Jag skall börja gå på gym. Jag skall bli en bättre människa. Jag skall supa mindre, sluta röka... Och så vidare. Ganska standardfraser när man tänker efter. Löften som lovas stort och fint. För vissa människor går det riktigt bra, och jag lyfter på hatten åt dessa som lyckas i sina åtaganden. Tyvärr, åtminstone enligt min uppfattning, är det ganska många som det inte går lika bra för. Januari-Februari går ganska bra, men sen rinner diverse löften ofta ut i sanden.
Jag kommer INTE lova något angående att gå på gym. Lönar sig inte. Och då menar jag att det inte lönar sig för mig att lova något. Gå på gym som sådant lönar absolut sig. Bli en bättre människa? Gärna det, men är inte så säker på att det går. Säger nu inte att jag är perfekt, absolut inte, utan mer att vi människor handlar i enlighet med vår personlighet. Är vi människor med stor omsorg om andra, ordningssamma, duktiga.. Då har vi kanske lättare att vara "bättre"?
Gällande supande går det ganska enkelt. Jag super inte. Svårt att supa mindre då. Gällande rökande går det också rätt så enkelt. Har inte rört en tobak sen jag gick klädd i arme´ns gröna. Då blev det nån tobak. Men beslutade mig redan då, snart 20 år sedan, att tobaken får lämna i Dragsvik, Ekenäs. Militärtjänstgöring som sådan är en rätt makaber situation för en ung man. Tycker inte att några pinnar under 8 månader har påverkat mitt liv nämnvärt.
En sak har jag dock tänkt att lova: Jag ska göra vad jag lovat, men inte heller lova mer än vad jag tänker göra. Tomma löften är något jag mår dåligt av. Har varit en liten mästare i att lova saker och ting som kanske sen inte riktigt blivit som jag tänkt. Värst är väl om jag lovat något åt mina barn, som jag sen inte kunnat slutföra. Där har jag något att jobba med. Jag sträcker mig så långt att mitt nyårslöfte blir:
Jag ska göra vad jag lovat, men inte heller lova mer än vad jag tänker göra.
Kanske inte så häftigt löfte, men då lovar jag å andra sidan inte mer än vad jag tänker göra...
Tack för ordet, Gott Nytt År och ha en bra dag.
tisdag 31 december 2013
måndag 23 december 2013
Är barnigt fel?
Dopparedagen. Eller, mer riktigt, dan före dopparedagen. Har inte alls för avsikt att doppa brödbitar i vatten från skinkan, men benämningen som sådan tycker jag är lite mysig. Det är väl kanske vid den här tiden som de flesta breder ut de sista mattorna, fixar och trixar med julpynten, kanske badar bastu. Det så att säga närmar sig. De familjer som har barn har kanske julklappar som ännu ska paketeras. Åtminstone hos oss är det så. Har en par påsar med grejer i bakluckan på bilen som bara väntar på att omslutas av ett skyddande skal av vackert papper. Lite onödigt, kan tyckas, eftersom pappret ryker all världens väg imorgon kväll.
I mitt föregående blogginlägg reflekterade jag över materialismen som överskuggar julen. Är fortsättningsvis av samma åsikt, men kan samtidigt nöjt konstatera att våra julklappar blev varken för många eller för flådiga. Nope. Det blev bra. Och att vi inte blivit tvungna att dagen före julaftonen springa runt och samla ihop det sista gör i alla fall mig gott.
Vi har fått vara hemma idag. Det blev en tur i skogen bakom huset där jag sågade ner en par träd som vi sen plockade ljus i. Ett på trappan och ett på terrassen. Vi har aldrig haft så många ljus på gården förr. Jag, som förr aldrig förstod vitsen med dylika utsvävningar går plötsligt igång på dessa ljusarrangemang.
Men köket har jag inte blandat mig i. Frun gnolar på i köket, bakar kakor, knäck samt förbereder en efterrätt inför morgondagen. Tycker vi har en bra överenskommelse, frun och jag. Hon bakar och jag äter.
På julafton blir det sen svärföräldrarna för hela slanten. Fruns syskon kommer dit. Vi har även det såpass bra ställt att mina föräldrar dyker också upp. En riktig familjejul! Kommer vara varmt, tjockt, barnigt, matigt och hjärtligt. Ser nu att under ordet barnigt kommer ett rött sträck. Vän av ordning, stavprogrammet, tycker att det är fel. Tycker bara att en julafton med massa glada förväntansfulla barn blir barnig. Har jag fel? Det bjuder jag på.
Men, kära läsare, GOD JUL!
Hoppas att Ni får en sån jul Ni längtat efter.
Tack för ordet, ha en bra dag.
I mitt föregående blogginlägg reflekterade jag över materialismen som överskuggar julen. Är fortsättningsvis av samma åsikt, men kan samtidigt nöjt konstatera att våra julklappar blev varken för många eller för flådiga. Nope. Det blev bra. Och att vi inte blivit tvungna att dagen före julaftonen springa runt och samla ihop det sista gör i alla fall mig gott.
Vi har fått vara hemma idag. Det blev en tur i skogen bakom huset där jag sågade ner en par träd som vi sen plockade ljus i. Ett på trappan och ett på terrassen. Vi har aldrig haft så många ljus på gården förr. Jag, som förr aldrig förstod vitsen med dylika utsvävningar går plötsligt igång på dessa ljusarrangemang.
Men köket har jag inte blandat mig i. Frun gnolar på i köket, bakar kakor, knäck samt förbereder en efterrätt inför morgondagen. Tycker vi har en bra överenskommelse, frun och jag. Hon bakar och jag äter.
På julafton blir det sen svärföräldrarna för hela slanten. Fruns syskon kommer dit. Vi har även det såpass bra ställt att mina föräldrar dyker också upp. En riktig familjejul! Kommer vara varmt, tjockt, barnigt, matigt och hjärtligt. Ser nu att under ordet barnigt kommer ett rött sträck. Vän av ordning, stavprogrammet, tycker att det är fel. Tycker bara att en julafton med massa glada förväntansfulla barn blir barnig. Har jag fel? Det bjuder jag på.
Men, kära läsare, GOD JUL!
Hoppas att Ni får en sån jul Ni längtat efter.
Tack för ordet, ha en bra dag.
söndag 15 december 2013
50 mark! Det är mycket pengar det!
Ni vet sandpapper? Som vanligt papper på en sida, och på den andra små stenar som bildar en skrovlig yta. Om jag inte missminner mig så används elektromagnetiska fält för att få stenarna att stå rätt på pappret innan de tagit fast. Rätta mig gärna om jag har fel. Hur som helst. Min hjärna har varit som sandpapper. Torrt, skrovligt och strävt.Och ideér och tankar vid mitt kära köksbord har lidit av torka. torrt som sandpapper. Men, här sitter man nu. Vad vill Ni vi ska prata om idag?
Vi kan väl i alla fall konstatera att det lackar mot jul. I vår familj blev detta väldigt tydligt nu i helgen. På fredag konstaterade jag och hustrun att tomtens säck är hopplöst tom. Vi fick "dumpat" kottarna, flickorna, hos mina föräldrar och så åkte vi iväg mot staden. det var tydligen fler än vi som fått samma lysande ide´. När vi trängdes på leksaksavdelningen på ett av stadens varuhus slogs jag plötsligt av tanken:
Vad ska detta vara bra för?
Är detta förberedelser inför julen? Förberedelser inför helgen? De troende firar julen till minne av Jesusbarnet. Andra, utan den livssynen, firar väl julen som en familjehögtid. En helg då utflugna barn kommer hem. Man besöker gravgårdar och tänder ljus till minnet av dem som inte längre finns ibland oss.Vackert så. Jag tycker om när ljusen i julgranen gnistrar, det doftar från köket och släkt och vänner är samlade. När julaftonen är kommen trivs jag. Men. Dessa julklappar..
Som familjefar vet jag att en jul utan paket för mina prinsessor inte är någon riktig jul. Det är väl klart tomten skall komma!?
Men denna oerhörda materialism! Hur hyllor är sprängfyllda med all möjligt skräp som det är tänkt att vi ska köpa för dyra pengar gör att jag bara mår illa. Måttlighet verkar vara något som inte hör hemma vid julen. Vän av ordning säger väl då, "det där gör man väl som man vill?! Jomenvisst, jag har för avsikt att idka måttlighet. Men om alla idkade måttlighet skulle väl affärerna knappast vara sprängfyllda med varor? Finns risk jag har en kanske gammaldags syn på det hela. Det bjuder jag på. Och jag vet att många affärer får stor del av sin årsförsäljning i December månad. Men jag vet också att samma affärer säljer ut saker på REA i januari-februari, sådant de inte fått prånglat på oss innan jul.
Min farmor brukade alltid citera någon, jag minns tyvärr inte vem, som sade: 50 mark! Det är mycket pengar det! Nu kanske vi inte ska eftersträva den sparsamhet som gamla människor ofta verkar beivra. Tycker dock att en viss gnutta rätt fanns i meningen: 50 mark! Det är mycket pengar det!
För att återgå till tomtens säck. Vi fixade ett antal julklappar. Jag är rätt nöjd med hur det löste sig, trots att X-antal timmar i X-antal butiker inte precis gör under för humöret.
Har en liten tur på stan än innan det är klart. det skall man väl överleva. Och när jag nu pratat om julen är det inte utan att jag blir lite hungrig...
Tack för ordet, ha en bra dag.
Vi kan väl i alla fall konstatera att det lackar mot jul. I vår familj blev detta väldigt tydligt nu i helgen. På fredag konstaterade jag och hustrun att tomtens säck är hopplöst tom. Vi fick "dumpat" kottarna, flickorna, hos mina föräldrar och så åkte vi iväg mot staden. det var tydligen fler än vi som fått samma lysande ide´. När vi trängdes på leksaksavdelningen på ett av stadens varuhus slogs jag plötsligt av tanken:
Vad ska detta vara bra för?
Är detta förberedelser inför julen? Förberedelser inför helgen? De troende firar julen till minne av Jesusbarnet. Andra, utan den livssynen, firar väl julen som en familjehögtid. En helg då utflugna barn kommer hem. Man besöker gravgårdar och tänder ljus till minnet av dem som inte längre finns ibland oss.Vackert så. Jag tycker om när ljusen i julgranen gnistrar, det doftar från köket och släkt och vänner är samlade. När julaftonen är kommen trivs jag. Men. Dessa julklappar..
Som familjefar vet jag att en jul utan paket för mina prinsessor inte är någon riktig jul. Det är väl klart tomten skall komma!?
Men denna oerhörda materialism! Hur hyllor är sprängfyllda med all möjligt skräp som det är tänkt att vi ska köpa för dyra pengar gör att jag bara mår illa. Måttlighet verkar vara något som inte hör hemma vid julen. Vän av ordning säger väl då, "det där gör man väl som man vill?! Jomenvisst, jag har för avsikt att idka måttlighet. Men om alla idkade måttlighet skulle väl affärerna knappast vara sprängfyllda med varor? Finns risk jag har en kanske gammaldags syn på det hela. Det bjuder jag på. Och jag vet att många affärer får stor del av sin årsförsäljning i December månad. Men jag vet också att samma affärer säljer ut saker på REA i januari-februari, sådant de inte fått prånglat på oss innan jul.
Min farmor brukade alltid citera någon, jag minns tyvärr inte vem, som sade: 50 mark! Det är mycket pengar det! Nu kanske vi inte ska eftersträva den sparsamhet som gamla människor ofta verkar beivra. Tycker dock att en viss gnutta rätt fanns i meningen: 50 mark! Det är mycket pengar det!
För att återgå till tomtens säck. Vi fixade ett antal julklappar. Jag är rätt nöjd med hur det löste sig, trots att X-antal timmar i X-antal butiker inte precis gör under för humöret.
Har en liten tur på stan än innan det är klart. det skall man väl överleva. Och när jag nu pratat om julen är det inte utan att jag blir lite hungrig...
Tack för ordet, ha en bra dag.
måndag 21 oktober 2013
Rädd? Jag? Knappast, man är väl vuxen...
Med darrande fingrar över tangenterna.
Försöker sätta ord på en känsla.
Rädsla, finns det fler en ett ord?
Det måste det ju finnas!
Jag menar, man kan väl vara rädd, utan att egentligen var
det?
För min rädsla är inte grundad på något, inte specifik.
Är bara rädd jag inte räcker till.
Man borde väl vara lyhörd.
För barnens tankar, funderingar och ord.
Men vad händer?
När man själv funderar på samma saker?
söndag 20 oktober 2013
Höstlov, Renault Megane och Ikea som aldrig blev av.
Höstlov. Någonting barnen har från skolan, lite för att landa och ta ny fart inför slutspurten fram till jul. På vissa ställen har barnen en vecka, på vissa ställen några dagar. Här på våra breddgrader är det två dagar, torsdag till fredag. Frun i egenskap av lärare var följaktligen även Hon ledig. Skribenten på denna blogg hade inget ledigt att kvittera ut, men blotta vetskapen om att min själsfrände och vän, hustrun, fick en andningspaus gjorde även mig gott.
I vår familj har vi under flera års tid alltid tagit en liten utflykt under höstlovet. Brukar bli en bilutflykt till någon förutbestämd plats. Vi hade i år, likadant som ifjol, tänkt åka till Tammerfors. Ett besök hos den svenska möbeljätten. Ni vet, de som säljer bokhyllan Billy och paraplyet Praktisk. En cirka tretimmars bilkörning som vi räknar som en del av utflykten. Vi spelar musik, berättar kanske något vi varit med om på varsitt håll. I år kändes det lite tråkigt. Tråkigt på grund av att vår bil stod på verkstaden. Vi hade dock fått lånebil istället. En helt normal familjebil. Den var dock lite tråkig, rent ut sagt. Och att frun är van med en rätt effektiv dieselbil och nu fått köra en bil med en lite effektsvag bensinmotor som skulle varvas betydligt mer än vår egen bil gjorde att det inte kändes riktigt lika skoj. Döttrarna i baksätet var lite besvikna på att 12-voltsuttaget inte fungerade, vilket gjorde att DVD-spelaren fick stanna hemma. Nåväl, vi åkte iväg.
Vädret var lite oförutsägbart. Det var ömsom torr asfalt, ömsom is eller lätt snötäcke på vägen. Vi hade dock en stabil och bekväm bil med bra vinterdäck.Jag hade sagt åt frun när vi startade att vi har ju inte bråttom någonstans. Det var ingenting vi egentligen måste få utträttat. Vi hade kört ganska långt när den äldre dottern från baksätet började fråga om det var långt kvar.
-Cirka en halvtimme. Svarade jag. Det var rätt mycket trafik. Hastigheterna pendlade kring det lagstadgade, det flöt på bra. I en svag nedförsbacke såg jag en bil stå med blinkers på och vänta på att svänga vänster, korsa vårt körfält. Allting helt normalt. Vad som sen hände är lite oklart. I ögonvrån såg jag hur en annan bil kom glidande bakom den förstnämnda. Det hala väglaget gjorde väl att den inte fick stopp. Hann sådär lagom utbrista: Nu krockar dom där! innan helvetet brakade loss. Bilen som stod i beråd att korsa vår körbana hade (tydligen) redan svängt sina hjul. Och när denne blev påkörd bakifrån skedde det oundvikliga: Den flög ut rakt framför oss! Såg någonting mörkt torna upp framför oss, och vet att jag stampat bromsen i botten. Efter detta en högljudd smäll. Våra krockkuddar slog ut, bilen slängde runt sidledes och efter en i mitt tycke evighet hade bilen stannat i diket, med bakänden före ner i dikesbotten. Den kraftiga rökutvecklingen inne i bilen, följt av lukten gjorde att jag skrek: Alla ut!
Alla dörrar på bilen gick att öppna, och frun och jag slet ut varsin dotter och sprang (stapplade) iväg, bort från bilen. Bilen brann dock inte, det var krockuddarnas utlösning som rykte och luktade bränt. Vad som sen hände är lite som i dimma. Ambulanser, polis, helikopter, alla var snabbt på plats. En detalj jag fastnade för var en man, klädd i svart jacka och byxor, som hade stannat och genast kom fram till oss. Han kollade genast upp om vi var skadade och frågade om vi har jackor eller filtar i bilen. Det hade vi, och han skrek åt två kvinnor lite längre bort att de skulle ledsaga oss bort från den livliga vägrenen. Själv gick han och hämtade våra jackor samt de två fleecefiltar barnen haft med sig. Tror inte han och de två kvinnorna kände varandra. Mannen hade bara stannat, tagit kommandot innan ambulanspersonalen anlänt. För det är jag tacksam.
Vi åkte alla ambulans till sjukhuset. Frun hamnade på bår med stödkrage och vakumpåse. En sådan som fixerar ryggrad och nacke. Det fick hon på grund av att Hon haft svårt att gå.
Efter flera timmar på sjukhuset, där vi alla röntgats, fått avge urinprov och alla möjliga andra undersökningar blev vi alla utskrivna 16.30 på eftermiddagen. Vi hade inte ätit på hela dagen, så vi besökte genast kafeterian som plundrades på smörgåsar och yoghurt. Personalen på sjukhuset hade tydligen inte förstått att fyra- och sjuåriga barn behöver mat mellan varven...
Det blev en tretimmars lång taxiresa hem. En helt underbar kvinna körde taxin, och hon pratade, funderade och hjälpte oss bearbeta vad vi gått igenom. Väl hemma somnade barnen rätt snabbt. Både jag och frun hade mardrömmar om krock, brinnande bilar... U name it!
Vi kan summera våra kroppsliga skador rätt enkelt: BLÅSLAGNA! Fruns knä har troligen slagit i instrumentbrädan på bilen och är rejält uppsvullet. Ljumskarna och magen blåa efter säkerhetsbältet, partiet kring nyckelbenet också rejält blått. Jag har partiet mellan öronen och axlarna som värst. Det strålar i huvudet och migrän känns som barnlek mellan varven. Barnen är, tack och lov, minst skadade och har endast små blåmärken på sina respektive axlar, där bältet stramat om. Hur barnen mår själsligt vet vi faktiskt inte. Den äldre verkar vilja känna sig, försöka visa sig stark. Vi har tagit kontakt med skolan och vi kommer att, om det visar sig att det behövs, försöka låta Henne prata med någon.
Sammanfattningsvis är vi alla glada. Vi lever! Vi är inte mer skadade än att det skall ordna upp sig med tiden. Som kuriosa kan nämnas att den i vårt tycke tråkiga bilen visade sig vara krocktestad med maximala fem stjärnor i betyg. Fast fronten var helt intryckt var kupe´n helt intakt. Så lite reklam tycker jag är på sin plats. Har Ni, mina vänner, för avsikt att frontalkrocka kan Ni gärna göra det i en Renault Megane Break! Den vi skrotade var av årsmodell 2005, men tror knappast de nyare är sämre...
Vi har idag för avsikt att åka in till stan för att inhandla ny bilbarnstol. Vi skall försöka köra och få vardagslunken att komma igång som vanligt så fort som möjligt. Det som åtminstone jag tror hjälper till är att vår egen bil inte blev skrotad. Varken vi eller barnen behöver vänja sig med en ny bil, utan vi får fortsätta med vår egen, lite som om ingenting hade hänt.
Vi är alla oändligt tacksamma för att vi får vara tillsammans. Tacksamma för att vi har vänner runt omkring oss som hjälper oss, både med praktiska saker och att de bara finns till.
Tack.
Och tack för ordet, ha en bra dag.
I vår familj har vi under flera års tid alltid tagit en liten utflykt under höstlovet. Brukar bli en bilutflykt till någon förutbestämd plats. Vi hade i år, likadant som ifjol, tänkt åka till Tammerfors. Ett besök hos den svenska möbeljätten. Ni vet, de som säljer bokhyllan Billy och paraplyet Praktisk. En cirka tretimmars bilkörning som vi räknar som en del av utflykten. Vi spelar musik, berättar kanske något vi varit med om på varsitt håll. I år kändes det lite tråkigt. Tråkigt på grund av att vår bil stod på verkstaden. Vi hade dock fått lånebil istället. En helt normal familjebil. Den var dock lite tråkig, rent ut sagt. Och att frun är van med en rätt effektiv dieselbil och nu fått köra en bil med en lite effektsvag bensinmotor som skulle varvas betydligt mer än vår egen bil gjorde att det inte kändes riktigt lika skoj. Döttrarna i baksätet var lite besvikna på att 12-voltsuttaget inte fungerade, vilket gjorde att DVD-spelaren fick stanna hemma. Nåväl, vi åkte iväg.
Vädret var lite oförutsägbart. Det var ömsom torr asfalt, ömsom is eller lätt snötäcke på vägen. Vi hade dock en stabil och bekväm bil med bra vinterdäck.Jag hade sagt åt frun när vi startade att vi har ju inte bråttom någonstans. Det var ingenting vi egentligen måste få utträttat. Vi hade kört ganska långt när den äldre dottern från baksätet började fråga om det var långt kvar.
-Cirka en halvtimme. Svarade jag. Det var rätt mycket trafik. Hastigheterna pendlade kring det lagstadgade, det flöt på bra. I en svag nedförsbacke såg jag en bil stå med blinkers på och vänta på att svänga vänster, korsa vårt körfält. Allting helt normalt. Vad som sen hände är lite oklart. I ögonvrån såg jag hur en annan bil kom glidande bakom den förstnämnda. Det hala väglaget gjorde väl att den inte fick stopp. Hann sådär lagom utbrista: Nu krockar dom där! innan helvetet brakade loss. Bilen som stod i beråd att korsa vår körbana hade (tydligen) redan svängt sina hjul. Och när denne blev påkörd bakifrån skedde det oundvikliga: Den flög ut rakt framför oss! Såg någonting mörkt torna upp framför oss, och vet att jag stampat bromsen i botten. Efter detta en högljudd smäll. Våra krockkuddar slog ut, bilen slängde runt sidledes och efter en i mitt tycke evighet hade bilen stannat i diket, med bakänden före ner i dikesbotten. Den kraftiga rökutvecklingen inne i bilen, följt av lukten gjorde att jag skrek: Alla ut!
Alla dörrar på bilen gick att öppna, och frun och jag slet ut varsin dotter och sprang (stapplade) iväg, bort från bilen. Bilen brann dock inte, det var krockuddarnas utlösning som rykte och luktade bränt. Vad som sen hände är lite som i dimma. Ambulanser, polis, helikopter, alla var snabbt på plats. En detalj jag fastnade för var en man, klädd i svart jacka och byxor, som hade stannat och genast kom fram till oss. Han kollade genast upp om vi var skadade och frågade om vi har jackor eller filtar i bilen. Det hade vi, och han skrek åt två kvinnor lite längre bort att de skulle ledsaga oss bort från den livliga vägrenen. Själv gick han och hämtade våra jackor samt de två fleecefiltar barnen haft med sig. Tror inte han och de två kvinnorna kände varandra. Mannen hade bara stannat, tagit kommandot innan ambulanspersonalen anlänt. För det är jag tacksam.
Vi åkte alla ambulans till sjukhuset. Frun hamnade på bår med stödkrage och vakumpåse. En sådan som fixerar ryggrad och nacke. Det fick hon på grund av att Hon haft svårt att gå.
Efter flera timmar på sjukhuset, där vi alla röntgats, fått avge urinprov och alla möjliga andra undersökningar blev vi alla utskrivna 16.30 på eftermiddagen. Vi hade inte ätit på hela dagen, så vi besökte genast kafeterian som plundrades på smörgåsar och yoghurt. Personalen på sjukhuset hade tydligen inte förstått att fyra- och sjuåriga barn behöver mat mellan varven...
Det blev en tretimmars lång taxiresa hem. En helt underbar kvinna körde taxin, och hon pratade, funderade och hjälpte oss bearbeta vad vi gått igenom. Väl hemma somnade barnen rätt snabbt. Både jag och frun hade mardrömmar om krock, brinnande bilar... U name it!
Vi kan summera våra kroppsliga skador rätt enkelt: BLÅSLAGNA! Fruns knä har troligen slagit i instrumentbrädan på bilen och är rejält uppsvullet. Ljumskarna och magen blåa efter säkerhetsbältet, partiet kring nyckelbenet också rejält blått. Jag har partiet mellan öronen och axlarna som värst. Det strålar i huvudet och migrän känns som barnlek mellan varven. Barnen är, tack och lov, minst skadade och har endast små blåmärken på sina respektive axlar, där bältet stramat om. Hur barnen mår själsligt vet vi faktiskt inte. Den äldre verkar vilja känna sig, försöka visa sig stark. Vi har tagit kontakt med skolan och vi kommer att, om det visar sig att det behövs, försöka låta Henne prata med någon.
Sammanfattningsvis är vi alla glada. Vi lever! Vi är inte mer skadade än att det skall ordna upp sig med tiden. Som kuriosa kan nämnas att den i vårt tycke tråkiga bilen visade sig vara krocktestad med maximala fem stjärnor i betyg. Fast fronten var helt intryckt var kupe´n helt intakt. Så lite reklam tycker jag är på sin plats. Har Ni, mina vänner, för avsikt att frontalkrocka kan Ni gärna göra det i en Renault Megane Break! Den vi skrotade var av årsmodell 2005, men tror knappast de nyare är sämre...
Vi har idag för avsikt att åka in till stan för att inhandla ny bilbarnstol. Vi skall försöka köra och få vardagslunken att komma igång som vanligt så fort som möjligt. Det som åtminstone jag tror hjälper till är att vår egen bil inte blev skrotad. Varken vi eller barnen behöver vänja sig med en ny bil, utan vi får fortsätta med vår egen, lite som om ingenting hade hänt.
Vi är alla oändligt tacksamma för att vi får vara tillsammans. Tacksamma för att vi har vänner runt omkring oss som hjälper oss, både med praktiska saker och att de bara finns till.
Tack.
Och tack för ordet, ha en bra dag.
fredag 13 september 2013
Tex Willer, fotboll och björnkramar
Med ljudliga snarkningar som extra krydda fortsatte han. Han var några år äldre än mig och besatte redan den ädla konsten att läsa och skriva. Ganska ofta satt vi hemma på hos honom, på trappan till deras hus, och han läste ur någon vältummad Tex Willer-bok. Tex Willer var hjälten som slogs mot indianer, skurkar och all världens orättvisor. Mest mot indianerna, dock. Att han, min kompis, inte Tex Willer då, hade ljudliga snarkningar emellanåt när han läste blev jag upplyst om att berodde på allergi. Hans mamma ville att han skulle snyta sig, men det hade varken han eller jag tid med. Inte när Tex var inblandad. Var det sen gräs- eller pollen, eller någon annan allergi låter jag vara osagt. Ofta spelade vi också fotboll, eller Bollen på sin plats.Det fanns många bra gömställen hemma på deras gårdsplan. Ibland, när vi andra gömde oss i deras garage och han aldrig hittade oss brukade han jaga oss och dela ut björnkramar, som han kallade dem. När vi sen växte och blev äldre började vi kanske lite glida ifrån varann. Åldersskillnaden gjorde att vi kanske hade olika uppfattning om vad som var rolig och vettig sysselsättning. Jag umgicks mer med en annan pojke, en som var i min ålder, och han hade andra som gick i samma klass som honom. Vi bodde rätt så nära varann, så visst träffades vi, men det blev mindre och mindre. En naturlig utveckling när barn blir äldre och åldras enligt sin egen ålder. Minns inte i vilken ålder han flyttade för att studera, troligen var det efter studenten. Vi träffades kanske sporadiskt nån gång och uppgraderade varann om livets gång. Att han flyttat utomlands, gift sig var sen saker jag fick höra av min mamma. Kan erkänna att jag inte vet vad hans fru heter, eller ens vet hur hon ser ut. Än mindre vet jag något om hans barn. Vad jag däremot vet, är att livet kanske inte varit honom och hans familj vidare lätt eller rättvist. För något år sedan drabbades han av en sjukdom, en våldsam sort som sakta bröt ner honom. Han hade väl någon uppsving emellanåt, när han mådde bättre och livet tedde sig bättre. Men tyvärr drog sjukdomen det längsta strået och hans kropp tog slut.
Om någon ur hans familj eller vänskapskrets läser detta vill jag sända Er en hälsning och beklaga Er sorg.
Det som lite gnager mig och som jag inte vet hur jag skall förehålla mig till är vad jag skall tycka och tänka i detta sammanhang. Självklart är det en sorglig och även en ofattbart onödig och tragisk händelse. Börjar man tänka på hans familj, hans barn, vrider det sig i magen på mig. Men det är sen där mitt problem ligger. Jag vet inte om jag sörjer eller inte. Visst, börjar jag tänka på honom och allt vi hittat på tillsammans, visst sörjer jag en vän. Men grejen är väl den, att vi inte umgåtts eller ens träffats desto mera på över tjugo år. Det är en person ur mitt förflutna som nu gått bort. Jag diskuterade händelsen med min hustru och sade åt henne att jag inte kan sörja en person som inte längre fattas mig. Kalla mig hård och känslokall om Ni vill, men med tiden har han blivit en person i mängden. Sörjer jag är det mest för att jag vet att hans barn, hans fru, föräldrar och syskon har mist en när och kär. Det här har blivit en lite konstig känsla i mig.
Jag kan inte sörja någon som inte saknas mig, men jag kan må dåligt av vad som hänt.
Dagar blir till år. Vi går vänster, vi går höger. Möten, vänner, allt kan variera under livets gång. När jag nu korrekturläst detta och på nytt får känslor bubblande upp till ytan är det inte utan att jag får en klump i halsen.
Tack, för att jag fick vara en del av ditt liv! Vet inte var du finns nu, men hoppas du har det bra!
Tack för ordet, ha en bra dag.
Om någon ur hans familj eller vänskapskrets läser detta vill jag sända Er en hälsning och beklaga Er sorg.
Det som lite gnager mig och som jag inte vet hur jag skall förehålla mig till är vad jag skall tycka och tänka i detta sammanhang. Självklart är det en sorglig och även en ofattbart onödig och tragisk händelse. Börjar man tänka på hans familj, hans barn, vrider det sig i magen på mig. Men det är sen där mitt problem ligger. Jag vet inte om jag sörjer eller inte. Visst, börjar jag tänka på honom och allt vi hittat på tillsammans, visst sörjer jag en vän. Men grejen är väl den, att vi inte umgåtts eller ens träffats desto mera på över tjugo år. Det är en person ur mitt förflutna som nu gått bort. Jag diskuterade händelsen med min hustru och sade åt henne att jag inte kan sörja en person som inte längre fattas mig. Kalla mig hård och känslokall om Ni vill, men med tiden har han blivit en person i mängden. Sörjer jag är det mest för att jag vet att hans barn, hans fru, föräldrar och syskon har mist en när och kär. Det här har blivit en lite konstig känsla i mig.
Jag kan inte sörja någon som inte saknas mig, men jag kan må dåligt av vad som hänt.
Dagar blir till år. Vi går vänster, vi går höger. Möten, vänner, allt kan variera under livets gång. När jag nu korrekturläst detta och på nytt får känslor bubblande upp till ytan är det inte utan att jag får en klump i halsen.
Tack, för att jag fick vara en del av ditt liv! Vet inte var du finns nu, men hoppas du har det bra!
Tack för ordet, ha en bra dag.
lördag 7 september 2013
Roy och Roger bygger garage, själv är jag ute och cyklar
Hej!
Det börjar vara ett tag sen vi träffats. Har inte riktigt blivit av, mitt skrivande. Vill inte säga jag inte haft alster innanför pannbenet, nej absolut inte. Skulle säkert fått fyllt en par-tre-sju sidor med både glädje, vemod, kanske även lite rädsla. Men det går i vågor. Ibland tycker jag att huvudet är fullt, men att jag likväl inte har någonting att säga. Får inte ner det till pappers. (Eller till hårdskivan..)
Det har varit en hel del ruljans här hemma hos oss. Vårt garageprojekt, som stått i startgroparna ett bra tag redan, har äntligen startat. Det blir inte något stort bygge med tvätthall, målarbox och billyft. Nej, ett ganska standard garage med biltak och ett litet förråd. Är inte någon garageråtta. Ni vet, en sådan som sätter timmar och åter timmar på att skruva bilar. I mitt tycke skall bilar bara fungera. Blir det sen någonting med dem finns utbildat folk med erfarenhet och utrymmen som passar för att åtgärda dylika fel. Mindre projekt tar jag förvisso själv. Men ett par bromsskivor kan man väl byta i ett litet garage också, hade jag tänkt.
Men nu när jag skriver nästa mening kanske jag är lite garageråtta, trots allt. Min gamla motorcykel kommer att behöva lite omsorg under vintern. Den har redan hunnit bli 21 år gammal och har under den tiden kanske inte fått någon speciellt öm omvårdnad. En cykel gjord för att framföras aktivt på grusväg kan väl få lite blessyrer genom åren. I vinter skall jag plocka sönder och fixa till de mest akuta. Det blåa moln som uppstår vid acceleration som kompisen lite syrligt upplyser mig om mellan varven är väl det mest akuta. Kalla mig tokig, men hoppas nästan att jag får byta kolv. Då kan man väl lika gärna sätta i någonting bättre, större, effektivare. Har vurpat en par gånger med cykeln under sommaren, men inbillar mig att det blir bättre med mer effekt... Ni hör, man kan alltid förklara för sig själv så det låter bra.
Huset byggde vi ganska långt själva. Stor hjälp av våra föräldrar förstås, men ändå. Ingen inhyrd hjälp. Vi, frun och jag, grävde, spikade, gipsade, spacklade, slipade, skruvade.. allt. Nu, med garaget, valde vi ta till hjälp. Jag orkar helt enkelt inte ro iland ett dylikt projekt utan hjälp. Fruns bror med kompis har varit här och fixat grunden. Våra pappor har igen varit stor hjälp. Själv har jag mellan varven gjort nått smått, men mest av allt har jag suttit på en pall bredvid och tittat på. Viljan finns, men krafterna räcker inte till. Drog på mig en utdragen feber. Gick med stegring på dagarna som steg till cirka 38,5 grader till kvällarna, under cirka tre veckor. Har inte fakta på detta, men både jag och läkaren kom fram till att det var kroppen som sade till att det räcker nu. Jag är absolut inte återhämtad för att klara av dylika utsvängningar.
Då är det skönt med vänner som hjälper till. Förvisso, fruns bror och kompis är inhyrda via byggfirman de jobbar på, men ändå. Och grävmaskinsföraren skall självklart ha betalt för timmarna med maskinen. Men han är också en person jag väljer att kalla för vän. En otrolig människa som tar i där det behövs, har ett otroligt glatt humör som smittar av sig. Och jobbet han utför lämnar inget rum för förbättring. Jag brukar säga att jag skulle tillåta honom smeka min dotter på kinden med skopan. Så duktig är han!
Inkommande vecka kommer Roy och Roger, som jag kallar timmermännen, börja spira upp garaget. När sen takstolarna kommer på plats skall vi satsa krutet på golvet. I planerna ingår att kunna köra in bilarna i garaget innan snön täcker marken. Har inte tänkt stå och skrapa is av vindrutan i vinter! Inte skall jag ha någon värme på, men redan med tak över huvudet skall det eländiga skrapandet kunna undvikas. :)
Märker att detta blogginlägg mest blev en statusuppdatering om garaget. Men, vad huvudet är fullt av talar munnen, heter det väl.
När jag nu tittar ut genom köksfönstret konstaterar jag att dimman ännu inte lättat. Sitter och funderar kring att ta en tur med hojen. Nej, inte grusslungan som ryker blått, den andra. Den man blir tvungen att trampa för att den skall röra på sig. Min käre far har fixat till min mountainbike som har befunnit sig i ett rätt sorgligt tillstånd. Med nysmorda växlar, nya däck är det väl bara själva trampandet som saknas. Min kondition är totalt körd i botten, så det blir inte några längre turer. Men lite i gången, hade jag tänkt. Har ju tänkt fylla tresiffrigt innan jag lämnar jordelivet, så det blir väl att försöka sköta om sig lite bättre..
Skribenten tackar och bugar för att Du har läst igenom hans senaste svammel. Han hoppas och tror att det inte tar lika länge innan nästa inlägg dyker upp. Vi hörs, allihopa!
Tack för ordet, ha en bra dag.
Det börjar vara ett tag sen vi träffats. Har inte riktigt blivit av, mitt skrivande. Vill inte säga jag inte haft alster innanför pannbenet, nej absolut inte. Skulle säkert fått fyllt en par-tre-sju sidor med både glädje, vemod, kanske även lite rädsla. Men det går i vågor. Ibland tycker jag att huvudet är fullt, men att jag likväl inte har någonting att säga. Får inte ner det till pappers. (Eller till hårdskivan..)
Det har varit en hel del ruljans här hemma hos oss. Vårt garageprojekt, som stått i startgroparna ett bra tag redan, har äntligen startat. Det blir inte något stort bygge med tvätthall, målarbox och billyft. Nej, ett ganska standard garage med biltak och ett litet förråd. Är inte någon garageråtta. Ni vet, en sådan som sätter timmar och åter timmar på att skruva bilar. I mitt tycke skall bilar bara fungera. Blir det sen någonting med dem finns utbildat folk med erfarenhet och utrymmen som passar för att åtgärda dylika fel. Mindre projekt tar jag förvisso själv. Men ett par bromsskivor kan man väl byta i ett litet garage också, hade jag tänkt.
Men nu när jag skriver nästa mening kanske jag är lite garageråtta, trots allt. Min gamla motorcykel kommer att behöva lite omsorg under vintern. Den har redan hunnit bli 21 år gammal och har under den tiden kanske inte fått någon speciellt öm omvårdnad. En cykel gjord för att framföras aktivt på grusväg kan väl få lite blessyrer genom åren. I vinter skall jag plocka sönder och fixa till de mest akuta. Det blåa moln som uppstår vid acceleration som kompisen lite syrligt upplyser mig om mellan varven är väl det mest akuta. Kalla mig tokig, men hoppas nästan att jag får byta kolv. Då kan man väl lika gärna sätta i någonting bättre, större, effektivare. Har vurpat en par gånger med cykeln under sommaren, men inbillar mig att det blir bättre med mer effekt... Ni hör, man kan alltid förklara för sig själv så det låter bra.
Huset byggde vi ganska långt själva. Stor hjälp av våra föräldrar förstås, men ändå. Ingen inhyrd hjälp. Vi, frun och jag, grävde, spikade, gipsade, spacklade, slipade, skruvade.. allt. Nu, med garaget, valde vi ta till hjälp. Jag orkar helt enkelt inte ro iland ett dylikt projekt utan hjälp. Fruns bror med kompis har varit här och fixat grunden. Våra pappor har igen varit stor hjälp. Själv har jag mellan varven gjort nått smått, men mest av allt har jag suttit på en pall bredvid och tittat på. Viljan finns, men krafterna räcker inte till. Drog på mig en utdragen feber. Gick med stegring på dagarna som steg till cirka 38,5 grader till kvällarna, under cirka tre veckor. Har inte fakta på detta, men både jag och läkaren kom fram till att det var kroppen som sade till att det räcker nu. Jag är absolut inte återhämtad för att klara av dylika utsvängningar.
Då är det skönt med vänner som hjälper till. Förvisso, fruns bror och kompis är inhyrda via byggfirman de jobbar på, men ändå. Och grävmaskinsföraren skall självklart ha betalt för timmarna med maskinen. Men han är också en person jag väljer att kalla för vän. En otrolig människa som tar i där det behövs, har ett otroligt glatt humör som smittar av sig. Och jobbet han utför lämnar inget rum för förbättring. Jag brukar säga att jag skulle tillåta honom smeka min dotter på kinden med skopan. Så duktig är han!
Inkommande vecka kommer Roy och Roger, som jag kallar timmermännen, börja spira upp garaget. När sen takstolarna kommer på plats skall vi satsa krutet på golvet. I planerna ingår att kunna köra in bilarna i garaget innan snön täcker marken. Har inte tänkt stå och skrapa is av vindrutan i vinter! Inte skall jag ha någon värme på, men redan med tak över huvudet skall det eländiga skrapandet kunna undvikas. :)
Märker att detta blogginlägg mest blev en statusuppdatering om garaget. Men, vad huvudet är fullt av talar munnen, heter det väl.
När jag nu tittar ut genom köksfönstret konstaterar jag att dimman ännu inte lättat. Sitter och funderar kring att ta en tur med hojen. Nej, inte grusslungan som ryker blått, den andra. Den man blir tvungen att trampa för att den skall röra på sig. Min käre far har fixat till min mountainbike som har befunnit sig i ett rätt sorgligt tillstånd. Med nysmorda växlar, nya däck är det väl bara själva trampandet som saknas. Min kondition är totalt körd i botten, så det blir inte några längre turer. Men lite i gången, hade jag tänkt. Har ju tänkt fylla tresiffrigt innan jag lämnar jordelivet, så det blir väl att försöka sköta om sig lite bättre..
Skribenten tackar och bugar för att Du har läst igenom hans senaste svammel. Han hoppas och tror att det inte tar lika länge innan nästa inlägg dyker upp. Vi hörs, allihopa!
Tack för ordet, ha en bra dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)