Bo i glasslott, bil med glastak och en önskan om att ha brutit benet

Sedan urminnets tider har mannens uppgift varit att ta vara på sin familj. Gå ut i krig och föra hem skatter och fina kläder till sin familj när de återvände. Eller mer kortsiktigt bara att gå ut och jaga buffel, vildsvin eller älg för att få hem mat. Kvinnan kanske tvättade, tillredde maten och tog hand om barnen. Åtminstone enligt sägner och berättelser var det så. Jag vid fyllda 37 har kanske inte så stor erfarenhet av varken vildsvinsjakt eller att värma upp en kall grotta med buffelskinn.
Men lite såhär är det väl nog ännu idag. Tack och lov för att hans och hennes åtaganden i en familj inte längre är lika svartvita. Att mamma kan "jaga", alltså i mer moderna termer kan se till att familjen har både ekonomiska och  praktiska arrangemang på sin sida. Och att mannen kan hänga tvätt, läsa läxor etc. Nu hade jag inte alls tänkt prata om detta om män och kvinnors åtaganden, men känner att jag likväl i mitt gammaldags synsätt kanske nuddar vid ämnet. Grejen är, att jag likt de flesta av fäder känner ett visst ansvar för min familj. Jag vill med allt som står i min makt se till att alla och envar har det så bra som bara är praktiskt möjligt. Inget fel i det, eller hur?
Har ett bra tag redan tittat på min gamla bil med mer kritiska ögon. Visst, hon fungerar och gör sitt, men känner nog att det skulle vara dags för en föryngring i vagnsparken. Likt de flesta familjer som inte bor riktigt centralt har vi två bilar. En, populärt kallad för familjebilen, är en rymlig, säker och på alla sätt en praktisk och bra bil. Den får fungera ett bra tag till. Men den andra, den som jag brukar köra med. Den börjar bli utdaterad. Helst skulle jag hämta en, fortfarande begagnad men betydligt färskare Peugeot 307SW. En halvstor kombimodell med ett tak som delvis består av glas. Vindrutan fortsätter en bra bit in över taket och ger en fin utsikt. Det går precis lika bra med ett konventionellt plåttak, men när jag nu en gång lägger igång med att drömma så...
Men där klämmer skon lite. Som det ser ut nu kommer jag inte att behöva bil varje dag under vintern. Går fortfarande sjukskriven och kommer att göra det en bra bit in på nästa år. Min depression och min ångest har mig fortfarande i ett järngrepp, även om min terapeut och mina läkare säger att jag är på god väg. Visst, det håller jag med om. Min form har tagit stora kliv mot det bättre sedan i våras, men känner fortfarande att det är en bra bit innan min hustru fått sin "riktiga" make tillbaka och barnen fått den far de behöver. Då har jag svårt att satsa de pengar som krävs för att den vita, skrutten som dottern kallar den, kan få byta plats med en yngre. Skulle jag gå till jobbet varje dag och defacto behöva bil som fungerar varje dag skulle pengarna som erfordras vara lättare att fixa fram. Visst, dels praktiskt eftersom lönen vore betydligt högre, men även betydligt lättare att förklara för sig själv att det är ok. Klart, som den motornörd som jag är skulle en ny bil ge ett betydligt bättre humör, åtminstone för stunden. Att sen veta vad som är både kort- och långsiktigt bäst är inte så lätt alla gånger.
Och kanske när det kommer till kritan är en nyare bil också något som skulle kännas bättre utåt sett. Visst är det roligare att föra döttrarna till fotboll eller sina kompisar om man inte skulle skämmas för bilen som man kör. Fast köper man sen den nyare? Blir det sen bättre, eller känner man bara en känsla av uppgivenhet på grund av den merkostnad som den nyare bilen för med sig? Det kan ju bli på bekostnad av något annat?
Många tankar i denne mans huvud. Men, har Ni läst något av mina tidigare alster har Ni kanske redan lagt märke till det? Att jag funderar väl mycket mellan varven, till och med grubblar.
Orkar Ni lite till? Det finns faktiskt mer som jag tänkt på..!
Har varit hemma från jobbet sen mitten av Februari. Jepp, Ni läste rätt. F E B R U A R I 2014! En rätt långdragen historia, om man dessutom tar i beaktande den period 2012 då det första gången fallerade. Att det varit, och fortfarande är, ett helvete är klart. Jag har dock kommit så lång där jag inser att det är en sjukdom. Man kan bli frisk. Jag har gett mig den på att bli frisk. Vet bara inte hur länge det tar. Det är de dagar då man mår sämre som jag kan tycka att det vore lättare om man hade till exempel ett brutet ben. Då kunde jag ju picka på benet och säga aj. Mitt brutna ben tar sjukt. Sätter man mitt brutna ben i röntgen så skulle det synas var felet är. Man kunde även gipsa eller spika för att underlätta under konvalescensen. Men när problemet ligger mellan öronen? Och patienten är trött, mår dåligt och inte riktigt orkar? Var ska man då gipsa? Det är väl de frågorna som jag brottas mest med.
Så, såhär har jag det för tillfället. Hur har Du det?

Tack för ordet. Ha en bra dag.
Är väl en sån jag

Vita skor, smutsiga tankar

Skorna i någon typ av konstmaterial har för länge sedan fått ge sig. Gummi/plastblandningen som utgör botten och även går upp en bit på sidorna av skon har färgats lite mer grådaskigt gula än den äggskalevita, Googlevita om man så vill, kulör som skorna hade när de lämnade fabriken. Att jag till att börja med plockade ner dem från Supermarketens hyllor var kanske mest det faktum att inne i skon satt en röd lapp som indikerade att skodonen var nedsatta 50% i pris. Följaktligen hade mitt konto inte haft någon större hicka när bankkortet slank in i för det avsedda smala hålet och överförde äganderätten från köpmannen till mig.

Faktum kvarstår. Jag har tyckt om mina skor. De har suttit rätt bra på mina smala, platta fötter. Som extra detalj kan nämnas att jag är stolt över mina smala fötter. Designen på dem är likadan som på Italienska Racerbilschaufförers, på de bilarna där broms- och gaspedal sitter nära varandra och stora nordbors fötter inte alls skulle rymmas. Nu kör jag ju inte racing med varken Ferrari eller Alfa Romeo. Men känns betryggande att åtminstone mina fötter är med på noterna om tillfälle ges..

Men, skorna. Visst används de fortsättningsvis. Men inte är det lika trevligt att trä in fötterna i dem, nu när de är lite smutsiga. Fast funktionen är densamma. Lika bekväma som de alltid har varit. Men de är smutsiga.

Nu har denna höst inte varit helt ultimat att trippa runt i vita skor. Regn har avlöst regn och marken har varit både sur och mättad. Vattnet har samlats i pölar där marken har varit lite lägre. Moder Jord har ibland resignerat slängt ut sina armar och suckat över det faktum att hon inte kan svälja mera.

Ibland skulle jag också vilja stämma in i Moder Jords klagan. Höst och med det tillhörande regn är ingen höjdare. Och förutom att mina dragningar till vita skor inte riktigt går hand-i-hand med hösten är vetskapen om att vintern står för dörren också lite otrevlig.

Vad vill jag nu få sagt med detta? Att jag hittat skor på Rea? Att jag tycker om vita skor, men ogillar vintern? Och var det verkligen viktigt att berätta att jag har smala fötter?
Svar: Ja. Allt detta tänkte jag berätta för Er!

Sanningen är att vissa saker måste man ta för vad de är. Allt har inte en baktanke, någon undre mening. Ibland kan det sagda vara just vad det är. Till exempel kan man säga till en kvinna att hon är fin i håret, att hon är vacker. Det utan att jag vill något annat med det än att just berömma nämnda kvinna. Många gånger är det så självklart att saker och ting kan ha en annan mening, att det blir fel om det inte har det..

 Tack för ordet. Ha en bra dag.

Tankar och betraktelser i vardagen

Hej alla!

Tänkte plocka in några "dikter" som jag tidigare presenterat i min Facebook-profil. Inom ""-tecken i och med att jag inte är helt säker på att det kan kallas för dikter. Kanske historier, kanske mer betraktelser. Ja, kalla det precis vad Ni vill. Det är tankar jag för tillfället haft och känt att jag velat dela med mig.

 27.9.2014


Med tunga steg ut på vår gård
Inför vintern den behöver vård
Trädgårdsmöbler tunga kånkkas i förrådet in
Kanske framåt eftermiddagen med gräsklipparen en spinn
Hjälper föga att över vintern sig ondgöra
Varje år den köldens täcke över oss föra
Kan inte sluta tänka på hur smarta djuren ärTänk på björnen, går i ide efter ett stort mål bär
Igelkotten en lövhög ofta tar till sitt paradis
Inte kämpar den mot snö och is!?
Du och jag, vi träget i detta eländet leva
Och den förbenade snön runt oss veva
Dock, jag tänka mig, det finns en mening med att vi nedfrysta vara
Likt bröd, kött och glass vi bäst i frysboxen kunnas bevara

18.9.2014

Drömmen om evig sommar går härmed i kras
Som att titta genom botten på ett uppdrucket mjölkglas
Med hösten kommer mörker, dimma och kanske sväng med humör
Men vet Ni vad? Det kan svänga till vår favör
Ty med mörker och kyla ser vi att allt riktigt prestera
För tänk om jorden plötsligt stannade till, runt sin axel ej längre rotera?

15.9.2014

Sverige får sortering i leden
Reinfeldt vackert fick ta i skeden
Svensk politik inte mer lika bli
Statsministern tog snabb sorti
Vi i Finland påverkas alltid av broder i väst
Fast vi säger att det inte spelar någon roll vem Niinistö får till gäst
Hoppas dock att Du kan lämna det politiska tänket för ett litet tag
Och likt mig kan konstatera, det blir en fin dag! 

Tack för ordet. Ha en bra dag. 

Urban borde klippa gräset

Han hade böjt sig ner för att binda skosnören på de bruna skorna. Skorna, som i övrigt sitter bra på hans fötter hade dock en liten defekt. De var väldigt trånga att dra på. Öppningen kunde de gott gjort lite större! muttrade han för sig själv medan hans tumme började ömma efter att den blivit trängd mellan hälen och det tjocka konstlädret. Men även denna gång gick han segrande ur striden Man vs. kängor och hans lätt darrande hand lyftes mot dörrvredet. När dörren med ett lätt gnäll gled upp möttes han av en kall vind. Med en suck tog han sin gröna luva ur korgen på hatthyllan. Nycklar till stugan i vänster ficka, bilnycklarna i höger, precis som det alltid har varit. 
Det hade regnat under natten. Gräsmattan var genomsur och såg ut att ropa efter hjälp. Men vad hjälpte det? Det hade regnat och regnat, klippa gräset hade varit en total omöjlighet. Men det långa gräset såg ut att följa honom där han gick mot bilen på parkeringen. Vi kommer att surna bort här, tänkte han medan han grävde efter bilnycklarna i fickan. Hans smutsiga bil var inte riktigt årets modell, men det hade aldrig varit något han eftersträvat heller. Men idag kändes den väldigt smutsig och utdaterad. Men samma sak här som med gräsmattan. Inte kan man väl tvätta bilen stående under ett paraply heller!?
När han sen vred runt nyckeln i tändningslåset gjorde startmotorn kontakt, vred runt svänghjulet samtidigt som tändspolen gav en signal till tändstiften och indikerade att det var dags. Bilen brummade igång med en ljudlig smäll. Ljuddämparen under bilen, den som ligger strax framför bakaxeln, flög upp i golvet på bilen. Det var den som gav smällen. Upphängningsgummina var totalt sluta och murkna, och lyckades inte alls hålla röret i schack. Suck. Jag borde verkligen städa i garaget så jag slipper in med bilen! Det var också något som låg på att göra-listan.

Detta var en kort historia om en man. Vi kan kalla honom "Urban". Urban är en helt vanlig man, med vanliga göromål och vanliga problem. Men det största problemet Urban har är kanske att alla små problem lätt blir till stora problem. Urban gick in i väggen, blev utbränd för några år sedan. Hans ork och krafter är väldigt små. Och när han inte riktigt orkar med de saker han tycker att han borde göra, då börjar han även se andra, ännu större problem. Problem som kanske inte är något problem, sådär egentligen. Men det hör till bilden. När Urban egentligen vill ha fint och ordning runt omkring sig, och han ser att han inte riktigt orkar med. När han kanske hellre borde göra mindre, lättare saker för att få känna sig tillfreds och på det sättet kanske få lite mer krafter för att sen kunna göra något annat. Nu ser han istället alla "stora problem" som en enda mörk, tung massa som han bär på sina axlar utan att alls kunna påverka det. Då blir istället ingenting gjort. Urban är väldigt ledsen för detta. Hans vänner och familj försöker nog att berätta och tala om för honom allt detta. Men, det sjunker inte riktigt in...

Tack för ordet, ha en bra dag.

Jag är normal.

Mycket har man hört i sina dagar. Både positiva tongångar och sådant som kanske inte varit så värst smickrande. Men att få höra att man är normal? Är det bra? Och vad är sedan normal?
Men, vi ska ta saker och ting i rätt ordning. Jag går med jämna mellanrum hos en dam för diskussioner och vädrande av ide`er. Ett för mig trevligt avbrott i vardagen. Hon har vid ett flertal tillfällen hjälpt mig med diverse saker som snurrat på hårdskivan. Hon tituleras sjukskötare och har specialiserat sig på att botanisera i skallen på folk.
Eftersom jag gått rätt länge med min utbrändhet och därtill ihållande depression ville hon testa att skicka mig på ett test. Ett test för att bland annat kolla stresstålighet, men även för att få reda på om det ligger något mer bakom min situation. Träffade läkare vid ett par tillfällen, något jag för övrigt gör annars också. Läkaren bedömde att det inte behövdes något test. Han hade skrivit en sammanställning av mig där han bland annat skrev:
"en normal familjefar som dagligen lider av sin trötthet och depression.."
En normal människa. Det är jag det. Som jag redan nämnde i inledningen kan man väl kanske fundera på vad normal är. Men det är ju klart, kul på alla sätt och vis att de är av åsikten att jag är frisk. Depressionen ska gå att behandla. Och får jag bara bukt med den så tror jag nog att min trötthet skall släppa också. Åtminstone till en del. Att hoppas att jag slipper den helt är inget jag vågar hoppas på. Visst, inget jag hellre vill, men jag väljer att se nyktert på saken. Det blir till vad det blir.
En sak som kanske hänger ihop med sitsen jag sitter i är en oförmåga att se, eller ens vilja, se andra människor och deras problem. Många gånger är jag så upptagen med mig själv att jag inte ser att det finns andra runt omkring mig. Människor som kan ha det vida värre än mig. Människor som kanske behöver hjälp, men där jag varit oförmögen att se saken i sin helhet.
Frun, till exempel. Nu sitter jag inte och säger att Hon har problem av något slag. Nej, inte alls på det viset. Nej mer det att Hon får dra det största lasset här hemma. Matlagning, barn, städning.. U name it. Har Hon sen, som säkert alla människor kan ha, en dålig dag har jag ofta svårt att tackla det och vara där för Henne. På ren svenska utan omskrivningar är det en riktig skitkänsla. När man sen märker att man borde gjort saker annorlunda. Där och då, när en situation uppstår är det ofta svårt att se vad som borde göras.
Nu är min hustru godheten personifierad och hon går genom eld och vatten för min skull. Det, mina vänner, är en underbar känsla. Men samtidigt kan det som sagt vara svårt när denna underbara supermänniska någon gång mellan varven visar sig mänsklig.
Som Ni hör har jag allt möjligt som jag funderar på. Ingenting som jag kommer att lösa över en natt. Men är fast besluten att inte ge mig. Min fru, våra barn, är den vitaminspruta jag behöver när de mörka molnen tornar upp sig och tankarna går från dur till moll. Idag har saker kanske gått lite i moll. Är väl ur det denna självutlämnande skrift kom till.
För övrigt noterar jag att det varit över 10.000 besök på min blogg. Mitt ödmjukaste tack till Er, Ni som läser mina skrifter och följer med mitt dravel. Tänx! :)

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Här borde stå en rubrik, men jag kunde inte bestämma mig för vad..

Över golvet rusar en gul hårboll med ett klart mål: bläckpennan. Hårbollen tar tag i bläckpennan och slänger den upp i luften. Strax efter har hårbollen pennan i ett hårt grepp och sparkar hejdlöst på den med bakbenen. Rakel, vår cirka tre månader gamla kisse lider uppenbarligen inte av morgontrötthet.
-Rakel! Släpp sladden till datorladdaren!
Klockan ligger på kvart före sju, och det kändes som det enda rätta att slänga spirorna över sängkanten och stiga upp. Vaknade idag till med en hög puls och dunkande hjärta. Inte lönt att försöka somna om då. Som bonus fick man se naturens skådespel där den tidiga morgonsolen driver daggen ur gräset på åkern utanför köksfönstret. Kaffet har runnit klart och dagens första kopp ger kraft åt musklerna som försöker förstå vad som händer. Varför dåren stiger upp vid denna arla morgonstund?! Lördag.
Förvisso har jag egentligen ingen skillnad på om det är Lördag eller Tisdag. Går fortfarande sjukskriven. FPA (FolkPensionsAnstalten) har betalat mig sina dagar, och jag blev tvungen att ansöka om Pension! Nåja, nu är det väl inte så brutalt som det kanske låter. Det är ansökt från samma instans, och när svaret kom stod det att jag beviljats invalidpension. Det är dock tidsbestämt rehabiliteringsstöd som det gäller. Hur som helst en lite svår nöt att knäcka. Fyller 38 år inom några dagar, och hade kanske tänkt mig en lite annan livsgång en den jag nu genomgår.
Men livet i övrigt går väl sin gilla gång. Den äldre dottern har börjat på andra klass i skolan. Hon är både lycklig och stolt över det faktum att Hon inte längre är yngst i skolan. Och med sin mors längtan efter struktur i livet är Hon glad över att skolan börjar och Hon har saker att göra, och så vidare. Den yngre damen har fått börja på Dagis. Ännu i våras var Hon hos dagmamma, men nu blev det dags. Åtminstone enligt sig själv har Hon blivit jättegammal och vis efter att varit dagisbarn en hel vecka. Frun har också börjat på. Som lärare har Hon en del att ta ihop dagarna innan barnen släpper sol och bad och söker efter sina skolväskor igen.
Däri tror jag en del av min Down-period ligger: livet går vidare. För de andra, inte för mig. Det har gått rätt bra nu i sommar, med familjen hemma. Vi har bott på sommarstugan, badat, bara varit. Men nu, när hösten  och nystarten för resten av gänget står för dörren är det lätt att bli lite låg. Vad ska jag ta mig till? När ska jag finna kraft till att börja på igen? Mina krafter som bara varit frånvarande har fortfarande inte hittat tillbaka till min spensliga lekamen. Både läkare och den samtalspartner jag träffar en gång i månaden säger att min kropp behöver vila. Jotack, jag vet det. Men känns som om det ligger ganska långt borta. Det där att hitta vila. Kan inte säga att jag får gjort vidare någonting här hemma. Inte helt ovanligt är att jag på morgon lovar hustrun att göra det eller det under dagen, följt av kvaljkänslor när jag märker att jag inte ombesörjt för saken och Hon kommer hem efter avslutad arbetsdag. Inte så att Hon kräver någonting av mig. Nej denna övernaturliga, underbara människa orkar överösa mig med kärlek, även med mina kortakommanden. Hoppas och tror att Hon vet vilken klippa och stöd Hon är för mig.
Idag ska vi försöka färdigställa dotterns rum som genomgått en liten renovering. Hon var viktig med att framhålla att hennes rum sett likadant ut sen Hon var fyra, och att Hon nu går på andra klass. Sagt och nästan gjort. De rosa och röda tapeterna  fick stryka på foten- Nu har frugan nyss fått spacklat och målat väggarna i en fräsch, vit kulör. Listerna hängde jag upp igår kväll- Nu ska vi försöka möblera rummet och eventuellt måla till en stjärna eller två på någon passande plats. I Sveriges TV, Barnkanalen sänds ett program som heter Fixa Rummet, en favorit. Borde väl skicka iväg ett mail och "tacka" för att de sår griller i huvudet på inte ont anande åttaåringar... ;)
Å andra sidan skulle jag nog vara mer brydd och orolig om Hon inte brydde sig alls.
Vi har lite trevande målat lite annat också denna sommar. Hjälpköket har fått ny kulör. Så även toalettens paneler. Vi har bott i huset sedan 2008 och känner nog att vissa delar börjar kännas både slitna och lite utdaterade. Men, de enklare sakerna börjar vara gjorda, och nästa steg blir både dyrare och tyngre. Resten av utrymmena är både större och lite svårare att fixa. Vardagsrummet sitter ihop med köket och kanske inget som fixas på en liten kvällsstund. Får se vad det blir till.
Tror jag nu ska slänga upp benen på soffan och lyssna på lite musik. Resten av familjen ligger ännu. Det är min tid nu.
Hoppas och tror att mitt nästa imlägg inte ska dröja så länge. Har haft lite semester från min blogg. Vill inte skriva bara för att skriva. Men känner nu att det börjar kännas bättre att sitta vid datorn.

Tack för ordet. Ha en bra dag.

Lite tankar i nattens sena timma

Hej på Dig! 
Detta är något som snurrade i mitt huvud senast natt när jag inte kunde sova.

Vaken, naken, inför nattens mörker jag är 
Undrar, tänker, varför finns just jag här?
På denna plats, på denna jord
Tankarna finner inga ord

Utan att veta, alls någonting
Det kan bli svårt, när jag vet ingenting
Att morgondagen möta, med friskt mod
Stark i själ, men svag i tanken jag stod

Det blev en till, en till ny morgon klar
Men inte heller då fick jag svar

På frågan som på mina läppar bränt

Säg mig, hur är det bevänt?

Visst, i dunklet av natten ingen grubbla bör
På smått eller stort, som: vad händer när vi dör?
Sömnen borde ges allt den vill ha
Och mer därtill, för en ny morgonda'

Nu jag likväl grubblat mig trött
Och en tanke har i mig fött:
Om jag denna natt ej får tänkt allt klart
Går livet likväl sin gång, så underbart!

Tack för ordet! Ha en bra dag!