Mycket väsen för ingenting?

Kaj sjöng idag om att måll åpåå me sett.
Är dock inte alltid så lätt.
När gardiner fladdrar, flödar skvaller
Och alla andra vet bättre vad som gäller

Till julen kan det vida värre vara
Julljusen ska andras ögon klara
Menar, tänk om lamporna är för få?
Ornament, julgran, stjärnor små? 

Damm ur hörnen, taklister skvabba
Tänk om tomten sig dabba? !
Tomten går in på fel adress
Möter grannfrun i röd, kort dress..!?

Men tar vi nu bara litet steg tillbaka
Tänker efter, samtidigt som vi jultårtor baka
Julen är defacto något helt annat
Än eländet som vi nu anammat

Enligt tradition ett barn hade blivit till
Lite annorlunda än hur kanske pappor vill
Men oberoende av vad som hänt
Tycker jag det är illa bevänt

Plast och skräp, stress och spring
Vill inte ha någon del i denna ring
Försöker vårt tempo sakta ner
Hoppas Ni med mig blir fler

En liten jul med familj och vänner
Precis det som jag känner
Ett leende från min frus syster
Blandat med barnens skratt, en härlig lyster

God jul jag nu vill önska Eder
Ta på Er varma kläder
För det verkar äntligen bli en vacker vit jul
Trots saknad snöskoter tycker jag att det är kul

Till Er som läser min blogg och mina små funderingar:

Hoppas att Ni får en riktigt God Jul!

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Bilen som terapiarbete, för liten självinsikt och en rätt lyckad affär

Detta inlägg var tänkt att skrivas redan för ett par-tre veckor sedan. Om inte om skulle ha varit. I tanken kan en ide` kännas riktigt bra, för att sedan i praktiken kanske mynna ut i någonting helt annat. Kan kanske inte säga att ideén i sig var dålig. Nej, det blev ungefär som jag tänkt. Det var kanske tidsrymden som blev annorlunda. Händelseförloppet var ungefär följande:
Satt med morgonkaffet och bläddrade igenom sidorna på den lokala Köp- och Sälj-sidan på Internet. I  flödet bland skidor, krukor, TV-apparater och bilgarage-ritningar dök sen pärlan upp. En bil. De flesta normala människor hade kanske sett en ful, rostig bil med en bucklig kofångare. Och visst, det var väl precis det som det var. Obemärkt hade dock min vänstra hand sträckt sig efter mobilen och mina korta, knubbiga fingrar började knappa in numret. För att göra en kort historia ännu kortare: tre timmar senare var jag och kompisen på väg hem med Pärlan.
Rent tekniskt var bilen riktigt bra. Service hade blivit utfört som det ska, däcken var bra och framförallt, den blev billig!
Det var kanske nu som Tanke och Verksamhet inte riktigt längre var överens. Tanken var att som ett litet terapiarbete fixa till Pärlan för att sedan snabbt sälja den vidare med förhoppningsvis en liten vinst. Kofångaren fixade jag rätt snabbt med värmeblåsare och en brädstump. En bättre begagnad grill och lite färg senare var bilen rätt fin framtill. Men sen stannade det till. Då var orken totalt slut. Fast projektet i sig lockade hade jag absolut ingen ork att fortsätta. Visst, inte hade jag bråttom någonstans. Men när planen varit Tjopp-Tjopp-sälja så kändes det lite olyckligt. Det är väl där problemet ligger. Min förmåga att ta det lugnt. Eller, mer riktigt totala oförmåga att göra just det, ta det lugnt. Bilen, helt funktionsduglig och bra, började bli en demon i mitt undermedvetna. Den gäckade mig där den stod. Både frun och de andra i min närhet höll fram det vettiga i att köra ett tag till med den och invänta en bättre morgondag.

Sanningen blev kanske något där mitt emellan. Tog kanske mig inte riktigt tid till att vila ordentligt. Bilen skulle bort. När den äntligen kom ut till försäljning tog det inte värst länge innan mailboxen började plinga och txt-meddelanden började komma in. Snart dök en trevlig herreman upp en regnig lördagseftermiddag och tittade. Kändes som om han och jag synkade rätt bra. Han hade haft dylika bilar förut och visste vad han skulle titta på. En provtur senare skakade vi hand. Pärlan hade fått en ny husse.
Vän av ordning kanske hade frågat varför jag inte behöll Pärlan? Hade ingen annan bil, och Pärlan hade defacto blivit en Pärla. Jovisst. Bilen var bra. Hade inte mått dåligt av att sälja den åt varken svärmor eller min matematiklärare från lågstadiet. Men grundtanken var från början att sälja den vidare. Redan när jag åkte ut och tittade visste jag att jag inte ville ha den själv. Har haft en dylik innan och visste precis hur de är att både köra och leva med. Riktigt bra på alla sätt, men samtidigt lite som att få en kram av redan ovannämnda svärmor. Tryggt och trevligt, men absolut inget pirr. Därför var jag bara glad när affären gick såpass snabbt och smärtfritt. Och ja, det lämnade lite extra i plånboken. Räknar man på timmarna i garaget så är dock timpengen skrattretande liten. Men som terapiarbete så får man säga att det gick riktigt bra.

Vad är då summan av kardemumman? Har jag lärt mig något av detta? Har jag kanske för pengarna jag fick för Pärlan köpte en fin bil, totalt utan fel och brister? Något som inte ska bry mitt trötta kranium nämnvärt utan bara betjäna mig och min familj på bästa möjliga sätt? En andra-bil i familjen som ger bästa möjliga prestanda sett till ekonomi och enkelhet?
Vad tror Ni?
Svar: Nja. Jag hittade en annons på en bil som varit ett tag till salu. Bilen var som modell perfekt för våra behov. Längst ner i annonsen stod dock en liten notis "myydään korjattavaksi" Säljes för reparation, utan garantier. Jag ringde försäljaren och diskuterade ett tag. Rakt upp och ner erbjöd jag en summa 20% mindre än det i annonsen begärda. Vi kom överens om att såtillvida bilen motsvarar det vi pratat om blir det affär. Samma stackare till kompis som varit med och hämtat Pärlan fick nu hänga på igen. (Tack och Ursäkta..)
Väl på plats fanns ett par saker som bilförsäljaren glömt att berätta om. Medvetet eller inte. Hade redan beslutat mig för att lämna dit "eländet" men tittade på kompisen och hans blick sade "kör hårt". Åtminstone valde jag att tolka det så..
Jag bjöd ytterligare 25% mindre på grund av tillkomna skavanker. Kompisen hade för länge sedan stigit upp ur sin stol och ställde sig med ryggen till och "läste" på en affisch. Tror nästan att han hade problem med att hålla masken. Försäljaren fick någonting dimmigt och mörkt i sina redan röda ögon. Men han lugnade sig rätt snart och vi pratade vidare ett tag. Hundralappar skalades av innan jag till sist steg upp och sade: "-Nej, mitt pris står fast. Vi får väl strunta i det. Men tack för din tid." Svängde mig mot ytterdörren för att påbörja hemresan. Men då hände något. "Men fö´ S...n ta bort bilen! Där stod den nu svettiga bilförsäljaren med högerhanden framsträckt. På riktigt!? Gick det vägen?!
Inte mycket mer än att betala bort och åka hem. Så nu kör jag omkring med en ny "Pärla". Bilen är besiktad och har inga sådana fel som påverkar eller förhindrar körning.
Skillnaden är väl närmast att denna vill jag ha. Här känns det rätt okej att gå ut i garaget och fixa lite. Här kommer jag inte att skynda med något. Här får bilen bli det terapiarbete som Pärla nummer 1 kanske inte riktigt blev. Jag berättade för frun att jag nu har hittat en bil att köra med. En bil som jag vill ha. Efter våra underbara år tillsammans känner Hon mig dock rätt väl.
"-Du kan väl låta Jul och Nyår gå innan du lägger ut den till försäljning?" sade Hon och strök mig över kinden.
Och det, det måste jag ju lova..

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Bo i glasslott, bil med glastak och en önskan om att ha brutit benet

Sedan urminnets tider har mannens uppgift varit att ta vara på sin familj. Gå ut i krig och föra hem skatter och fina kläder till sin familj när de återvände. Eller mer kortsiktigt bara att gå ut och jaga buffel, vildsvin eller älg för att få hem mat. Kvinnan kanske tvättade, tillredde maten och tog hand om barnen. Åtminstone enligt sägner och berättelser var det så. Jag vid fyllda 37 har kanske inte så stor erfarenhet av varken vildsvinsjakt eller att värma upp en kall grotta med buffelskinn.
Men lite såhär är det väl nog ännu idag. Tack och lov för att hans och hennes åtaganden i en familj inte längre är lika svartvita. Att mamma kan "jaga", alltså i mer moderna termer kan se till att familjen har både ekonomiska och  praktiska arrangemang på sin sida. Och att mannen kan hänga tvätt, läsa läxor etc. Nu hade jag inte alls tänkt prata om detta om män och kvinnors åtaganden, men känner att jag likväl i mitt gammaldags synsätt kanske nuddar vid ämnet. Grejen är, att jag likt de flesta av fäder känner ett visst ansvar för min familj. Jag vill med allt som står i min makt se till att alla och envar har det så bra som bara är praktiskt möjligt. Inget fel i det, eller hur?
Har ett bra tag redan tittat på min gamla bil med mer kritiska ögon. Visst, hon fungerar och gör sitt, men känner nog att det skulle vara dags för en föryngring i vagnsparken. Likt de flesta familjer som inte bor riktigt centralt har vi två bilar. En, populärt kallad för familjebilen, är en rymlig, säker och på alla sätt en praktisk och bra bil. Den får fungera ett bra tag till. Men den andra, den som jag brukar köra med. Den börjar bli utdaterad. Helst skulle jag hämta en, fortfarande begagnad men betydligt färskare Peugeot 307SW. En halvstor kombimodell med ett tak som delvis består av glas. Vindrutan fortsätter en bra bit in över taket och ger en fin utsikt. Det går precis lika bra med ett konventionellt plåttak, men när jag nu en gång lägger igång med att drömma så...
Men där klämmer skon lite. Som det ser ut nu kommer jag inte att behöva bil varje dag under vintern. Går fortfarande sjukskriven och kommer att göra det en bra bit in på nästa år. Min depression och min ångest har mig fortfarande i ett järngrepp, även om min terapeut och mina läkare säger att jag är på god väg. Visst, det håller jag med om. Min form har tagit stora kliv mot det bättre sedan i våras, men känner fortfarande att det är en bra bit innan min hustru fått sin "riktiga" make tillbaka och barnen fått den far de behöver. Då har jag svårt att satsa de pengar som krävs för att den vita, skrutten som dottern kallar den, kan få byta plats med en yngre. Skulle jag gå till jobbet varje dag och defacto behöva bil som fungerar varje dag skulle pengarna som erfordras vara lättare att fixa fram. Visst, dels praktiskt eftersom lönen vore betydligt högre, men även betydligt lättare att förklara för sig själv att det är ok. Klart, som den motornörd som jag är skulle en ny bil ge ett betydligt bättre humör, åtminstone för stunden. Att sen veta vad som är både kort- och långsiktigt bäst är inte så lätt alla gånger.
Och kanske när det kommer till kritan är en nyare bil också något som skulle kännas bättre utåt sett. Visst är det roligare att föra döttrarna till fotboll eller sina kompisar om man inte skulle skämmas för bilen som man kör. Fast köper man sen den nyare? Blir det sen bättre, eller känner man bara en känsla av uppgivenhet på grund av den merkostnad som den nyare bilen för med sig? Det kan ju bli på bekostnad av något annat?
Många tankar i denne mans huvud. Men, har Ni läst något av mina tidigare alster har Ni kanske redan lagt märke till det? Att jag funderar väl mycket mellan varven, till och med grubblar.
Orkar Ni lite till? Det finns faktiskt mer som jag tänkt på..!
Har varit hemma från jobbet sen mitten av Februari. Jepp, Ni läste rätt. F E B R U A R I 2014! En rätt långdragen historia, om man dessutom tar i beaktande den period 2012 då det första gången fallerade. Att det varit, och fortfarande är, ett helvete är klart. Jag har dock kommit så lång där jag inser att det är en sjukdom. Man kan bli frisk. Jag har gett mig den på att bli frisk. Vet bara inte hur länge det tar. Det är de dagar då man mår sämre som jag kan tycka att det vore lättare om man hade till exempel ett brutet ben. Då kunde jag ju picka på benet och säga aj. Mitt brutna ben tar sjukt. Sätter man mitt brutna ben i röntgen så skulle det synas var felet är. Man kunde även gipsa eller spika för att underlätta under konvalescensen. Men när problemet ligger mellan öronen? Och patienten är trött, mår dåligt och inte riktigt orkar? Var ska man då gipsa? Det är väl de frågorna som jag brottas mest med.
Så, såhär har jag det för tillfället. Hur har Du det?

Tack för ordet. Ha en bra dag.
Är väl en sån jag

Vita skor, smutsiga tankar

Skorna i någon typ av konstmaterial har för länge sedan fått ge sig. Gummi/plastblandningen som utgör botten och även går upp en bit på sidorna av skon har färgats lite mer grådaskigt gula än den äggskalevita, Googlevita om man så vill, kulör som skorna hade när de lämnade fabriken. Att jag till att börja med plockade ner dem från Supermarketens hyllor var kanske mest det faktum att inne i skon satt en röd lapp som indikerade att skodonen var nedsatta 50% i pris. Följaktligen hade mitt konto inte haft någon större hicka när bankkortet slank in i för det avsedda smala hålet och överförde äganderätten från köpmannen till mig.

Faktum kvarstår. Jag har tyckt om mina skor. De har suttit rätt bra på mina smala, platta fötter. Som extra detalj kan nämnas att jag är stolt över mina smala fötter. Designen på dem är likadan som på Italienska Racerbilschaufförers, på de bilarna där broms- och gaspedal sitter nära varandra och stora nordbors fötter inte alls skulle rymmas. Nu kör jag ju inte racing med varken Ferrari eller Alfa Romeo. Men känns betryggande att åtminstone mina fötter är med på noterna om tillfälle ges..

Men, skorna. Visst används de fortsättningsvis. Men inte är det lika trevligt att trä in fötterna i dem, nu när de är lite smutsiga. Fast funktionen är densamma. Lika bekväma som de alltid har varit. Men de är smutsiga.

Nu har denna höst inte varit helt ultimat att trippa runt i vita skor. Regn har avlöst regn och marken har varit både sur och mättad. Vattnet har samlats i pölar där marken har varit lite lägre. Moder Jord har ibland resignerat slängt ut sina armar och suckat över det faktum att hon inte kan svälja mera.

Ibland skulle jag också vilja stämma in i Moder Jords klagan. Höst och med det tillhörande regn är ingen höjdare. Och förutom att mina dragningar till vita skor inte riktigt går hand-i-hand med hösten är vetskapen om att vintern står för dörren också lite otrevlig.

Vad vill jag nu få sagt med detta? Att jag hittat skor på Rea? Att jag tycker om vita skor, men ogillar vintern? Och var det verkligen viktigt att berätta att jag har smala fötter?
Svar: Ja. Allt detta tänkte jag berätta för Er!

Sanningen är att vissa saker måste man ta för vad de är. Allt har inte en baktanke, någon undre mening. Ibland kan det sagda vara just vad det är. Till exempel kan man säga till en kvinna att hon är fin i håret, att hon är vacker. Det utan att jag vill något annat med det än att just berömma nämnda kvinna. Många gånger är det så självklart att saker och ting kan ha en annan mening, att det blir fel om det inte har det..

 Tack för ordet. Ha en bra dag.

Tankar och betraktelser i vardagen

Hej alla!

Tänkte plocka in några "dikter" som jag tidigare presenterat i min Facebook-profil. Inom ""-tecken i och med att jag inte är helt säker på att det kan kallas för dikter. Kanske historier, kanske mer betraktelser. Ja, kalla det precis vad Ni vill. Det är tankar jag för tillfället haft och känt att jag velat dela med mig.

 27.9.2014


Med tunga steg ut på vår gård
Inför vintern den behöver vård
Trädgårdsmöbler tunga kånkkas i förrådet in
Kanske framåt eftermiddagen med gräsklipparen en spinn
Hjälper föga att över vintern sig ondgöra
Varje år den köldens täcke över oss föra
Kan inte sluta tänka på hur smarta djuren ärTänk på björnen, går i ide efter ett stort mål bär
Igelkotten en lövhög ofta tar till sitt paradis
Inte kämpar den mot snö och is!?
Du och jag, vi träget i detta eländet leva
Och den förbenade snön runt oss veva
Dock, jag tänka mig, det finns en mening med att vi nedfrysta vara
Likt bröd, kött och glass vi bäst i frysboxen kunnas bevara

18.9.2014

Drömmen om evig sommar går härmed i kras
Som att titta genom botten på ett uppdrucket mjölkglas
Med hösten kommer mörker, dimma och kanske sväng med humör
Men vet Ni vad? Det kan svänga till vår favör
Ty med mörker och kyla ser vi att allt riktigt prestera
För tänk om jorden plötsligt stannade till, runt sin axel ej längre rotera?

15.9.2014

Sverige får sortering i leden
Reinfeldt vackert fick ta i skeden
Svensk politik inte mer lika bli
Statsministern tog snabb sorti
Vi i Finland påverkas alltid av broder i väst
Fast vi säger att det inte spelar någon roll vem Niinistö får till gäst
Hoppas dock att Du kan lämna det politiska tänket för ett litet tag
Och likt mig kan konstatera, det blir en fin dag! 

Tack för ordet. Ha en bra dag. 

Urban borde klippa gräset

Han hade böjt sig ner för att binda skosnören på de bruna skorna. Skorna, som i övrigt sitter bra på hans fötter hade dock en liten defekt. De var väldigt trånga att dra på. Öppningen kunde de gott gjort lite större! muttrade han för sig själv medan hans tumme började ömma efter att den blivit trängd mellan hälen och det tjocka konstlädret. Men även denna gång gick han segrande ur striden Man vs. kängor och hans lätt darrande hand lyftes mot dörrvredet. När dörren med ett lätt gnäll gled upp möttes han av en kall vind. Med en suck tog han sin gröna luva ur korgen på hatthyllan. Nycklar till stugan i vänster ficka, bilnycklarna i höger, precis som det alltid har varit. 
Det hade regnat under natten. Gräsmattan var genomsur och såg ut att ropa efter hjälp. Men vad hjälpte det? Det hade regnat och regnat, klippa gräset hade varit en total omöjlighet. Men det långa gräset såg ut att följa honom där han gick mot bilen på parkeringen. Vi kommer att surna bort här, tänkte han medan han grävde efter bilnycklarna i fickan. Hans smutsiga bil var inte riktigt årets modell, men det hade aldrig varit något han eftersträvat heller. Men idag kändes den väldigt smutsig och utdaterad. Men samma sak här som med gräsmattan. Inte kan man väl tvätta bilen stående under ett paraply heller!?
När han sen vred runt nyckeln i tändningslåset gjorde startmotorn kontakt, vred runt svänghjulet samtidigt som tändspolen gav en signal till tändstiften och indikerade att det var dags. Bilen brummade igång med en ljudlig smäll. Ljuddämparen under bilen, den som ligger strax framför bakaxeln, flög upp i golvet på bilen. Det var den som gav smällen. Upphängningsgummina var totalt sluta och murkna, och lyckades inte alls hålla röret i schack. Suck. Jag borde verkligen städa i garaget så jag slipper in med bilen! Det var också något som låg på att göra-listan.

Detta var en kort historia om en man. Vi kan kalla honom "Urban". Urban är en helt vanlig man, med vanliga göromål och vanliga problem. Men det största problemet Urban har är kanske att alla små problem lätt blir till stora problem. Urban gick in i väggen, blev utbränd för några år sedan. Hans ork och krafter är väldigt små. Och när han inte riktigt orkar med de saker han tycker att han borde göra, då börjar han även se andra, ännu större problem. Problem som kanske inte är något problem, sådär egentligen. Men det hör till bilden. När Urban egentligen vill ha fint och ordning runt omkring sig, och han ser att han inte riktigt orkar med. När han kanske hellre borde göra mindre, lättare saker för att få känna sig tillfreds och på det sättet kanske få lite mer krafter för att sen kunna göra något annat. Nu ser han istället alla "stora problem" som en enda mörk, tung massa som han bär på sina axlar utan att alls kunna påverka det. Då blir istället ingenting gjort. Urban är väldigt ledsen för detta. Hans vänner och familj försöker nog att berätta och tala om för honom allt detta. Men, det sjunker inte riktigt in...

Tack för ordet, ha en bra dag.

Jag är normal.

Mycket har man hört i sina dagar. Både positiva tongångar och sådant som kanske inte varit så värst smickrande. Men att få höra att man är normal? Är det bra? Och vad är sedan normal?
Men, vi ska ta saker och ting i rätt ordning. Jag går med jämna mellanrum hos en dam för diskussioner och vädrande av ide`er. Ett för mig trevligt avbrott i vardagen. Hon har vid ett flertal tillfällen hjälpt mig med diverse saker som snurrat på hårdskivan. Hon tituleras sjukskötare och har specialiserat sig på att botanisera i skallen på folk.
Eftersom jag gått rätt länge med min utbrändhet och därtill ihållande depression ville hon testa att skicka mig på ett test. Ett test för att bland annat kolla stresstålighet, men även för att få reda på om det ligger något mer bakom min situation. Träffade läkare vid ett par tillfällen, något jag för övrigt gör annars också. Läkaren bedömde att det inte behövdes något test. Han hade skrivit en sammanställning av mig där han bland annat skrev:
"en normal familjefar som dagligen lider av sin trötthet och depression.."
En normal människa. Det är jag det. Som jag redan nämnde i inledningen kan man väl kanske fundera på vad normal är. Men det är ju klart, kul på alla sätt och vis att de är av åsikten att jag är frisk. Depressionen ska gå att behandla. Och får jag bara bukt med den så tror jag nog att min trötthet skall släppa också. Åtminstone till en del. Att hoppas att jag slipper den helt är inget jag vågar hoppas på. Visst, inget jag hellre vill, men jag väljer att se nyktert på saken. Det blir till vad det blir.
En sak som kanske hänger ihop med sitsen jag sitter i är en oförmåga att se, eller ens vilja, se andra människor och deras problem. Många gånger är jag så upptagen med mig själv att jag inte ser att det finns andra runt omkring mig. Människor som kan ha det vida värre än mig. Människor som kanske behöver hjälp, men där jag varit oförmögen att se saken i sin helhet.
Frun, till exempel. Nu sitter jag inte och säger att Hon har problem av något slag. Nej, inte alls på det viset. Nej mer det att Hon får dra det största lasset här hemma. Matlagning, barn, städning.. U name it. Har Hon sen, som säkert alla människor kan ha, en dålig dag har jag ofta svårt att tackla det och vara där för Henne. På ren svenska utan omskrivningar är det en riktig skitkänsla. När man sen märker att man borde gjort saker annorlunda. Där och då, när en situation uppstår är det ofta svårt att se vad som borde göras.
Nu är min hustru godheten personifierad och hon går genom eld och vatten för min skull. Det, mina vänner, är en underbar känsla. Men samtidigt kan det som sagt vara svårt när denna underbara supermänniska någon gång mellan varven visar sig mänsklig.
Som Ni hör har jag allt möjligt som jag funderar på. Ingenting som jag kommer att lösa över en natt. Men är fast besluten att inte ge mig. Min fru, våra barn, är den vitaminspruta jag behöver när de mörka molnen tornar upp sig och tankarna går från dur till moll. Idag har saker kanske gått lite i moll. Är väl ur det denna självutlämnande skrift kom till.
För övrigt noterar jag att det varit över 10.000 besök på min blogg. Mitt ödmjukaste tack till Er, Ni som läser mina skrifter och följer med mitt dravel. Tänx! :)

Tack för ordet. Ha en bra dag.