Skorna i någon typ av konstmaterial har för länge sedan fått ge sig. Gummi/plastblandningen som utgör botten och även går upp en bit på sidorna av skon har färgats lite mer grådaskigt gula än den äggskalevita, Googlevita om man så vill, kulör som skorna hade när de lämnade fabriken. Att jag till att börja med plockade ner dem från Supermarketens hyllor var kanske mest det faktum att inne i skon satt en röd lapp som indikerade att skodonen var nedsatta 50% i pris. Följaktligen hade mitt konto inte haft någon större hicka när bankkortet slank in i för det avsedda smala hålet och överförde äganderätten från köpmannen till mig.
Faktum kvarstår. Jag har tyckt om mina skor. De har suttit rätt bra på mina smala, platta fötter. Som extra detalj kan nämnas att jag är stolt över mina smala fötter. Designen på dem är likadan som på Italienska Racerbilschaufförers, på de bilarna där broms- och gaspedal sitter nära varandra och stora nordbors fötter inte alls skulle rymmas. Nu kör jag ju inte racing med varken Ferrari eller Alfa Romeo. Men känns betryggande att åtminstone mina fötter är med på noterna om tillfälle ges..
Men, skorna. Visst används de fortsättningsvis. Men inte är det lika trevligt att trä in fötterna i dem, nu när de är lite smutsiga. Fast funktionen är densamma. Lika bekväma som de alltid har varit. Men de är smutsiga.
Nu har denna höst inte varit helt ultimat att trippa runt i vita skor. Regn har avlöst regn och marken har varit både sur och mättad. Vattnet har samlats i pölar där marken har varit lite lägre. Moder Jord har ibland resignerat slängt ut sina armar och suckat över det faktum att hon inte kan svälja mera.
Ibland skulle jag också vilja stämma in i Moder Jords klagan. Höst och med det tillhörande regn är ingen höjdare. Och förutom att mina dragningar till vita skor inte riktigt går hand-i-hand med hösten är vetskapen om att vintern står för dörren också lite otrevlig.
Vad vill jag nu få sagt med detta? Att jag hittat skor på Rea? Att jag tycker om vita skor, men ogillar vintern? Och var det verkligen viktigt att berätta att jag har smala fötter?
Svar: Ja. Allt detta tänkte jag berätta för Er!
Sanningen är att vissa saker måste man ta för vad de är. Allt har inte en baktanke, någon undre mening. Ibland kan det sagda vara just vad det är. Till exempel kan man säga till en kvinna att hon är fin i håret, att hon är vacker. Det utan att jag vill något annat med det än att just berömma nämnda kvinna. Många gånger är det så självklart att saker och ting kan ha en annan mening, att det blir fel om det inte har det..
Tack för ordet. Ha en bra dag.
söndag 28 september 2014
fredag 26 september 2014
Tankar och betraktelser i vardagen
Hej alla!
Tänkte plocka in några "dikter" som jag tidigare presenterat i min Facebook-profil. Inom ""-tecken i och med att jag inte är helt säker på att det kan kallas för dikter. Kanske historier, kanske mer betraktelser. Ja, kalla det precis vad Ni vill. Det är tankar jag för tillfället haft och känt att jag velat dela med mig.
27.9.2014
Med tunga steg ut på vår gård
Inför vintern den behöver vård
Trädgårdsmöbler tunga kånkkas i förrådet in
Kanske framåt eftermiddagen med gräsklipparen en spinn
Hjälper föga att över vintern sig ondgöra
Varje år den köldens täcke över oss föra
Kan inte sluta tänka på hur smarta djuren ärTänk på björnen, går i ide efter ett stort mål bär
Igelkotten en lövhög ofta tar till sitt paradis
Inte kämpar den mot snö och is!?
Du och jag, vi träget i detta eländet leva
Och den förbenade snön runt oss veva
Dock, jag tänka mig, det finns en mening med att vi nedfrysta vara
Likt bröd, kött och glass vi bäst i frysboxen kunnas bevara
18.9.2014
Drömmen om evig sommar går härmed i kras
Som att titta genom botten på ett uppdrucket mjölkglas
Med hösten kommer mörker, dimma och kanske sväng med humör
Men vet Ni vad? Det kan svänga till vår favör
Ty med mörker och kyla ser vi att allt riktigt prestera
För tänk om jorden plötsligt stannade till, runt sin axel ej längre rotera?
15.9.2014
Sverige får sortering i leden
Reinfeldt vackert fick ta i skeden
Svensk politik inte mer lika bli
Statsministern tog snabb sorti
Vi i Finland påverkas alltid av broder i väst
Fast vi säger att det inte spelar någon roll vem Niinistö får till gäst
Hoppas dock att Du kan lämna det politiska tänket för ett litet tag
Och likt mig kan konstatera, det blir en fin dag!
Tack för ordet. Ha en bra dag.
27.9.2014
Med tunga steg ut på vår gård
Inför vintern den behöver vård
Trädgårdsmöbler tunga kånkkas i förrådet in
Kanske framåt eftermiddagen med gräsklipparen en spinn
Hjälper föga att över vintern sig ondgöra
Varje år den köldens täcke över oss föra
Kan inte sluta tänka på hur smarta djuren ärTänk på björnen, går i ide efter ett stort mål bär
Igelkotten en lövhög ofta tar till sitt paradis
Inte kämpar den mot snö och is!?
Du och jag, vi träget i detta eländet leva
Och den förbenade snön runt oss veva
Dock, jag tänka mig, det finns en mening med att vi nedfrysta vara
Likt bröd, kött och glass vi bäst i frysboxen kunnas bevara
18.9.2014
Drömmen om evig sommar går härmed i kras
Som att titta genom botten på ett uppdrucket mjölkglas
Med hösten kommer mörker, dimma och kanske sväng med humör
Men vet Ni vad? Det kan svänga till vår favör
Ty med mörker och kyla ser vi att allt riktigt prestera
För tänk om jorden plötsligt stannade till, runt sin axel ej längre rotera?
15.9.2014
Sverige får sortering i leden
Reinfeldt vackert fick ta i skeden
Svensk politik inte mer lika bli
Statsministern tog snabb sorti
Vi i Finland påverkas alltid av broder i väst
Fast vi säger att det inte spelar någon roll vem Niinistö får till gäst
Hoppas dock att Du kan lämna det politiska tänket för ett litet tag
Och likt mig kan konstatera, det blir en fin dag!
Tack för ordet. Ha en bra dag.
lördag 20 september 2014
Urban borde klippa gräset
Han hade böjt sig ner för att binda skosnören på de bruna skorna. Skorna, som i övrigt sitter bra på hans fötter hade dock en liten defekt. De var väldigt trånga att dra på. Öppningen kunde de gott gjort lite större! muttrade han för sig själv medan hans tumme började ömma efter att den blivit trängd mellan hälen och det tjocka konstlädret. Men även denna gång gick han segrande ur striden Man vs. kängor och hans lätt darrande hand lyftes mot dörrvredet. När dörren med ett lätt gnäll gled upp möttes han av en kall vind. Med en suck tog han sin gröna luva ur korgen på hatthyllan. Nycklar till stugan i vänster ficka, bilnycklarna i höger, precis som det alltid har varit.
Det hade regnat under natten. Gräsmattan var genomsur och såg ut att ropa efter hjälp. Men vad hjälpte det? Det hade regnat och regnat, klippa gräset hade varit en total omöjlighet. Men det långa gräset såg ut att följa honom där han gick mot bilen på parkeringen. Vi kommer att surna bort här, tänkte han medan han grävde efter bilnycklarna i fickan. Hans smutsiga bil var inte riktigt årets modell, men det hade aldrig varit något han eftersträvat heller. Men idag kändes den väldigt smutsig och utdaterad. Men samma sak här som med gräsmattan. Inte kan man väl tvätta bilen stående under ett paraply heller!?
När han sen vred runt nyckeln i tändningslåset gjorde startmotorn kontakt, vred runt svänghjulet samtidigt som tändspolen gav en signal till tändstiften och indikerade att det var dags. Bilen brummade igång med en ljudlig smäll. Ljuddämparen under bilen, den som ligger strax framför bakaxeln, flög upp i golvet på bilen. Det var den som gav smällen. Upphängningsgummina var totalt sluta och murkna, och lyckades inte alls hålla röret i schack. Suck. Jag borde verkligen städa i garaget så jag slipper in med bilen! Det var också något som låg på att göra-listan.
Detta var en kort historia om en man. Vi kan kalla honom "Urban". Urban är en helt vanlig man, med vanliga göromål och vanliga problem. Men det största problemet Urban har är kanske att alla små problem lätt blir till stora problem. Urban gick in i väggen, blev utbränd för några år sedan. Hans ork och krafter är väldigt små. Och när han inte riktigt orkar med de saker han tycker att han borde göra, då börjar han även se andra, ännu större problem. Problem som kanske inte är något problem, sådär egentligen. Men det hör till bilden. När Urban egentligen vill ha fint och ordning runt omkring sig, och han ser att han inte riktigt orkar med. När han kanske hellre borde göra mindre, lättare saker för att få känna sig tillfreds och på det sättet kanske få lite mer krafter för att sen kunna göra något annat. Nu ser han istället alla "stora problem" som en enda mörk, tung massa som han bär på sina axlar utan att alls kunna påverka det. Då blir istället ingenting gjort. Urban är väldigt ledsen för detta. Hans vänner och familj försöker nog att berätta och tala om för honom allt detta. Men, det sjunker inte riktigt in...
Tack för ordet, ha en bra dag.
Det hade regnat under natten. Gräsmattan var genomsur och såg ut att ropa efter hjälp. Men vad hjälpte det? Det hade regnat och regnat, klippa gräset hade varit en total omöjlighet. Men det långa gräset såg ut att följa honom där han gick mot bilen på parkeringen. Vi kommer att surna bort här, tänkte han medan han grävde efter bilnycklarna i fickan. Hans smutsiga bil var inte riktigt årets modell, men det hade aldrig varit något han eftersträvat heller. Men idag kändes den väldigt smutsig och utdaterad. Men samma sak här som med gräsmattan. Inte kan man väl tvätta bilen stående under ett paraply heller!?
När han sen vred runt nyckeln i tändningslåset gjorde startmotorn kontakt, vred runt svänghjulet samtidigt som tändspolen gav en signal till tändstiften och indikerade att det var dags. Bilen brummade igång med en ljudlig smäll. Ljuddämparen under bilen, den som ligger strax framför bakaxeln, flög upp i golvet på bilen. Det var den som gav smällen. Upphängningsgummina var totalt sluta och murkna, och lyckades inte alls hålla röret i schack. Suck. Jag borde verkligen städa i garaget så jag slipper in med bilen! Det var också något som låg på att göra-listan.
Detta var en kort historia om en man. Vi kan kalla honom "Urban". Urban är en helt vanlig man, med vanliga göromål och vanliga problem. Men det största problemet Urban har är kanske att alla små problem lätt blir till stora problem. Urban gick in i väggen, blev utbränd för några år sedan. Hans ork och krafter är väldigt små. Och när han inte riktigt orkar med de saker han tycker att han borde göra, då börjar han även se andra, ännu större problem. Problem som kanske inte är något problem, sådär egentligen. Men det hör till bilden. När Urban egentligen vill ha fint och ordning runt omkring sig, och han ser att han inte riktigt orkar med. När han kanske hellre borde göra mindre, lättare saker för att få känna sig tillfreds och på det sättet kanske få lite mer krafter för att sen kunna göra något annat. Nu ser han istället alla "stora problem" som en enda mörk, tung massa som han bär på sina axlar utan att alls kunna påverka det. Då blir istället ingenting gjort. Urban är väldigt ledsen för detta. Hans vänner och familj försöker nog att berätta och tala om för honom allt detta. Men, det sjunker inte riktigt in...
Tack för ordet, ha en bra dag.
söndag 14 september 2014
Jag är normal.
Mycket har man hört i sina dagar. Både positiva tongångar och sådant som kanske inte varit så värst smickrande. Men att få höra att man är normal? Är det bra? Och vad är sedan normal?
Men, vi ska ta saker och ting i rätt ordning. Jag går med jämna mellanrum hos en dam för diskussioner och vädrande av ide`er. Ett för mig trevligt avbrott i vardagen. Hon har vid ett flertal tillfällen hjälpt mig med diverse saker som snurrat på hårdskivan. Hon tituleras sjukskötare och har specialiserat sig på att botanisera i skallen på folk.
Eftersom jag gått rätt länge med min utbrändhet och därtill ihållande depression ville hon testa att skicka mig på ett test. Ett test för att bland annat kolla stresstålighet, men även för att få reda på om det ligger något mer bakom min situation. Träffade läkare vid ett par tillfällen, något jag för övrigt gör annars också. Läkaren bedömde att det inte behövdes något test. Han hade skrivit en sammanställning av mig där han bland annat skrev:
"en normal familjefar som dagligen lider av sin trötthet och depression.."
En normal människa. Det är jag det. Som jag redan nämnde i inledningen kan man väl kanske fundera på vad normal är. Men det är ju klart, kul på alla sätt och vis att de är av åsikten att jag är frisk. Depressionen ska gå att behandla. Och får jag bara bukt med den så tror jag nog att min trötthet skall släppa också. Åtminstone till en del. Att hoppas att jag slipper den helt är inget jag vågar hoppas på. Visst, inget jag hellre vill, men jag väljer att se nyktert på saken. Det blir till vad det blir.
En sak som kanske hänger ihop med sitsen jag sitter i är en oförmåga att se, eller ens vilja, se andra människor och deras problem. Många gånger är jag så upptagen med mig själv att jag inte ser att det finns andra runt omkring mig. Människor som kan ha det vida värre än mig. Människor som kanske behöver hjälp, men där jag varit oförmögen att se saken i sin helhet.
Frun, till exempel. Nu sitter jag inte och säger att Hon har problem av något slag. Nej, inte alls på det viset. Nej mer det att Hon får dra det största lasset här hemma. Matlagning, barn, städning.. U name it. Har Hon sen, som säkert alla människor kan ha, en dålig dag har jag ofta svårt att tackla det och vara där för Henne. På ren svenska utan omskrivningar är det en riktig skitkänsla. När man sen märker att man borde gjort saker annorlunda. Där och då, när en situation uppstår är det ofta svårt att se vad som borde göras.
Nu är min hustru godheten personifierad och hon går genom eld och vatten för min skull. Det, mina vänner, är en underbar känsla. Men samtidigt kan det som sagt vara svårt när denna underbara supermänniska någon gång mellan varven visar sig mänsklig.
Som Ni hör har jag allt möjligt som jag funderar på. Ingenting som jag kommer att lösa över en natt. Men är fast besluten att inte ge mig. Min fru, våra barn, är den vitaminspruta jag behöver när de mörka molnen tornar upp sig och tankarna går från dur till moll. Idag har saker kanske gått lite i moll. Är väl ur det denna självutlämnande skrift kom till.
För övrigt noterar jag att det varit över 10.000 besök på min blogg. Mitt ödmjukaste tack till Er, Ni som läser mina skrifter och följer med mitt dravel. Tänx! :)
Tack för ordet. Ha en bra dag.
Men, vi ska ta saker och ting i rätt ordning. Jag går med jämna mellanrum hos en dam för diskussioner och vädrande av ide`er. Ett för mig trevligt avbrott i vardagen. Hon har vid ett flertal tillfällen hjälpt mig med diverse saker som snurrat på hårdskivan. Hon tituleras sjukskötare och har specialiserat sig på att botanisera i skallen på folk.
Eftersom jag gått rätt länge med min utbrändhet och därtill ihållande depression ville hon testa att skicka mig på ett test. Ett test för att bland annat kolla stresstålighet, men även för att få reda på om det ligger något mer bakom min situation. Träffade läkare vid ett par tillfällen, något jag för övrigt gör annars också. Läkaren bedömde att det inte behövdes något test. Han hade skrivit en sammanställning av mig där han bland annat skrev:
"en normal familjefar som dagligen lider av sin trötthet och depression.."
En normal människa. Det är jag det. Som jag redan nämnde i inledningen kan man väl kanske fundera på vad normal är. Men det är ju klart, kul på alla sätt och vis att de är av åsikten att jag är frisk. Depressionen ska gå att behandla. Och får jag bara bukt med den så tror jag nog att min trötthet skall släppa också. Åtminstone till en del. Att hoppas att jag slipper den helt är inget jag vågar hoppas på. Visst, inget jag hellre vill, men jag väljer att se nyktert på saken. Det blir till vad det blir.
En sak som kanske hänger ihop med sitsen jag sitter i är en oförmåga att se, eller ens vilja, se andra människor och deras problem. Många gånger är jag så upptagen med mig själv att jag inte ser att det finns andra runt omkring mig. Människor som kan ha det vida värre än mig. Människor som kanske behöver hjälp, men där jag varit oförmögen att se saken i sin helhet.
Frun, till exempel. Nu sitter jag inte och säger att Hon har problem av något slag. Nej, inte alls på det viset. Nej mer det att Hon får dra det största lasset här hemma. Matlagning, barn, städning.. U name it. Har Hon sen, som säkert alla människor kan ha, en dålig dag har jag ofta svårt att tackla det och vara där för Henne. På ren svenska utan omskrivningar är det en riktig skitkänsla. När man sen märker att man borde gjort saker annorlunda. Där och då, när en situation uppstår är det ofta svårt att se vad som borde göras.
Nu är min hustru godheten personifierad och hon går genom eld och vatten för min skull. Det, mina vänner, är en underbar känsla. Men samtidigt kan det som sagt vara svårt när denna underbara supermänniska någon gång mellan varven visar sig mänsklig.
Som Ni hör har jag allt möjligt som jag funderar på. Ingenting som jag kommer att lösa över en natt. Men är fast besluten att inte ge mig. Min fru, våra barn, är den vitaminspruta jag behöver när de mörka molnen tornar upp sig och tankarna går från dur till moll. Idag har saker kanske gått lite i moll. Är väl ur det denna självutlämnande skrift kom till.
För övrigt noterar jag att det varit över 10.000 besök på min blogg. Mitt ödmjukaste tack till Er, Ni som läser mina skrifter och följer med mitt dravel. Tänx! :)
Tack för ordet. Ha en bra dag.
fredag 15 augusti 2014
Här borde stå en rubrik, men jag kunde inte bestämma mig för vad..
Över golvet rusar en gul hårboll med ett klart mål: bläckpennan. Hårbollen tar tag i bläckpennan och slänger den upp i luften. Strax efter har hårbollen pennan i ett hårt grepp och sparkar hejdlöst på den med bakbenen. Rakel, vår cirka tre månader gamla kisse lider uppenbarligen inte av morgontrötthet.
-Rakel! Släpp sladden till datorladdaren!
Klockan ligger på kvart före sju, och det kändes som det enda rätta att slänga spirorna över sängkanten och stiga upp. Vaknade idag till med en hög puls och dunkande hjärta. Inte lönt att försöka somna om då. Som bonus fick man se naturens skådespel där den tidiga morgonsolen driver daggen ur gräset på åkern utanför köksfönstret. Kaffet har runnit klart och dagens första kopp ger kraft åt musklerna som försöker förstå vad som händer. Varför dåren stiger upp vid denna arla morgonstund?! Lördag.
Förvisso har jag egentligen ingen skillnad på om det är Lördag eller Tisdag. Går fortfarande sjukskriven. FPA (FolkPensionsAnstalten) har betalat mig sina dagar, och jag blev tvungen att ansöka om Pension! Nåja, nu är det väl inte så brutalt som det kanske låter. Det är ansökt från samma instans, och när svaret kom stod det att jag beviljats invalidpension. Det är dock tidsbestämt rehabiliteringsstöd som det gäller. Hur som helst en lite svår nöt att knäcka. Fyller 38 år inom några dagar, och hade kanske tänkt mig en lite annan livsgång en den jag nu genomgår.
Men livet i övrigt går väl sin gilla gång. Den äldre dottern har börjat på andra klass i skolan. Hon är både lycklig och stolt över det faktum att Hon inte längre är yngst i skolan. Och med sin mors längtan efter struktur i livet är Hon glad över att skolan börjar och Hon har saker att göra, och så vidare. Den yngre damen har fått börja på Dagis. Ännu i våras var Hon hos dagmamma, men nu blev det dags. Åtminstone enligt sig själv har Hon blivit jättegammal och vis efter att varit dagisbarn en hel vecka. Frun har också börjat på. Som lärare har Hon en del att ta ihop dagarna innan barnen släpper sol och bad och söker efter sina skolväskor igen.
Däri tror jag en del av min Down-period ligger: livet går vidare. För de andra, inte för mig. Det har gått rätt bra nu i sommar, med familjen hemma. Vi har bott på sommarstugan, badat, bara varit. Men nu, när hösten och nystarten för resten av gänget står för dörren är det lätt att bli lite låg. Vad ska jag ta mig till? När ska jag finna kraft till att börja på igen? Mina krafter som bara varit frånvarande har fortfarande inte hittat tillbaka till min spensliga lekamen. Både läkare och den samtalspartner jag träffar en gång i månaden säger att min kropp behöver vila. Jotack, jag vet det. Men känns som om det ligger ganska långt borta. Det där att hitta vila. Kan inte säga att jag får gjort vidare någonting här hemma. Inte helt ovanligt är att jag på morgon lovar hustrun att göra det eller det under dagen, följt av kvaljkänslor när jag märker att jag inte ombesörjt för saken och Hon kommer hem efter avslutad arbetsdag. Inte så att Hon kräver någonting av mig. Nej denna övernaturliga, underbara människa orkar överösa mig med kärlek, även med mina kortakommanden. Hoppas och tror att Hon vet vilken klippa och stöd Hon är för mig.
Idag ska vi försöka färdigställa dotterns rum som genomgått en liten renovering. Hon var viktig med att framhålla att hennes rum sett likadant ut sen Hon var fyra, och att Hon nu går på andra klass. Sagt och nästan gjort. De rosa och röda tapeterna fick stryka på foten- Nu har frugan nyss fått spacklat och målat väggarna i en fräsch, vit kulör. Listerna hängde jag upp igår kväll- Nu ska vi försöka möblera rummet och eventuellt måla till en stjärna eller två på någon passande plats. I Sveriges TV, Barnkanalen sänds ett program som heter Fixa Rummet, en favorit. Borde väl skicka iväg ett mail och "tacka" för att de sår griller i huvudet på inte ont anande åttaåringar... ;)
Å andra sidan skulle jag nog vara mer brydd och orolig om Hon inte brydde sig alls.
Vi har lite trevande målat lite annat också denna sommar. Hjälpköket har fått ny kulör. Så även toalettens paneler. Vi har bott i huset sedan 2008 och känner nog att vissa delar börjar kännas både slitna och lite utdaterade. Men, de enklare sakerna börjar vara gjorda, och nästa steg blir både dyrare och tyngre. Resten av utrymmena är både större och lite svårare att fixa. Vardagsrummet sitter ihop med köket och kanske inget som fixas på en liten kvällsstund. Får se vad det blir till.
Tror jag nu ska slänga upp benen på soffan och lyssna på lite musik. Resten av familjen ligger ännu. Det är min tid nu.
Hoppas och tror att mitt nästa imlägg inte ska dröja så länge. Har haft lite semester från min blogg. Vill inte skriva bara för att skriva. Men känner nu att det börjar kännas bättre att sitta vid datorn.
Tack för ordet. Ha en bra dag.
-Rakel! Släpp sladden till datorladdaren!
Klockan ligger på kvart före sju, och det kändes som det enda rätta att slänga spirorna över sängkanten och stiga upp. Vaknade idag till med en hög puls och dunkande hjärta. Inte lönt att försöka somna om då. Som bonus fick man se naturens skådespel där den tidiga morgonsolen driver daggen ur gräset på åkern utanför köksfönstret. Kaffet har runnit klart och dagens första kopp ger kraft åt musklerna som försöker förstå vad som händer. Varför dåren stiger upp vid denna arla morgonstund?! Lördag.
Förvisso har jag egentligen ingen skillnad på om det är Lördag eller Tisdag. Går fortfarande sjukskriven. FPA (FolkPensionsAnstalten) har betalat mig sina dagar, och jag blev tvungen att ansöka om Pension! Nåja, nu är det väl inte så brutalt som det kanske låter. Det är ansökt från samma instans, och när svaret kom stod det att jag beviljats invalidpension. Det är dock tidsbestämt rehabiliteringsstöd som det gäller. Hur som helst en lite svår nöt att knäcka. Fyller 38 år inom några dagar, och hade kanske tänkt mig en lite annan livsgång en den jag nu genomgår.
Men livet i övrigt går väl sin gilla gång. Den äldre dottern har börjat på andra klass i skolan. Hon är både lycklig och stolt över det faktum att Hon inte längre är yngst i skolan. Och med sin mors längtan efter struktur i livet är Hon glad över att skolan börjar och Hon har saker att göra, och så vidare. Den yngre damen har fått börja på Dagis. Ännu i våras var Hon hos dagmamma, men nu blev det dags. Åtminstone enligt sig själv har Hon blivit jättegammal och vis efter att varit dagisbarn en hel vecka. Frun har också börjat på. Som lärare har Hon en del att ta ihop dagarna innan barnen släpper sol och bad och söker efter sina skolväskor igen.
Däri tror jag en del av min Down-period ligger: livet går vidare. För de andra, inte för mig. Det har gått rätt bra nu i sommar, med familjen hemma. Vi har bott på sommarstugan, badat, bara varit. Men nu, när hösten och nystarten för resten av gänget står för dörren är det lätt att bli lite låg. Vad ska jag ta mig till? När ska jag finna kraft till att börja på igen? Mina krafter som bara varit frånvarande har fortfarande inte hittat tillbaka till min spensliga lekamen. Både läkare och den samtalspartner jag träffar en gång i månaden säger att min kropp behöver vila. Jotack, jag vet det. Men känns som om det ligger ganska långt borta. Det där att hitta vila. Kan inte säga att jag får gjort vidare någonting här hemma. Inte helt ovanligt är att jag på morgon lovar hustrun att göra det eller det under dagen, följt av kvaljkänslor när jag märker att jag inte ombesörjt för saken och Hon kommer hem efter avslutad arbetsdag. Inte så att Hon kräver någonting av mig. Nej denna övernaturliga, underbara människa orkar överösa mig med kärlek, även med mina kortakommanden. Hoppas och tror att Hon vet vilken klippa och stöd Hon är för mig.
Idag ska vi försöka färdigställa dotterns rum som genomgått en liten renovering. Hon var viktig med att framhålla att hennes rum sett likadant ut sen Hon var fyra, och att Hon nu går på andra klass. Sagt och nästan gjort. De rosa och röda tapeterna fick stryka på foten- Nu har frugan nyss fått spacklat och målat väggarna i en fräsch, vit kulör. Listerna hängde jag upp igår kväll- Nu ska vi försöka möblera rummet och eventuellt måla till en stjärna eller två på någon passande plats. I Sveriges TV, Barnkanalen sänds ett program som heter Fixa Rummet, en favorit. Borde väl skicka iväg ett mail och "tacka" för att de sår griller i huvudet på inte ont anande åttaåringar... ;)
Å andra sidan skulle jag nog vara mer brydd och orolig om Hon inte brydde sig alls.
Vi har lite trevande målat lite annat också denna sommar. Hjälpköket har fått ny kulör. Så även toalettens paneler. Vi har bott i huset sedan 2008 och känner nog att vissa delar börjar kännas både slitna och lite utdaterade. Men, de enklare sakerna börjar vara gjorda, och nästa steg blir både dyrare och tyngre. Resten av utrymmena är både större och lite svårare att fixa. Vardagsrummet sitter ihop med köket och kanske inget som fixas på en liten kvällsstund. Får se vad det blir till.
Tror jag nu ska slänga upp benen på soffan och lyssna på lite musik. Resten av familjen ligger ännu. Det är min tid nu.
Hoppas och tror att mitt nästa imlägg inte ska dröja så länge. Har haft lite semester från min blogg. Vill inte skriva bara för att skriva. Men känner nu att det börjar kännas bättre att sitta vid datorn.
Tack för ordet. Ha en bra dag.
måndag 11 augusti 2014
Lite tankar i nattens sena timma
Hej på Dig!
Detta är något som snurrade i mitt huvud senast natt när jag inte kunde sova.
Detta är något som snurrade i mitt huvud senast natt när jag inte kunde sova.
Vaken, naken, inför nattens mörker jag är
Undrar, tänker, varför finns just jag här?
På denna plats, på denna jord
Tankarna finner inga ord
Utan att veta, alls någonting
Det kan bli svårt, när jag vet ingenting
Att morgondagen möta, med friskt mod
Stark i själ, men svag i tanken jag stod
Det blev en till, en till ny morgon klar
Men inte heller då fick jag svar
Undrar, tänker, varför finns just jag här?
På denna plats, på denna jord
Tankarna finner inga ord
Utan att veta, alls någonting
Det kan bli svårt, när jag vet ingenting
Att morgondagen möta, med friskt mod
Stark i själ, men svag i tanken jag stod
Det blev en till, en till ny morgon klar
Men inte heller då fick jag svar
På frågan som på mina läppar bränt
Säg mig, hur är det bevänt?
Visst, i dunklet av natten ingen grubbla bör
På smått eller stort, som: vad händer när vi dör?
Sömnen borde ges allt den vill ha
Och mer därtill, för en ny morgonda'
Nu jag likväl grubblat mig trött
Och en tanke har i mig fött:
Om jag denna natt ej får tänkt allt klart
Går livet likväl sin gång, så underbart!
Visst, i dunklet av natten ingen grubbla bör
På smått eller stort, som: vad händer när vi dör?
Sömnen borde ges allt den vill ha
Och mer därtill, för en ny morgonda'
Nu jag likväl grubblat mig trött
Och en tanke har i mig fött:
Om jag denna natt ej får tänkt allt klart
Går livet likväl sin gång, så underbart!
Tack för ordet! Ha en bra dag!
söndag 13 juli 2014
Utbränd och deprimerad kör jag en gammal bil långt bort, och hittar hem
När kaffebryggaren puttrat klart och den svarta vätskan runnit ner tappade jag upp dryga 4 deciliter i min rostfria termosmugg. Min svartbeige bag som stod packad och klar i kvisten slängde jag över axeln och steg ut i morgondimman. Bagen lade jag sedan i bakluckan, kaffemuggen på sin egna plats och spände sedan fast säkerhetsbältet. Den gamla dieselspisen bullrade igång och jag hade en skräckblandad förtjusning när jag backade ut från biltaket. Jag hade cirka sju timmars resa framför mig. Familjen sov fortfarande i det blåa huset som blev mindre och mindre i bakspegeln. Det regnade inte, men morgondimman gjorde att vindrutetorkarna med ett ljudligt gnäll åkte över vindrutan med jämna mellanrum. CD-spelaren hade bestämt sig för att panta på skivan som redan satt i, så mina medhavda skivor fick vackert ligga kvar i baksätet. Nåväl, radion fungerade ju, och det kom trots allt rätt bra musik ur radion. Om än bara ur en högtalare..
Tänker inte redogöra för varje kilometer under resan, men "snart" var jag framme vid den första av tre färjor som skulle ta mig till holmen Houtskär, utanför Pargas.
Till Houtskär åkte jag på en kurs, eller rehabilitering, kalla det vad Ni vill. Tillfället var öppet för personer som haft lite motflyt och kanske behövde lite hjälp på traven att komma tillbaka. Gemensamt för oss närvarande var att alla hade olika grader av depressioner i bagaget.
Kan erkänna att jag varit rätt nervös inför veckan som stundade. Vad skulle jag träffa för människor? Hur skulle jag reagera när jag tog mina demoner vid hornen?
Det blev en väldigt intressant och behaglig vecka. Ingen av de närvarande hade något behov av att hävda sig själva. Ingen försökte vara något mer än de var. Alla var där som sig själva. Jag träffade många fina människor, och kan sträcka mig så långt som att jag fick nya vänner. Visst, det var människor från hela Svenskfinland, och ingen bor direkt så nära att jag bara sticker mig in en kvällsstund. Men ändå.
Med mig hem tog jag en känsla av välbehag. Jag hade fått många och bra tips och råd om hur jag ska tänka och reagera när svarta moln tornar upp sig över min hjässa och jag inte orkar. Inte fungerar råden alltid, men i alla fall någon gång emellanåt.
Min utbrändhet är väl en sak, men väl så viktigt för mig är att hantera den depression som kommit till följd av att jag inte orkar. Orkeslöshet som sådan är en tung sten att bära, och det kräver rätt mycket av datorn mellan kålbladen till öron att hantera alltihopa. Lite i gången, små steg, mumlar jag för mig själv. Och vet Ni vad? Det fungerar.
Rätt nöjd var jag också över att min gamla bil fungerade klanderfritt på min resa. Det blev trots allt över tusen kilometer, och endast en liten oljeförbrukning kunde spåras. Bränsle tog den inte mer än att jag hade råd att tanka. Vackert så. Frun tyckte nog att jag kunnat ta familjebilen. Men jag tyckte det var bättre att jag tog Skrammellådan som åkte ensam. Hon fick nog köra barnen i bilen med ABS, EPS, TDI, OSV...
Jag har haft en litern paus från denna blogg. Det har inte funnits någon vidare inspiration, ingen vidare ork att skriva och berätta om allt eller inget. Inlägg kommer nog fortsättningsvis, men bara när andan faller på. Och det vet jag trots allt inte på förhand. Du som läst detta, TACK för att Du läste! :)
Tack för ordet, ha en bra dag.
Tänker inte redogöra för varje kilometer under resan, men "snart" var jag framme vid den första av tre färjor som skulle ta mig till holmen Houtskär, utanför Pargas.
Till Houtskär åkte jag på en kurs, eller rehabilitering, kalla det vad Ni vill. Tillfället var öppet för personer som haft lite motflyt och kanske behövde lite hjälp på traven att komma tillbaka. Gemensamt för oss närvarande var att alla hade olika grader av depressioner i bagaget.
Kan erkänna att jag varit rätt nervös inför veckan som stundade. Vad skulle jag träffa för människor? Hur skulle jag reagera när jag tog mina demoner vid hornen?
Det blev en väldigt intressant och behaglig vecka. Ingen av de närvarande hade något behov av att hävda sig själva. Ingen försökte vara något mer än de var. Alla var där som sig själva. Jag träffade många fina människor, och kan sträcka mig så långt som att jag fick nya vänner. Visst, det var människor från hela Svenskfinland, och ingen bor direkt så nära att jag bara sticker mig in en kvällsstund. Men ändå.
Med mig hem tog jag en känsla av välbehag. Jag hade fått många och bra tips och råd om hur jag ska tänka och reagera när svarta moln tornar upp sig över min hjässa och jag inte orkar. Inte fungerar råden alltid, men i alla fall någon gång emellanåt.
Min utbrändhet är väl en sak, men väl så viktigt för mig är att hantera den depression som kommit till följd av att jag inte orkar. Orkeslöshet som sådan är en tung sten att bära, och det kräver rätt mycket av datorn mellan kålbladen till öron att hantera alltihopa. Lite i gången, små steg, mumlar jag för mig själv. Och vet Ni vad? Det fungerar.
Rätt nöjd var jag också över att min gamla bil fungerade klanderfritt på min resa. Det blev trots allt över tusen kilometer, och endast en liten oljeförbrukning kunde spåras. Bränsle tog den inte mer än att jag hade råd att tanka. Vackert så. Frun tyckte nog att jag kunnat ta familjebilen. Men jag tyckte det var bättre att jag tog Skrammellådan som åkte ensam. Hon fick nog köra barnen i bilen med ABS, EPS, TDI, OSV...
Jag har haft en litern paus från denna blogg. Det har inte funnits någon vidare inspiration, ingen vidare ork att skriva och berätta om allt eller inget. Inlägg kommer nog fortsättningsvis, men bara när andan faller på. Och det vet jag trots allt inte på förhand. Du som läst detta, TACK för att Du läste! :)
Tack för ordet, ha en bra dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)