRUBBEN! Vi har en del av en vägg som jag har gjort om till skåp. Minns jag inte fullständigt fel är det 270cm brett och täckt av fyra skjutdörrar med spegel. Inuti finns väggskenor med djupa hyllor. Många hyllor. Det är en skrubb som rymmer precis hur mycket som helst. Av vad som helst.
Igår tog jag då mod till mig och började sortera. Mappar för sig. Lådor för julpynt, lite kläder. Rätt snart hade jag rivit ur halva skrubben och plockat in alltihop igen i en åtminstone lite bättre ordning. Tyckte själv att det gick som i ett nafs. Klockan sade dock någonting helt annat. Tre timmar hade jag bökat på.
Är idag rätt så nöjd med vad jag åstadkom. Samtidigt är jag idag riktigt sliten. Det värker överallt. Axlar, armar, ben, huvud... Ett av mina problem är ju att jag många ggr springer huvudstupa in i saker och ting. 100% fart rätt i betongen bara..
Borde ju ha förstått att sluta lite tidigare. Kanske inte sätta tre timmar av en kväll på att städa och sortera. Kanske bara en timme? Men nej. Inte jag inte...
Slåss dagligen med mitt trötta huvud och min trötta kropp. Försöker dagligen hålla koll på kroppens signaler som säger när det är bra att vara igång. Och minst lika viktigt, när kropp och själ behöver vila. Igår struntade jag tydligen i den röda lampan som ilsket skrek ut sin vanmakt, sirenerna tjöt. Jag hade i min stilla idioti lyckats stänga av allting och bara koncentrerade mig på projektet för dagen.
Idag får jag sona för det. Big Time. Svettas ymnigt och hjärtat hotar att hoppa ut ur munnen på mig. Rätt nöjd för det jag fick gjort, men ledsen för hur jag kört mig såpass slut att jag inte orkar vara uppe.
Hoppas lite att min terapeut inte läser detta. Hon har nämligen från första början försökt hjälpa mig att hitta och lära känna igen kroppens signaler. Nu gick det ju bara lite sådär...
Så, vad ska jag mer säga om detta? Finns väl kanske inte så väldigt mycket att säga. Ett litet baksteg på min färd mot en bättre morgondag.
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Efter en lång höst såg jag och frun fram emot att tillsammans med döttrarna få lite kvalitetstid under julen. Bara få vara tillsammans. Och såhär långt tycker jag nog att det gått vägen. När julklappar och annat julstök och bök var ur världen så blev det en trevlig jul.
Men. Alltid dessa men...
Julannandag gick jag med en riktigt olustig känsla. Dagen hade vi tillbringat hos mina föräldrar. Ätit gott (igen..) och haft det allmänt trevligt. Till kvällen skar det sig lite för mig, dock. Jag gick från fönster till fönster. Tittade i kylskåpet fast jag inte alls var hungrig. Olustig, helt enkelt. Kände mig både på G och totalt urlakad. Lite dr Jekyl vs. mr Hyde.
Vi har ett arbetsrum på nedre våningen. Det är ca 16 kvadrat och innehåller dels ett skrivbord men också ett rätt stort sybord för fruns symaskiner. Det är också ett så kallat Oh Shit!-rum. Oh Shit! i det sammanhanget att det är ett rum man gärna slänger in saker i och stänger dörren när det kommer gäster... ;)
Vi hade en rätt bra ordning i huset sådär annars, men arbetsrummet hade lite lämnat. Där och då, julannandagen, kände jag att jag bara måste börja på. Efter tretton år tillsammans känner frun mig såpass bra att Hon lät mig hållas. Hon och döttrarna lämnade att titta på TV och jag fullständigt löpte amok i arbetsrummet. Jag sorterade papper och räkningar, torkade av hyllor och utan pardon öppnade jag även skjutdörrarna till det allra heligaste: SKRUBBEN! Vi har en del av en vägg som jag har gjort om till skåp. Minns jag inte fullständigt fel är det 270cm brett och täckt av fyra skjutdörrar med spegel. Inuti finns väggskenor med djupa hyllor. Många hyllor. Det är en skrubb som rymmer precis hur mycket som helst. Av vad som helst.
Igår tog jag då mod till mig och började sortera. Mappar för sig. Lådor för julpynt, lite kläder. Rätt snart hade jag rivit ur halva skrubben och plockat in alltihop igen i en åtminstone lite bättre ordning. Tyckte själv att det gick som i ett nafs. Klockan sade dock någonting helt annat. Tre timmar hade jag bökat på.
Är idag rätt så nöjd med vad jag åstadkom. Samtidigt är jag idag riktigt sliten. Det värker överallt. Axlar, armar, ben, huvud... Ett av mina problem är ju att jag många ggr springer huvudstupa in i saker och ting. 100% fart rätt i betongen bara..
Borde ju ha förstått att sluta lite tidigare. Kanske inte sätta tre timmar av en kväll på att städa och sortera. Kanske bara en timme? Men nej. Inte jag inte...
Slåss dagligen med mitt trötta huvud och min trötta kropp. Försöker dagligen hålla koll på kroppens signaler som säger när det är bra att vara igång. Och minst lika viktigt, när kropp och själ behöver vila. Igår struntade jag tydligen i den röda lampan som ilsket skrek ut sin vanmakt, sirenerna tjöt. Jag hade i min stilla idioti lyckats stänga av allting och bara koncentrerade mig på projektet för dagen.
Idag får jag sona för det. Big Time. Svettas ymnigt och hjärtat hotar att hoppa ut ur munnen på mig. Rätt nöjd för det jag fick gjort, men ledsen för hur jag kört mig såpass slut att jag inte orkar vara uppe.
Hoppas lite att min terapeut inte läser detta. Hon har nämligen från första början försökt hjälpa mig att hitta och lära känna igen kroppens signaler. Nu gick det ju bara lite sådär...
Så, vad ska jag mer säga om detta? Finns väl kanske inte så väldigt mycket att säga. Ett litet baksteg på min färd mot en bättre morgondag.
Tack för ordet. Ha en bra dag.
torsdag 25 december 2014
Ett inlägg om allts förgänglighet, ny teknik och en oro över morgondagen
Känner Du som läsaren någon skillnad? Märker Du hur texten liksom flyter på, texten rullar fram i ett näst intill ändlöst pärlhalsband? Nähä? Inget alls? Typiskt. Jag som skribent känner nog en tydlig uppsving. Men låt mig förklara.
Som namnet på bloggen antyder så sitter jag rätt ofta vid köksbordet. Inte så mycket för att äta, dock. Visst, jag äter nog. Men mer går det ut på att mina tankar och funderingar allt som oftast får fritt spelrum här och då. Vårt köksbord är ett sådant enkelt 6-personers med vita ben och lackad bordsskiva. Vi hittade det rätt förmånligt på rea och valde att köpa det redan innan huset var klart. Följaktligen stod det här redan innan de bruna gipsskivorna fått vare sig färg eller tapeter på sig.
Verkar vara rätt omständigt för mig att komma till poängen idag. Måste vara all julmat som inte bara sväller och jäser i magen. den kanske jäser lite på hjärnbarken också...
Nä, orsaken till att jag funderade kring om Ni därute känner någon skillnad är att jag nu skriver på nya grejer. Eller, hälften är nytt. Läsplattan är den gamla, men min underbara hustru skaffade ett tangentbord kompatibelt till redan nämnda platta. Känns lite ovant men ändå helt ok. Vår bärbara dator har sagt upp bekantskapen med oss och ligger för tillfället i molekyler hos en kompis. Då är detta ett väldigt smidigt sätt att få gjort något. Att jag sen även har en liten förkärlek till läsplattan hjälper väl också till. Det där med att starta upp en dator är ingenting som jag ser fram emot. Betydligt enklare och mer avslappnande är det att sitta med en läsplatta.
Sen känner jag en större prestationsångest med påslagen dator. I och med att jag nu driver denna blogg vill jag gärna prestera läsbart/läsvärt stoff också. Många är de gånger då jag startat upp datorn för att skriva om något "viktigt" som snurrat i huvudet. När vår långsamma dator väl är igång har den röda tråden många gånger antingen gått av, alternativt fått en knut på sig. Då sitter man där med kursorn som nästan gemen i sin uppenbarelse blinkar i vänstra hörnet av den äggskalevita rutan.
Det känns på något vis inte lika högtidligt detta, på något bisarrt vis.
Nu, kära vänner, kommer pointen med det hela. Egentligen hade Ni kunnat hoppa över hela texten och börjat här...
Jag vill skriva. Jag vill skriva dikt. Jag vill skriva korta historier. Jag vill skriva insändare, både sådana där jag kammar medhårs och sådant där jag ställer allt på sin kant och kammar mothårs. Jag vill skriva blogg. Det är både upprymmande och avslappnande att låta fingrarna glida över ett tangentbord och se hur det som snurrar inuti mig blir till text. Inte alla gånger bra text. Kanske inte ens publicerbar text. Men likväl text. Frågan som många gånger kommer till mig är vad jag ska skriva om? Vad vill folk läsa? Ska jag sen skriva om sådant som folk vill läsa om eller sådant som jag känner är viktigt för mig? Sådant som jag själv vill skriva om? Många frågor. Kanske inte sådant man ska fundera över en juldag som denna. Men, kände likväl för att slänga ut en liten trevare. Väldigt gärna får Ni kommentera! Både gällande nuvarande, men även framtida innehåll.
Vad vill just Du läsa om?
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Som namnet på bloggen antyder så sitter jag rätt ofta vid köksbordet. Inte så mycket för att äta, dock. Visst, jag äter nog. Men mer går det ut på att mina tankar och funderingar allt som oftast får fritt spelrum här och då. Vårt köksbord är ett sådant enkelt 6-personers med vita ben och lackad bordsskiva. Vi hittade det rätt förmånligt på rea och valde att köpa det redan innan huset var klart. Följaktligen stod det här redan innan de bruna gipsskivorna fått vare sig färg eller tapeter på sig.
Verkar vara rätt omständigt för mig att komma till poängen idag. Måste vara all julmat som inte bara sväller och jäser i magen. den kanske jäser lite på hjärnbarken också...
Nä, orsaken till att jag funderade kring om Ni därute känner någon skillnad är att jag nu skriver på nya grejer. Eller, hälften är nytt. Läsplattan är den gamla, men min underbara hustru skaffade ett tangentbord kompatibelt till redan nämnda platta. Känns lite ovant men ändå helt ok. Vår bärbara dator har sagt upp bekantskapen med oss och ligger för tillfället i molekyler hos en kompis. Då är detta ett väldigt smidigt sätt att få gjort något. Att jag sen även har en liten förkärlek till läsplattan hjälper väl också till. Det där med att starta upp en dator är ingenting som jag ser fram emot. Betydligt enklare och mer avslappnande är det att sitta med en läsplatta.
Sen känner jag en större prestationsångest med påslagen dator. I och med att jag nu driver denna blogg vill jag gärna prestera läsbart/läsvärt stoff också. Många är de gånger då jag startat upp datorn för att skriva om något "viktigt" som snurrat i huvudet. När vår långsamma dator väl är igång har den röda tråden många gånger antingen gått av, alternativt fått en knut på sig. Då sitter man där med kursorn som nästan gemen i sin uppenbarelse blinkar i vänstra hörnet av den äggskalevita rutan.
Det känns på något vis inte lika högtidligt detta, på något bisarrt vis.
Nu, kära vänner, kommer pointen med det hela. Egentligen hade Ni kunnat hoppa över hela texten och börjat här...
Jag vill skriva. Jag vill skriva dikt. Jag vill skriva korta historier. Jag vill skriva insändare, både sådana där jag kammar medhårs och sådant där jag ställer allt på sin kant och kammar mothårs. Jag vill skriva blogg. Det är både upprymmande och avslappnande att låta fingrarna glida över ett tangentbord och se hur det som snurrar inuti mig blir till text. Inte alla gånger bra text. Kanske inte ens publicerbar text. Men likväl text. Frågan som många gånger kommer till mig är vad jag ska skriva om? Vad vill folk läsa? Ska jag sen skriva om sådant som folk vill läsa om eller sådant som jag känner är viktigt för mig? Sådant som jag själv vill skriva om? Många frågor. Kanske inte sådant man ska fundera över en juldag som denna. Men, kände likväl för att slänga ut en liten trevare. Väldigt gärna får Ni kommentera! Både gällande nuvarande, men även framtida innehåll.
Vad vill just Du läsa om?
Tack för ordet. Ha en bra dag.
måndag 22 december 2014
Mycket väsen för ingenting?
Kaj sjöng idag om att måll åpåå me sett.
Är dock inte alltid så lätt.
När gardiner fladdrar, flödar skvaller
Och alla andra vet bättre vad som gäller
Är dock inte alltid så lätt.
När gardiner fladdrar, flödar skvaller
Och alla andra vet bättre vad som gäller
Till julen kan det vida värre vara
Julljusen ska andras ögon klara
Menar, tänk om lamporna är för få?
Ornament, julgran, stjärnor små?
Julljusen ska andras ögon klara
Menar, tänk om lamporna är för få?
Ornament, julgran, stjärnor små?
Damm ur hörnen, taklister skvabba
Tänk om tomten sig dabba? !
Tomten går in på fel adress
Möter grannfrun i röd, kort dress..!?
Tänk om tomten sig dabba? !
Tomten går in på fel adress
Möter grannfrun i röd, kort dress..!?
Men tar vi nu bara litet steg tillbaka
Tänker efter, samtidigt som vi jultårtor baka
Julen är defacto något helt annat
Än eländet som vi nu anammat
Tänker efter, samtidigt som vi jultårtor baka
Julen är defacto något helt annat
Än eländet som vi nu anammat
Enligt tradition ett barn hade blivit till
Lite annorlunda än hur kanske pappor vill
Men oberoende av vad som hänt
Tycker jag det är illa bevänt
Lite annorlunda än hur kanske pappor vill
Men oberoende av vad som hänt
Tycker jag det är illa bevänt
Plast och skräp, stress och spring
Vill inte ha någon del i denna ring
Försöker vårt tempo sakta ner
Hoppas Ni med mig blir fler
Vill inte ha någon del i denna ring
Försöker vårt tempo sakta ner
Hoppas Ni med mig blir fler
En liten jul med familj och vänner
Precis det som jag känner
Ett leende från min frus syster
Blandat med barnens skratt, en härlig lyster
Precis det som jag känner
Ett leende från min frus syster
Blandat med barnens skratt, en härlig lyster
God jul jag nu vill önska Eder
Ta på Er varma kläder
För det verkar äntligen bli en vacker vit jul
Trots saknad snöskoter tycker jag att det är kul
Ta på Er varma kläder
För det verkar äntligen bli en vacker vit jul
Trots saknad snöskoter tycker jag att det är kul
Till Er som läser min blogg och mina små funderingar:
Hoppas att Ni får en riktigt God Jul!
Tack för ordet. Ha en bra dag.
tisdag 9 december 2014
Bilen som terapiarbete, för liten självinsikt och en rätt lyckad affär
Detta inlägg var tänkt att skrivas redan för ett par-tre veckor sedan. Om inte om skulle ha varit. I tanken kan en ide` kännas riktigt bra, för att sedan i praktiken kanske mynna ut i någonting helt annat. Kan kanske inte säga att ideén i sig var dålig. Nej, det blev ungefär som jag tänkt. Det var kanske tidsrymden som blev annorlunda. Händelseförloppet var ungefär följande:
Satt med morgonkaffet och bläddrade igenom sidorna på den lokala Köp- och Sälj-sidan på Internet. I flödet bland skidor, krukor, TV-apparater och bilgarage-ritningar dök sen pärlan upp. En bil. De flesta normala människor hade kanske sett en ful, rostig bil med en bucklig kofångare. Och visst, det var väl precis det som det var. Obemärkt hade dock min vänstra hand sträckt sig efter mobilen och mina korta, knubbiga fingrar började knappa in numret. För att göra en kort historia ännu kortare: tre timmar senare var jag och kompisen på väg hem med Pärlan.
Rent tekniskt var bilen riktigt bra. Service hade blivit utfört som det ska, däcken var bra och framförallt, den blev billig!
Det var kanske nu som Tanke och Verksamhet inte riktigt längre var överens. Tanken var att som ett litet terapiarbete fixa till Pärlan för att sedan snabbt sälja den vidare med förhoppningsvis en liten vinst. Kofångaren fixade jag rätt snabbt med värmeblåsare och en brädstump. En bättre begagnad grill och lite färg senare var bilen rätt fin framtill. Men sen stannade det till. Då var orken totalt slut. Fast projektet i sig lockade hade jag absolut ingen ork att fortsätta. Visst, inte hade jag bråttom någonstans. Men när planen varit Tjopp-Tjopp-sälja så kändes det lite olyckligt. Det är väl där problemet ligger. Min förmåga att ta det lugnt. Eller, mer riktigt totala oförmåga att göra just det, ta det lugnt. Bilen, helt funktionsduglig och bra, började bli en demon i mitt undermedvetna. Den gäckade mig där den stod. Både frun och de andra i min närhet höll fram det vettiga i att köra ett tag till med den och invänta en bättre morgondag.
Sanningen blev kanske något där mitt emellan. Tog kanske mig inte riktigt tid till att vila ordentligt. Bilen skulle bort. När den äntligen kom ut till försäljning tog det inte värst länge innan mailboxen började plinga och txt-meddelanden började komma in. Snart dök en trevlig herreman upp en regnig lördagseftermiddag och tittade. Kändes som om han och jag synkade rätt bra. Han hade haft dylika bilar förut och visste vad han skulle titta på. En provtur senare skakade vi hand. Pärlan hade fått en ny husse.
Vän av ordning kanske hade frågat varför jag inte behöll Pärlan? Hade ingen annan bil, och Pärlan hade defacto blivit en Pärla. Jovisst. Bilen var bra. Hade inte mått dåligt av att sälja den åt varken svärmor eller min matematiklärare från lågstadiet. Men grundtanken var från början att sälja den vidare. Redan när jag åkte ut och tittade visste jag att jag inte ville ha den själv. Har haft en dylik innan och visste precis hur de är att både köra och leva med. Riktigt bra på alla sätt, men samtidigt lite som att få en kram av redan ovannämnda svärmor. Tryggt och trevligt, men absolut inget pirr. Därför var jag bara glad när affären gick såpass snabbt och smärtfritt. Och ja, det lämnade lite extra i plånboken. Räknar man på timmarna i garaget så är dock timpengen skrattretande liten. Men som terapiarbete så får man säga att det gick riktigt bra.
Vad är då summan av kardemumman? Har jag lärt mig något av detta? Har jag kanske för pengarna jag fick för Pärlan köpte en fin bil, totalt utan fel och brister? Något som inte ska bry mitt trötta kranium nämnvärt utan bara betjäna mig och min familj på bästa möjliga sätt? En andra-bil i familjen som ger bästa möjliga prestanda sett till ekonomi och enkelhet?
Vad tror Ni?
Svar: Nja. Jag hittade en annons på en bil som varit ett tag till salu. Bilen var som modell perfekt för våra behov. Längst ner i annonsen stod dock en liten notis "myydään korjattavaksi" Säljes för reparation, utan garantier. Jag ringde försäljaren och diskuterade ett tag. Rakt upp och ner erbjöd jag en summa 20% mindre än det i annonsen begärda. Vi kom överens om att såtillvida bilen motsvarar det vi pratat om blir det affär. Samma stackare till kompis som varit med och hämtat Pärlan fick nu hänga på igen. (Tack och Ursäkta..)
Väl på plats fanns ett par saker som bilförsäljaren glömt att berätta om. Medvetet eller inte. Hade redan beslutat mig för att lämna dit "eländet" men tittade på kompisen och hans blick sade "kör hårt". Åtminstone valde jag att tolka det så..
Jag bjöd ytterligare 25% mindre på grund av tillkomna skavanker. Kompisen hade för länge sedan stigit upp ur sin stol och ställde sig med ryggen till och "läste" på en affisch. Tror nästan att han hade problem med att hålla masken. Försäljaren fick någonting dimmigt och mörkt i sina redan röda ögon. Men han lugnade sig rätt snart och vi pratade vidare ett tag. Hundralappar skalades av innan jag till sist steg upp och sade: "-Nej, mitt pris står fast. Vi får väl strunta i det. Men tack för din tid." Svängde mig mot ytterdörren för att påbörja hemresan. Men då hände något. "Men fö´ S...n ta bort bilen! Där stod den nu svettiga bilförsäljaren med högerhanden framsträckt. På riktigt!? Gick det vägen?!
Inte mycket mer än att betala bort och åka hem. Så nu kör jag omkring med en ny "Pärla". Bilen är besiktad och har inga sådana fel som påverkar eller förhindrar körning.
Skillnaden är väl närmast att denna vill jag ha. Här känns det rätt okej att gå ut i garaget och fixa lite. Här kommer jag inte att skynda med något. Här får bilen bli det terapiarbete som Pärla nummer 1 kanske inte riktigt blev. Jag berättade för frun att jag nu har hittat en bil att köra med. En bil som jag vill ha. Efter våra underbara år tillsammans känner Hon mig dock rätt väl.
"-Du kan väl låta Jul och Nyår gå innan du lägger ut den till försäljning?" sade Hon och strök mig över kinden.
Och det, det måste jag ju lova..
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Satt med morgonkaffet och bläddrade igenom sidorna på den lokala Köp- och Sälj-sidan på Internet. I flödet bland skidor, krukor, TV-apparater och bilgarage-ritningar dök sen pärlan upp. En bil. De flesta normala människor hade kanske sett en ful, rostig bil med en bucklig kofångare. Och visst, det var väl precis det som det var. Obemärkt hade dock min vänstra hand sträckt sig efter mobilen och mina korta, knubbiga fingrar började knappa in numret. För att göra en kort historia ännu kortare: tre timmar senare var jag och kompisen på väg hem med Pärlan.
Rent tekniskt var bilen riktigt bra. Service hade blivit utfört som det ska, däcken var bra och framförallt, den blev billig!
Det var kanske nu som Tanke och Verksamhet inte riktigt längre var överens. Tanken var att som ett litet terapiarbete fixa till Pärlan för att sedan snabbt sälja den vidare med förhoppningsvis en liten vinst. Kofångaren fixade jag rätt snabbt med värmeblåsare och en brädstump. En bättre begagnad grill och lite färg senare var bilen rätt fin framtill. Men sen stannade det till. Då var orken totalt slut. Fast projektet i sig lockade hade jag absolut ingen ork att fortsätta. Visst, inte hade jag bråttom någonstans. Men när planen varit Tjopp-Tjopp-sälja så kändes det lite olyckligt. Det är väl där problemet ligger. Min förmåga att ta det lugnt. Eller, mer riktigt totala oförmåga att göra just det, ta det lugnt. Bilen, helt funktionsduglig och bra, började bli en demon i mitt undermedvetna. Den gäckade mig där den stod. Både frun och de andra i min närhet höll fram det vettiga i att köra ett tag till med den och invänta en bättre morgondag.
Sanningen blev kanske något där mitt emellan. Tog kanske mig inte riktigt tid till att vila ordentligt. Bilen skulle bort. När den äntligen kom ut till försäljning tog det inte värst länge innan mailboxen började plinga och txt-meddelanden började komma in. Snart dök en trevlig herreman upp en regnig lördagseftermiddag och tittade. Kändes som om han och jag synkade rätt bra. Han hade haft dylika bilar förut och visste vad han skulle titta på. En provtur senare skakade vi hand. Pärlan hade fått en ny husse.
Vän av ordning kanske hade frågat varför jag inte behöll Pärlan? Hade ingen annan bil, och Pärlan hade defacto blivit en Pärla. Jovisst. Bilen var bra. Hade inte mått dåligt av att sälja den åt varken svärmor eller min matematiklärare från lågstadiet. Men grundtanken var från början att sälja den vidare. Redan när jag åkte ut och tittade visste jag att jag inte ville ha den själv. Har haft en dylik innan och visste precis hur de är att både köra och leva med. Riktigt bra på alla sätt, men samtidigt lite som att få en kram av redan ovannämnda svärmor. Tryggt och trevligt, men absolut inget pirr. Därför var jag bara glad när affären gick såpass snabbt och smärtfritt. Och ja, det lämnade lite extra i plånboken. Räknar man på timmarna i garaget så är dock timpengen skrattretande liten. Men som terapiarbete så får man säga att det gick riktigt bra.
Vad är då summan av kardemumman? Har jag lärt mig något av detta? Har jag kanske för pengarna jag fick för Pärlan köpte en fin bil, totalt utan fel och brister? Något som inte ska bry mitt trötta kranium nämnvärt utan bara betjäna mig och min familj på bästa möjliga sätt? En andra-bil i familjen som ger bästa möjliga prestanda sett till ekonomi och enkelhet?
Vad tror Ni?
Svar: Nja. Jag hittade en annons på en bil som varit ett tag till salu. Bilen var som modell perfekt för våra behov. Längst ner i annonsen stod dock en liten notis "myydään korjattavaksi" Säljes för reparation, utan garantier. Jag ringde försäljaren och diskuterade ett tag. Rakt upp och ner erbjöd jag en summa 20% mindre än det i annonsen begärda. Vi kom överens om att såtillvida bilen motsvarar det vi pratat om blir det affär. Samma stackare till kompis som varit med och hämtat Pärlan fick nu hänga på igen. (Tack och Ursäkta..)
Väl på plats fanns ett par saker som bilförsäljaren glömt att berätta om. Medvetet eller inte. Hade redan beslutat mig för att lämna dit "eländet" men tittade på kompisen och hans blick sade "kör hårt". Åtminstone valde jag att tolka det så..
Jag bjöd ytterligare 25% mindre på grund av tillkomna skavanker. Kompisen hade för länge sedan stigit upp ur sin stol och ställde sig med ryggen till och "läste" på en affisch. Tror nästan att han hade problem med att hålla masken. Försäljaren fick någonting dimmigt och mörkt i sina redan röda ögon. Men han lugnade sig rätt snart och vi pratade vidare ett tag. Hundralappar skalades av innan jag till sist steg upp och sade: "-Nej, mitt pris står fast. Vi får väl strunta i det. Men tack för din tid." Svängde mig mot ytterdörren för att påbörja hemresan. Men då hände något. "Men fö´ S...n ta bort bilen! Där stod den nu svettiga bilförsäljaren med högerhanden framsträckt. På riktigt!? Gick det vägen?!
Inte mycket mer än att betala bort och åka hem. Så nu kör jag omkring med en ny "Pärla". Bilen är besiktad och har inga sådana fel som påverkar eller förhindrar körning.
Skillnaden är väl närmast att denna vill jag ha. Här känns det rätt okej att gå ut i garaget och fixa lite. Här kommer jag inte att skynda med något. Här får bilen bli det terapiarbete som Pärla nummer 1 kanske inte riktigt blev. Jag berättade för frun att jag nu har hittat en bil att köra med. En bil som jag vill ha. Efter våra underbara år tillsammans känner Hon mig dock rätt väl.
"-Du kan väl låta Jul och Nyår gå innan du lägger ut den till försäljning?" sade Hon och strök mig över kinden.
Och det, det måste jag ju lova..
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)