En kort historia om livet

Denna dagen, ett liv.
Det testar mig, på pin kiv.
Handbromsen dragit upp. 

Fick konstatera, det blev stopp. 

Blev sjukskriven åtminstone en vecka. 

Jag försöker ta det lugnt, att en vecka ska räcka. 

Att vara trött, trött, trött. 

Får väl vem som helst att se rött. 

Är inte alls nöjd med allt. 

Ta't lugnt, säger Ni väl kallt. 

Förvisso, Ni har ju rätt. 

Det är väl lätt som en plätt! ?

Men mitt ljus i båda änden brunnit. 

Jag stressat med mer än jag hunnit. 

Nu sitter jag där jag sitter. 

Utbränd, trött, men inte bitter. 

Familjen är min bästa grej.

Och det betyder allt, har jag inte rätt så säg?!

(detta är en Facebook-status jag hade i Fredags)

Tack för ordet, ha en bra dag.

Förmånligt, allt är relativt...?

Det var väntat. Kan inte alls säga att jag blev speciellt överraskad. Men nog hade det varit skoj om det gått vägen, bara så där. Pratar om det årliga som ganska många finländare står för. Vissa gruvar sig länge. Andra tar det med ro. Jag pratar om bilbesiktningen.
I vår familj är vi tvungna att ha två bilar. När vi åker iväg om morgnarna svänger frun vänster, och jag svänger höger. Vi bor ute på landet, men jag brukar säga att vi bor centralt. Centralt i det avseendet att frun kör 20 kilometer åt sitt håll och jag kör 20 kilometer åt andra hållet. Sen till kvällen sammanstrålar vi tillbaka "i mitten".
Men, tillbaka till bilbesiktningen. Plåtskorven jag kör med är inte speciellt ny. Den är byggd på förra årtusendet och har sett en hel del väg under åren. Köpte den för 1,5 år sedan. Vill minnas att den kostade €600,- och jag har under min tid fått 25-26 tkm på den. När jag nu i veckan körde ut från bilbesiktningen hade jag ett papper med texten "Underkänd" i passagerarsätet bredvid mig. Bromsskivorna var tydligen under all kritik och den stötdämpande funktionen framme var bara borta. Sen var det någon led där framme som glappade. Att avgasröret har åtminstone två hål, förutom det som finns där bak på bilen, vet jag inte om de alls lade märke till eller bara blundade för. Senare på dagen pratade jag med en par bekanta och min ringa framgång på bilbesiktningen kom  på tal. Den ena av dem replikerade: "de där delarna kostar ju mer än hela bilen är värd! Och sen kommer ju arbetet till!"
Jag log snett. Visst, den klarsynte gentlemannen har kanske rätt. Räknade på kvällen att mina delar blir att kosta cirka €140,-. En eller två kvällar i garaget blir det också. Har dock inte för avsikt att betala någon vidare lön åt mig själv för jobbet jag skall utföra. Skulle jag skrota bilen på grund av detta skulle jag de facto vara utan bil. De 140,- jag då inte investerat i delar skulle jag sen kunna sätta på en ny bil. Utan att skryta alltför mycket så är jag rätt bra på att nosa upp förmånliga bilar. Men 140,- är lite väl lite för att hitta något vettigt.
Den klarsynte gentlemannen som klargjorde sin ståndpunkt i fallet kör själv en rätt ny bil. Troligen värd närmare €30k än €20k. Han skulle kanske inte frivilligt bli ertappad i en sån skrothög som jag kör med. Då är kanske 140 hårdskattade euron idiotiskt att satsa i den. Men med det bruksvärde jag ser i bilen, Edith som Hon heter, gör att 140,- känns surt men likväl vettigt att satsa. Får jag ett år till körning för den summan är jag rätt nöjd. Man kan trots allt bli tvungen att byta bromsar på en bil man nyss köpt för tiotusen också?!

Vart vill jag nu komma med detta? Har jag rätt och gentlemannen fel? Eller är det tvärtom? Inte vet jag. Jag vet bara att jag för tillfället finner det som mest vettigt att hålla igång skrammelvagnen ett tag till. Skulle gärna gå in i en passande bilaffär ock köpa mig en bil som skulle vara tio år yngre. Fast den vore femton år yngre vore den fortfarande begagnad. Men det finns många andra saker också i en familj som kostar. Då vill man inte skrapa ihop en hel hög med sedlar och satsa i en bil som sjunkit i värde med hälften bara man rullat ut den ur butiken.

Skall nu ta en drabbning på det världsomspännande nätet. Med litet detektivarbete kanske jag kan spara en tjugolapp på delarna. Men! Tjugo €! Det är väl en spotstyver! Ja, det är det. Men procentuellt av 140 så är det trots allt ganska mycket. Förmånligt, allt är relativt...

Tack för ordet, ha en bra dag.

PS. Namnet Edith (Piaf) på bilen kommer ifrån att Hon är en gammal fransyska med rätt grov "röst" DS.
 

Nyårslöften

Jag skall börja gå på gym. Jag skall bli en bättre människa. Jag skall supa mindre, sluta röka... Och så vidare. Ganska standardfraser när man tänker efter. Löften som lovas stort och fint. För vissa människor går det riktigt bra, och jag lyfter på hatten åt dessa som lyckas i sina åtaganden. Tyvärr, åtminstone enligt min uppfattning, är det ganska många som det inte går lika bra för. Januari-Februari går ganska bra, men sen rinner diverse löften ofta ut i sanden.

Jag kommer INTE lova något angående att gå på gym. Lönar sig inte. Och då menar jag att det inte lönar sig för mig att lova något. Gå på gym som sådant lönar absolut sig. Bli en bättre människa? Gärna det, men är inte så säker på att det går. Säger nu inte att jag är perfekt, absolut inte, utan mer att vi människor handlar i enlighet med vår personlighet. Är vi människor med stor omsorg om andra, ordningssamma, duktiga.. Då har vi kanske lättare att vara "bättre"?
Gällande supande går det ganska enkelt. Jag super inte. Svårt att supa mindre då. Gällande rökande går det också rätt så enkelt. Har inte rört en tobak sen jag gick klädd i arme´ns gröna. Då blev det nån tobak. Men beslutade mig redan då, snart 20 år sedan, att tobaken får lämna i Dragsvik, Ekenäs. Militärtjänstgöring som sådan är en rätt makaber situation för en ung man. Tycker inte att några pinnar under 8 månader har påverkat mitt liv nämnvärt.

En sak har jag dock tänkt att lova: Jag ska göra vad jag lovat, men inte heller lova mer än vad jag tänker göra. Tomma löften är något jag mår dåligt av. Har varit en liten mästare i att lova saker och ting som kanske sen inte riktigt blivit som jag tänkt. Värst är väl om jag lovat något åt mina barn, som jag sen inte kunnat slutföra. Där har jag något att jobba med. Jag sträcker mig så långt att mitt nyårslöfte blir:

Jag ska göra vad jag lovat, men inte heller lova mer än vad jag tänker göra.

Kanske inte så häftigt löfte, men då lovar jag å andra sidan inte mer än vad jag tänker göra...

Tack för ordet, Gott Nytt År och ha en bra dag.

Är barnigt fel?

Dopparedagen. Eller, mer riktigt, dan före dopparedagen. Har inte alls för avsikt att doppa brödbitar i vatten från skinkan, men benämningen som sådan tycker jag är lite mysig. Det är väl kanske vid den här tiden som de flesta breder ut de sista mattorna, fixar och trixar med julpynten, kanske badar bastu. Det så att säga närmar sig. De familjer som har barn har kanske julklappar som ännu ska paketeras. Åtminstone hos oss är det så. Har en par påsar med grejer i bakluckan på bilen som bara väntar på att omslutas av ett skyddande skal av vackert papper. Lite onödigt, kan tyckas, eftersom pappret ryker all världens väg imorgon kväll.

I mitt föregående blogginlägg reflekterade jag över materialismen som överskuggar julen. Är fortsättningsvis av samma åsikt, men kan samtidigt nöjt konstatera att våra julklappar blev varken för många eller för flådiga. Nope. Det blev bra. Och att vi inte blivit tvungna att dagen före julaftonen springa runt och samla ihop det sista gör i alla fall mig gott.

Vi har fått vara hemma idag. Det blev en tur i skogen bakom huset där jag sågade ner en par träd som vi sen plockade ljus i. Ett på trappan och ett på terrassen. Vi har aldrig haft så många ljus på gården förr. Jag, som förr aldrig förstod vitsen med dylika utsvävningar går plötsligt igång på dessa ljusarrangemang.
Men köket har jag inte blandat mig i. Frun gnolar på i köket, bakar kakor, knäck samt förbereder en efterrätt inför morgondagen. Tycker vi har en bra överenskommelse, frun och jag. Hon bakar och jag äter.

På julafton blir det sen svärföräldrarna för hela slanten. Fruns syskon kommer dit. Vi har även det såpass bra ställt att mina föräldrar dyker också upp. En riktig familjejul! Kommer vara varmt, tjockt, barnigt, matigt och hjärtligt. Ser nu att under ordet barnigt kommer ett rött sträck. Vän av ordning, stavprogrammet, tycker att det är fel. Tycker bara att en julafton med massa glada förväntansfulla barn blir barnig. Har jag fel? Det bjuder jag på.

Men, kära läsare, GOD JUL!
Hoppas att Ni får en sån jul Ni längtat efter.

Tack för ordet, ha en bra dag.

50 mark! Det är mycket pengar det!

Ni vet sandpapper? Som vanligt papper på en sida, och på den andra små stenar som bildar en skrovlig yta. Om jag inte missminner mig så används elektromagnetiska fält för att få stenarna att stå rätt på pappret innan de tagit fast. Rätta mig gärna om jag har fel. Hur som helst. Min hjärna har varit som sandpapper. Torrt, skrovligt och strävt.Och ideér och tankar vid mitt kära köksbord har lidit av torka. torrt som sandpapper. Men, här sitter man nu. Vad vill Ni vi ska prata om idag?
Vi kan väl i alla fall konstatera att det lackar mot jul. I vår familj blev detta väldigt tydligt nu i helgen. På fredag konstaterade jag och hustrun att tomtens säck är hopplöst tom. Vi fick "dumpat" kottarna, flickorna, hos mina föräldrar och så åkte vi iväg mot staden. det var tydligen fler än vi som fått samma lysande ide´. När vi trängdes på leksaksavdelningen på ett av stadens varuhus slogs jag plötsligt av tanken:
Vad ska detta vara bra för?
Är detta förberedelser inför julen? Förberedelser inför helgen? De troende firar julen till minne av Jesusbarnet. Andra, utan den livssynen, firar väl julen som en familjehögtid. En helg då utflugna barn kommer hem. Man besöker gravgårdar och tänder ljus till minnet av dem som inte längre finns ibland oss.Vackert så. Jag tycker om när ljusen i julgranen gnistrar, det doftar från köket och släkt och vänner är samlade. När julaftonen är kommen trivs jag. Men. Dessa julklappar..
Som  familjefar vet jag att en jul utan paket för mina prinsessor inte är någon riktig jul. Det är väl klart tomten skall komma!?
Men denna oerhörda materialism! Hur hyllor är sprängfyllda med all möjligt skräp som det är tänkt att vi ska köpa för dyra pengar gör att jag bara mår illa. Måttlighet verkar vara något som inte hör hemma vid julen. Vän av ordning säger väl då, "det där gör man väl som man vill?! Jomenvisst, jag har för avsikt att idka måttlighet. Men om alla idkade måttlighet skulle väl affärerna knappast vara sprängfyllda med varor? Finns risk jag har en kanske gammaldags syn på det hela. Det bjuder jag på. Och jag vet att många affärer får stor del av sin årsförsäljning i December månad. Men jag vet också att samma affärer säljer ut saker på REA i januari-februari, sådant de inte fått prånglat på oss innan jul.
Min farmor brukade alltid citera någon, jag minns tyvärr inte vem, som sade: 50 mark! Det är mycket pengar det! Nu kanske vi inte ska eftersträva den sparsamhet som gamla människor ofta verkar beivra. Tycker dock att en viss gnutta rätt fanns i meningen: 50 mark! Det är mycket pengar det!
För att återgå till tomtens säck. Vi fixade ett antal julklappar. Jag är rätt nöjd med hur det löste sig, trots att X-antal timmar i X-antal butiker inte precis gör under för humöret.
Har en liten tur på stan än innan det är klart. det skall man väl överleva. Och när jag nu pratat om julen är det inte utan att jag blir lite hungrig...
Tack för ordet, ha en bra dag.

Rädd? Jag? Knappast, man är väl vuxen...

Med darrande fingrar över tangenterna.

Försöker sätta ord på en känsla.

Rädsla, finns det fler en ett ord?

Det måste det ju finnas!

Jag menar, man kan väl vara rädd, utan att egentligen var det?

För min rädsla är inte grundad på något, inte specifik.

Är bara rädd jag inte räcker till.

Man borde väl vara lyhörd.

För barnens tankar, funderingar och ord.

Men vad händer?

När man själv funderar på samma saker?

Höstlov, Renault Megane och Ikea som aldrig blev av.

Höstlov. Någonting barnen har från skolan, lite för att landa och ta ny fart inför slutspurten fram till jul. På vissa ställen har barnen en vecka, på vissa ställen några dagar. Här på våra breddgrader är det två dagar, torsdag till fredag. Frun i egenskap av lärare var följaktligen även Hon ledig. Skribenten på denna blogg hade inget ledigt att kvittera ut, men blotta vetskapen om att min själsfrände och vän, hustrun, fick en andningspaus gjorde även mig gott.
I vår familj har vi under flera års tid alltid tagit en liten utflykt under höstlovet. Brukar bli en bilutflykt till någon förutbestämd plats. Vi hade i år, likadant som ifjol, tänkt åka till Tammerfors. Ett besök hos den svenska möbeljätten. Ni vet, de som säljer bokhyllan Billy och paraplyet Praktisk. En cirka tretimmars bilkörning som vi räknar som en del av utflykten. Vi spelar musik, berättar kanske något vi varit med om på varsitt håll. I år kändes det lite tråkigt. Tråkigt på grund av att vår bil stod på verkstaden. Vi hade dock fått lånebil istället. En helt normal familjebil. Den var dock lite tråkig, rent ut sagt. Och att frun är van med en rätt effektiv dieselbil och nu fått köra en bil med en lite effektsvag bensinmotor som skulle varvas betydligt mer än vår egen bil gjorde att det inte kändes riktigt lika skoj. Döttrarna i baksätet var lite besvikna på att 12-voltsuttaget inte fungerade, vilket gjorde att DVD-spelaren fick stanna hemma. Nåväl, vi åkte iväg.
Vädret var lite oförutsägbart. Det var ömsom torr asfalt, ömsom is eller lätt snötäcke på vägen. Vi hade dock en stabil och bekväm bil med bra vinterdäck.Jag hade sagt åt frun när vi startade att vi har ju inte bråttom någonstans. Det var ingenting vi egentligen måste få utträttat. Vi hade kört ganska långt när den äldre dottern från baksätet började fråga om det var långt kvar.
-Cirka en halvtimme. Svarade jag. Det var rätt mycket trafik. Hastigheterna pendlade kring det lagstadgade, det flöt på bra. I en svag nedförsbacke såg jag en bil stå med blinkers på och vänta på att svänga vänster, korsa vårt körfält. Allting helt normalt. Vad som sen hände är lite oklart. I ögonvrån såg jag hur en annan bil kom glidande bakom den förstnämnda. Det hala väglaget gjorde väl att den inte fick stopp. Hann sådär lagom utbrista: Nu krockar dom där! innan helvetet brakade loss. Bilen som stod i beråd att korsa vår körbana hade (tydligen) redan svängt sina hjul. Och när denne blev påkörd bakifrån skedde det oundvikliga: Den flög ut rakt framför oss! Såg någonting mörkt torna upp framför oss, och vet att jag stampat bromsen i botten. Efter detta en högljudd smäll. Våra krockkuddar slog ut, bilen slängde runt sidledes och efter en i mitt tycke evighet hade bilen stannat i diket, med bakänden före ner i dikesbotten. Den kraftiga rökutvecklingen inne i bilen, följt av lukten gjorde att jag skrek: Alla ut!
Alla dörrar på bilen gick att öppna, och frun och jag slet ut varsin dotter och sprang (stapplade) iväg, bort från bilen. Bilen brann dock inte, det var krockuddarnas utlösning som rykte och luktade bränt. Vad som sen hände är lite som i dimma. Ambulanser, polis, helikopter, alla var snabbt på plats. En detalj jag fastnade för var en man, klädd i svart jacka och byxor, som hade stannat och genast kom fram till oss. Han kollade genast upp om vi var skadade och frågade om vi har jackor eller filtar i bilen. Det hade vi, och han skrek åt två kvinnor lite längre bort att de skulle ledsaga oss bort från den livliga vägrenen. Själv gick han och hämtade våra jackor samt de två fleecefiltar barnen haft med sig. Tror inte han och de två kvinnorna kände varandra. Mannen hade bara stannat, tagit kommandot innan ambulanspersonalen anlänt. För det är jag tacksam.
Vi åkte alla ambulans till sjukhuset. Frun hamnade på bår med stödkrage och vakumpåse. En sådan som fixerar ryggrad och nacke. Det fick hon på grund av att Hon haft svårt att gå.
Efter flera timmar på sjukhuset, där vi alla röntgats, fått avge urinprov och alla möjliga andra undersökningar blev vi alla utskrivna 16.30 på eftermiddagen. Vi hade inte ätit på hela dagen, så vi besökte genast kafeterian som plundrades på smörgåsar och yoghurt. Personalen på sjukhuset hade tydligen inte förstått att fyra- och sjuåriga barn behöver mat mellan varven...
Det blev en tretimmars lång taxiresa hem. En helt underbar kvinna körde taxin, och hon pratade, funderade och hjälpte oss bearbeta vad vi gått igenom. Väl hemma somnade barnen rätt snabbt. Både jag och frun hade mardrömmar om krock, brinnande bilar... U name it!
Vi kan summera våra kroppsliga skador rätt enkelt: BLÅSLAGNA! Fruns knä har troligen slagit i instrumentbrädan på bilen och är rejält uppsvullet. Ljumskarna och magen blåa efter säkerhetsbältet, partiet kring nyckelbenet också rejält blått. Jag har partiet mellan öronen och axlarna som värst. Det strålar i huvudet och migrän känns som barnlek mellan varven. Barnen är, tack och lov, minst skadade och har endast små blåmärken på sina respektive axlar, där bältet stramat om. Hur barnen mår själsligt vet vi faktiskt inte. Den äldre verkar vilja känna sig,  försöka visa sig stark. Vi har tagit kontakt med skolan och vi kommer att, om det visar sig att det behövs, försöka låta Henne prata med någon.
Sammanfattningsvis är vi alla glada. Vi lever! Vi är inte mer skadade än att det skall ordna upp sig med tiden. Som kuriosa kan nämnas att den i vårt tycke tråkiga bilen visade sig vara krocktestad med maximala fem stjärnor i betyg. Fast fronten var helt intryckt var kupe´n helt intakt. Så lite reklam tycker jag är på sin plats. Har Ni, mina vänner, för avsikt att frontalkrocka kan Ni gärna göra det i en Renault Megane Break! Den vi skrotade var av årsmodell 2005, men tror knappast de nyare är sämre...
Vi har idag för avsikt att åka in till stan för att inhandla ny bilbarnstol. Vi skall försöka köra och få vardagslunken att komma igång som vanligt så fort som möjligt. Det som åtminstone jag tror hjälper till är att vår egen bil inte blev skrotad. Varken vi eller barnen behöver vänja sig med en ny bil, utan vi får fortsätta med vår egen, lite som om ingenting hade hänt.
Vi är alla oändligt tacksamma för att vi får vara tillsammans. Tacksamma för att vi har vänner runt omkring oss som hjälper oss, både med praktiska saker och att de bara finns till.
Tack.
Och tack för ordet, ha en bra dag.