50 mark! Det är mycket pengar det!

Ni vet sandpapper? Som vanligt papper på en sida, och på den andra små stenar som bildar en skrovlig yta. Om jag inte missminner mig så används elektromagnetiska fält för att få stenarna att stå rätt på pappret innan de tagit fast. Rätta mig gärna om jag har fel. Hur som helst. Min hjärna har varit som sandpapper. Torrt, skrovligt och strävt.Och ideér och tankar vid mitt kära köksbord har lidit av torka. torrt som sandpapper. Men, här sitter man nu. Vad vill Ni vi ska prata om idag?
Vi kan väl i alla fall konstatera att det lackar mot jul. I vår familj blev detta väldigt tydligt nu i helgen. På fredag konstaterade jag och hustrun att tomtens säck är hopplöst tom. Vi fick "dumpat" kottarna, flickorna, hos mina föräldrar och så åkte vi iväg mot staden. det var tydligen fler än vi som fått samma lysande ide´. När vi trängdes på leksaksavdelningen på ett av stadens varuhus slogs jag plötsligt av tanken:
Vad ska detta vara bra för?
Är detta förberedelser inför julen? Förberedelser inför helgen? De troende firar julen till minne av Jesusbarnet. Andra, utan den livssynen, firar väl julen som en familjehögtid. En helg då utflugna barn kommer hem. Man besöker gravgårdar och tänder ljus till minnet av dem som inte längre finns ibland oss.Vackert så. Jag tycker om när ljusen i julgranen gnistrar, det doftar från köket och släkt och vänner är samlade. När julaftonen är kommen trivs jag. Men. Dessa julklappar..
Som  familjefar vet jag att en jul utan paket för mina prinsessor inte är någon riktig jul. Det är väl klart tomten skall komma!?
Men denna oerhörda materialism! Hur hyllor är sprängfyllda med all möjligt skräp som det är tänkt att vi ska köpa för dyra pengar gör att jag bara mår illa. Måttlighet verkar vara något som inte hör hemma vid julen. Vän av ordning säger väl då, "det där gör man väl som man vill?! Jomenvisst, jag har för avsikt att idka måttlighet. Men om alla idkade måttlighet skulle väl affärerna knappast vara sprängfyllda med varor? Finns risk jag har en kanske gammaldags syn på det hela. Det bjuder jag på. Och jag vet att många affärer får stor del av sin årsförsäljning i December månad. Men jag vet också att samma affärer säljer ut saker på REA i januari-februari, sådant de inte fått prånglat på oss innan jul.
Min farmor brukade alltid citera någon, jag minns tyvärr inte vem, som sade: 50 mark! Det är mycket pengar det! Nu kanske vi inte ska eftersträva den sparsamhet som gamla människor ofta verkar beivra. Tycker dock att en viss gnutta rätt fanns i meningen: 50 mark! Det är mycket pengar det!
För att återgå till tomtens säck. Vi fixade ett antal julklappar. Jag är rätt nöjd med hur det löste sig, trots att X-antal timmar i X-antal butiker inte precis gör under för humöret.
Har en liten tur på stan än innan det är klart. det skall man väl överleva. Och när jag nu pratat om julen är det inte utan att jag blir lite hungrig...
Tack för ordet, ha en bra dag.

Rädd? Jag? Knappast, man är väl vuxen...

Med darrande fingrar över tangenterna.

Försöker sätta ord på en känsla.

Rädsla, finns det fler en ett ord?

Det måste det ju finnas!

Jag menar, man kan väl vara rädd, utan att egentligen var det?

För min rädsla är inte grundad på något, inte specifik.

Är bara rädd jag inte räcker till.

Man borde väl vara lyhörd.

För barnens tankar, funderingar och ord.

Men vad händer?

När man själv funderar på samma saker?

Höstlov, Renault Megane och Ikea som aldrig blev av.

Höstlov. Någonting barnen har från skolan, lite för att landa och ta ny fart inför slutspurten fram till jul. På vissa ställen har barnen en vecka, på vissa ställen några dagar. Här på våra breddgrader är det två dagar, torsdag till fredag. Frun i egenskap av lärare var följaktligen även Hon ledig. Skribenten på denna blogg hade inget ledigt att kvittera ut, men blotta vetskapen om att min själsfrände och vän, hustrun, fick en andningspaus gjorde även mig gott.
I vår familj har vi under flera års tid alltid tagit en liten utflykt under höstlovet. Brukar bli en bilutflykt till någon förutbestämd plats. Vi hade i år, likadant som ifjol, tänkt åka till Tammerfors. Ett besök hos den svenska möbeljätten. Ni vet, de som säljer bokhyllan Billy och paraplyet Praktisk. En cirka tretimmars bilkörning som vi räknar som en del av utflykten. Vi spelar musik, berättar kanske något vi varit med om på varsitt håll. I år kändes det lite tråkigt. Tråkigt på grund av att vår bil stod på verkstaden. Vi hade dock fått lånebil istället. En helt normal familjebil. Den var dock lite tråkig, rent ut sagt. Och att frun är van med en rätt effektiv dieselbil och nu fått köra en bil med en lite effektsvag bensinmotor som skulle varvas betydligt mer än vår egen bil gjorde att det inte kändes riktigt lika skoj. Döttrarna i baksätet var lite besvikna på att 12-voltsuttaget inte fungerade, vilket gjorde att DVD-spelaren fick stanna hemma. Nåväl, vi åkte iväg.
Vädret var lite oförutsägbart. Det var ömsom torr asfalt, ömsom is eller lätt snötäcke på vägen. Vi hade dock en stabil och bekväm bil med bra vinterdäck.Jag hade sagt åt frun när vi startade att vi har ju inte bråttom någonstans. Det var ingenting vi egentligen måste få utträttat. Vi hade kört ganska långt när den äldre dottern från baksätet började fråga om det var långt kvar.
-Cirka en halvtimme. Svarade jag. Det var rätt mycket trafik. Hastigheterna pendlade kring det lagstadgade, det flöt på bra. I en svag nedförsbacke såg jag en bil stå med blinkers på och vänta på att svänga vänster, korsa vårt körfält. Allting helt normalt. Vad som sen hände är lite oklart. I ögonvrån såg jag hur en annan bil kom glidande bakom den förstnämnda. Det hala väglaget gjorde väl att den inte fick stopp. Hann sådär lagom utbrista: Nu krockar dom där! innan helvetet brakade loss. Bilen som stod i beråd att korsa vår körbana hade (tydligen) redan svängt sina hjul. Och när denne blev påkörd bakifrån skedde det oundvikliga: Den flög ut rakt framför oss! Såg någonting mörkt torna upp framför oss, och vet att jag stampat bromsen i botten. Efter detta en högljudd smäll. Våra krockkuddar slog ut, bilen slängde runt sidledes och efter en i mitt tycke evighet hade bilen stannat i diket, med bakänden före ner i dikesbotten. Den kraftiga rökutvecklingen inne i bilen, följt av lukten gjorde att jag skrek: Alla ut!
Alla dörrar på bilen gick att öppna, och frun och jag slet ut varsin dotter och sprang (stapplade) iväg, bort från bilen. Bilen brann dock inte, det var krockuddarnas utlösning som rykte och luktade bränt. Vad som sen hände är lite som i dimma. Ambulanser, polis, helikopter, alla var snabbt på plats. En detalj jag fastnade för var en man, klädd i svart jacka och byxor, som hade stannat och genast kom fram till oss. Han kollade genast upp om vi var skadade och frågade om vi har jackor eller filtar i bilen. Det hade vi, och han skrek åt två kvinnor lite längre bort att de skulle ledsaga oss bort från den livliga vägrenen. Själv gick han och hämtade våra jackor samt de två fleecefiltar barnen haft med sig. Tror inte han och de två kvinnorna kände varandra. Mannen hade bara stannat, tagit kommandot innan ambulanspersonalen anlänt. För det är jag tacksam.
Vi åkte alla ambulans till sjukhuset. Frun hamnade på bår med stödkrage och vakumpåse. En sådan som fixerar ryggrad och nacke. Det fick hon på grund av att Hon haft svårt att gå.
Efter flera timmar på sjukhuset, där vi alla röntgats, fått avge urinprov och alla möjliga andra undersökningar blev vi alla utskrivna 16.30 på eftermiddagen. Vi hade inte ätit på hela dagen, så vi besökte genast kafeterian som plundrades på smörgåsar och yoghurt. Personalen på sjukhuset hade tydligen inte förstått att fyra- och sjuåriga barn behöver mat mellan varven...
Det blev en tretimmars lång taxiresa hem. En helt underbar kvinna körde taxin, och hon pratade, funderade och hjälpte oss bearbeta vad vi gått igenom. Väl hemma somnade barnen rätt snabbt. Både jag och frun hade mardrömmar om krock, brinnande bilar... U name it!
Vi kan summera våra kroppsliga skador rätt enkelt: BLÅSLAGNA! Fruns knä har troligen slagit i instrumentbrädan på bilen och är rejält uppsvullet. Ljumskarna och magen blåa efter säkerhetsbältet, partiet kring nyckelbenet också rejält blått. Jag har partiet mellan öronen och axlarna som värst. Det strålar i huvudet och migrän känns som barnlek mellan varven. Barnen är, tack och lov, minst skadade och har endast små blåmärken på sina respektive axlar, där bältet stramat om. Hur barnen mår själsligt vet vi faktiskt inte. Den äldre verkar vilja känna sig,  försöka visa sig stark. Vi har tagit kontakt med skolan och vi kommer att, om det visar sig att det behövs, försöka låta Henne prata med någon.
Sammanfattningsvis är vi alla glada. Vi lever! Vi är inte mer skadade än att det skall ordna upp sig med tiden. Som kuriosa kan nämnas att den i vårt tycke tråkiga bilen visade sig vara krocktestad med maximala fem stjärnor i betyg. Fast fronten var helt intryckt var kupe´n helt intakt. Så lite reklam tycker jag är på sin plats. Har Ni, mina vänner, för avsikt att frontalkrocka kan Ni gärna göra det i en Renault Megane Break! Den vi skrotade var av årsmodell 2005, men tror knappast de nyare är sämre...
Vi har idag för avsikt att åka in till stan för att inhandla ny bilbarnstol. Vi skall försöka köra och få vardagslunken att komma igång som vanligt så fort som möjligt. Det som åtminstone jag tror hjälper till är att vår egen bil inte blev skrotad. Varken vi eller barnen behöver vänja sig med en ny bil, utan vi får fortsätta med vår egen, lite som om ingenting hade hänt.
Vi är alla oändligt tacksamma för att vi får vara tillsammans. Tacksamma för att vi har vänner runt omkring oss som hjälper oss, både med praktiska saker och att de bara finns till.
Tack.
Och tack för ordet, ha en bra dag.

Tex Willer, fotboll och björnkramar

Med ljudliga snarkningar som extra krydda fortsatte han. Han var några år äldre än mig och besatte redan den ädla konsten att läsa och skriva. Ganska ofta satt vi hemma på hos honom, på trappan till deras hus, och han läste ur någon vältummad Tex Willer-bok. Tex Willer var hjälten som slogs mot indianer, skurkar och all världens orättvisor. Mest mot indianerna, dock. Att han, min kompis, inte Tex Willer då, hade ljudliga snarkningar emellanåt när han läste blev jag upplyst om att berodde på allergi. Hans mamma ville att han skulle snyta sig, men det hade varken han eller jag tid med. Inte när Tex var inblandad. Var det sen gräs- eller pollen, eller någon annan allergi låter jag vara osagt. Ofta spelade vi också fotboll, eller Bollen på sin plats.Det fanns många bra gömställen hemma på deras gårdsplan. Ibland, när vi andra gömde oss i deras garage och han aldrig hittade oss brukade han jaga oss och dela ut björnkramar, som han kallade dem. När vi sen växte och blev äldre började vi kanske lite glida ifrån varann. Åldersskillnaden gjorde att vi kanske hade olika uppfattning om vad som var rolig och vettig sysselsättning. Jag umgicks mer med en annan pojke, en som var i min ålder, och han hade andra som gick i samma klass som honom. Vi bodde rätt så nära varann, så visst träffades vi, men det blev mindre och mindre. En naturlig utveckling när barn blir äldre och åldras enligt sin egen ålder. Minns inte i vilken ålder han flyttade för att studera, troligen var det efter studenten. Vi träffades kanske sporadiskt nån gång och uppgraderade varann om livets gång. Att han flyttat utomlands, gift sig var sen saker jag fick höra av min mamma. Kan erkänna att jag inte vet vad hans fru heter, eller ens vet hur hon ser ut. Än mindre vet jag något om hans barn. Vad jag däremot vet, är att livet kanske inte varit honom och hans familj vidare lätt eller rättvist. För något år sedan drabbades han av en sjukdom, en våldsam sort som sakta bröt ner honom. Han hade väl någon uppsving emellanåt, när han mådde bättre och livet tedde sig bättre. Men tyvärr drog sjukdomen det längsta strået och hans kropp tog slut.
Om någon ur hans familj eller vänskapskrets läser detta vill jag sända Er en hälsning och beklaga Er sorg.
Det som lite gnager mig och som jag inte vet hur jag skall förehålla mig till är vad jag skall tycka och tänka i detta sammanhang. Självklart är det en sorglig och även en ofattbart onödig och tragisk händelse. Börjar man tänka på hans familj, hans barn, vrider det sig i magen på mig. Men det är sen där mitt problem ligger. Jag vet inte om jag sörjer eller inte. Visst, börjar jag tänka på honom och allt vi hittat på tillsammans, visst sörjer jag en vän. Men grejen är väl den, att vi inte umgåtts eller ens träffats desto mera på över tjugo år. Det är en person ur mitt förflutna som nu gått bort. Jag diskuterade händelsen med min hustru och sade åt henne att jag inte kan sörja en person som inte längre fattas mig. Kalla mig hård och känslokall om Ni vill, men med tiden har han blivit en person i mängden. Sörjer jag är det mest för att jag vet att hans barn, hans fru, föräldrar och syskon har mist en när och kär. Det här har blivit en lite konstig känsla i mig.
Jag kan inte sörja någon som inte saknas mig, men jag kan må dåligt av vad som hänt.
Dagar blir till år. Vi går vänster, vi går höger. Möten, vänner, allt kan variera under livets gång. När jag nu korrekturläst detta och på nytt får känslor bubblande upp till ytan är det inte utan att jag får en klump i halsen.

Tack, för att jag fick vara en del av ditt liv! Vet inte var du finns nu, men hoppas du har det bra!

Tack för ordet, ha en bra dag.

Roy och Roger bygger garage, själv är jag ute och cyklar

Hej!
Det börjar vara ett tag sen vi träffats. Har inte riktigt blivit av, mitt skrivande. Vill inte säga jag inte haft alster innanför pannbenet, nej absolut inte. Skulle säkert fått fyllt en par-tre-sju sidor med både glädje, vemod, kanske även lite rädsla. Men det går i vågor. Ibland tycker jag att huvudet är fullt, men att jag likväl inte har någonting att säga. Får inte ner det till pappers. (Eller till hårdskivan..)
Det har varit en hel del ruljans här hemma hos oss. Vårt garageprojekt, som stått i startgroparna ett bra tag redan,  har äntligen startat. Det blir inte något stort bygge med tvätthall, målarbox och billyft. Nej, ett ganska standard garage med biltak och ett litet förråd. Är inte någon garageråtta. Ni vet, en sådan som sätter timmar och åter timmar på att skruva bilar. I mitt tycke skall bilar bara fungera. Blir det sen någonting med dem finns utbildat folk med erfarenhet och utrymmen som passar för att åtgärda dylika fel. Mindre projekt tar jag förvisso själv. Men ett par bromsskivor kan man väl byta i ett litet garage också, hade jag tänkt.
Men nu när jag skriver nästa mening kanske jag är lite garageråtta, trots allt. Min gamla motorcykel kommer att behöva lite omsorg under vintern. Den har redan hunnit bli 21 år gammal och har under den tiden kanske inte fått någon speciellt öm omvårdnad. En cykel gjord för att framföras aktivt på grusväg kan väl få lite blessyrer genom åren. I vinter skall jag plocka sönder och fixa till de mest akuta. Det blåa moln som uppstår vid acceleration som kompisen lite syrligt upplyser mig om mellan varven är väl det mest akuta. Kalla mig tokig, men hoppas nästan att jag får byta kolv. Då kan man väl lika gärna sätta i någonting bättre, större, effektivare. Har vurpat en par gånger med cykeln under sommaren, men inbillar mig att det blir bättre med mer effekt... Ni hör, man kan alltid förklara för sig själv så det låter bra.
Huset byggde vi ganska långt själva. Stor hjälp av våra föräldrar förstås, men ändå. Ingen inhyrd hjälp. Vi, frun och jag, grävde, spikade, gipsade, spacklade, slipade, skruvade.. allt. Nu, med garaget, valde vi ta till hjälp. Jag orkar helt enkelt inte ro iland ett dylikt projekt utan hjälp. Fruns bror med kompis har varit här och fixat grunden. Våra pappor har igen varit stor hjälp. Själv har jag mellan varven gjort nått smått, men mest av allt har jag suttit på en pall bredvid och tittat på. Viljan finns, men krafterna räcker inte till. Drog på mig en utdragen feber. Gick med stegring på dagarna som steg till cirka 38,5 grader till kvällarna, under cirka tre veckor. Har inte fakta på detta, men både jag och läkaren kom fram till att det var kroppen som sade till att det räcker nu. Jag är absolut inte återhämtad för att klara av dylika utsvängningar.
Då är det skönt med vänner som hjälper till. Förvisso, fruns bror och kompis är inhyrda via byggfirman de jobbar på, men ändå. Och grävmaskinsföraren skall självklart ha betalt för timmarna med maskinen. Men han är också en person jag väljer att kalla för vän. En otrolig människa som tar i där det behövs, har ett otroligt glatt humör som smittar av sig. Och jobbet han utför lämnar inget rum för förbättring. Jag brukar säga att jag skulle tillåta honom smeka min dotter på kinden med skopan. Så duktig är han!
Inkommande vecka kommer Roy och Roger, som jag kallar timmermännen, börja spira upp garaget. När sen takstolarna kommer på plats skall vi satsa krutet på golvet. I planerna ingår att kunna köra in bilarna i garaget innan snön täcker marken. Har inte tänkt stå och skrapa is av vindrutan i vinter! Inte skall jag ha någon värme på, men redan med tak över huvudet skall det eländiga skrapandet kunna undvikas. :)
Märker att detta blogginlägg mest blev en statusuppdatering om garaget. Men, vad huvudet är fullt av talar munnen, heter det väl.
När jag nu tittar ut genom köksfönstret konstaterar jag att dimman ännu inte lättat. Sitter och funderar kring att ta en tur med hojen. Nej, inte grusslungan som ryker blått, den andra. Den man blir tvungen att trampa för att den skall röra på sig. Min käre far har fixat till min mountainbike som har befunnit sig i ett rätt sorgligt tillstånd. Med nysmorda växlar, nya däck är det väl bara själva trampandet som saknas. Min kondition är totalt körd i botten, så det blir inte några längre turer. Men lite i gången, hade jag tänkt. Har ju tänkt fylla tresiffrigt innan jag lämnar jordelivet, så det blir väl att försöka sköta om sig lite bättre..

Skribenten tackar och bugar för att Du har läst igenom hans senaste svammel. Han hoppas och tror att det inte tar lika länge innan nästa inlägg dyker upp. Vi hörs, allihopa!

Tack för ordet, ha en bra dag.

Ett förhållande lika bra som något

Han tittade sig omkring, kände att nycklarna fanns i jeansfickan och gick ut i trapphuset. Med en ljudlig smäll gick den bastanta trädörren i lås. Med snabba steg småsprang han ner de två våningarna och fram till ytterdörren. Väl ute satte han på sig solglasögonen och lät ögonen vänja sig med det starka ljuset. När han gick fram till sin bil hade han nycklarna i handen. Den nötta, blanka nyckeln gled in i låshuset och med lite trixande fram och tillbaka såg han till sist hur knoppen på andra sidan steg upp en par centimeter och på det viset välkomnade honom in. De breda, mjuka fåtöljerna var i och för sig rätt nedsuttna, men gav likväl i hans tycke en underbar komfort. När de träffats hade hon tyckt om att sitta i bilen. Åtminstone hade hon sagt så.

Med nyckeln i tändningslåset och vriden till läge tre, glödning. Den gula tråden på instrumentpanelen som förkunnade att någonting var på gång lyste närmast vitt.  Höll man handen på nyckeln kände man nästan hur varje glödstift vaknade till liv. En fin känsla, tyckte han. När lampan slocknat vred han runt och den 2,5 liter stora Perkinsdieseln vaknade till liv med en skakning. Hon var alltid lite generad av det stora rökmoln som uppstod vid start.”Det där kan väl aldrig vara bra för miljön?!” brukade hon säga. Förvisso har hon rätt, tänkte han. Men jag understöder åtminstone inte de stora bilindustrierna med att köpa nytt och köpa nytt vartannat år. Att producera en bil är väl knappast vidare miljövänligt det heller, brukade han tänka.

Med ett majestätiskt gung svängde den stora Peugeoten ut på vägen och började ta upp fart. Automatlådan växlade silkesmjukt och ratten i bakelit gav en skön känsla. Att han blev omkörd både till höger och vänster brydde han sig föga om. Han kom ju ändå ikapp dessa hetsporrar i trafiken vid nästa rödljuskorsning. ”kan du inte skaffa någonting nyare?! Nånting som inte tar en eftermiddag att komma upp i fart med?!!” Han hade valt att strunta i hennes frågor. Att hon helt slutat låna hans bil och hellre lånade sin systers plastlåda till bil var inget han kunde göra nånting åt. När de sen till sist hade separerat dög minsann hans bil. Att han hakade på sin stora släpkärra med kur på bekom inte hans bil det minsta. Den var lika slö, men stadig hur som helst. Att hon sen körde den lilla Toejouta Harakiri, eller vad den nu hette, efter honom och inte satt på brydde han inte sig om. Inte i det läget mera.

När han nu satt här, i bilen på väg till jobbet, slogs han plötsligt av en tanke. Visst hade han haft flera förhållanden. Några som faktiskt höll några år. Men med tiden hade en det ena, en det andra dykt upp som gjort att det inte fungerat. Lite som att köpa ny bil, tänkte han. Nyputsade och fina står de i sina hallar och när du efter lite från och till, kanske en kort provtur slagit till känns väl allt rosenrött. Allt känns bra och du är lycklig. Men efter ett tag börjar du titta dig omkring. Den fina bil som står på din parkering kanske inte är så fin. Du hittar kanske en ny, finare bil som du hellre vill ha. Sådär fortsätter det. Hans bil hittades inte i någon hall. Nej den hade han fått av sin morfar efter att denne lagt körkortet på hyllan. Deras förhållande fungerade bra. Bilen bara gick och bjöd på i hans tycke majestätisk komfort. Att den började vara både rostig och blek var något som skall åtgärdas. De hade ett bra förhållande! Tänkte han för sig själv och bromsade in inför avtagsvägen till sitt jobb.

Tack för ordet, ha en bra dag.

Klockan stannar nästan alltid på tjugo i sju.

Finns mycket här i världen som hänger samman. Lite att det ena föder det andra. Årstiderna, till ett exempel. Vår-sommar-höst-vinter. Sen går det ett varv till. Vår-sommar-höst-vinter. När vi nu står inför hösten kan man kanske säga att klockan är någonstans mellan sex och nio. Sommartiden, på klockan mellan tre och sex, känns det som om klockan går lite snabbare, bara. När jag nu svamlar om klockan kan jag likaväl fortsätta. Många urverk går på batteri. ganska ofta är det 1,5 volt, modell AA. När batteriet sjunger på sista versen och klockan sen stannar står visarna rätt ofta på tjugo i sju. Inbillar mig att det är mest motstånd då, när batteriet skall lyfta upp visarna förbi det kritiska läget. Därför stannar klockan rätt ofta på tjugo i sju.

Om man överför klockan på livet kan man säga att klockan går tungt på hösten, för att sen till vintern, mellan nio och tolv sakta masa sig förbi tolvslaget för sen att äntligen bli vår.

Känner att jag själv lite befinner mig där tjugo i sju. Men samtidigt har batteriet lite ström kvar. Strömmen består i att äldsta dottern skall börja skolan, nånting hon sett fram emot jättelänge. Vidare får jag ström av att vårt garageprojekt äntligen har startat. Visst, nått år för sent, men ändå. Sen blir det lite semester, två veckor. Tror minsann min klocka skall orka över det kritiska tjugo i sju. Mitt 1,5 volts batteri är inte helt tomt.

Det kan trots allt vara vackert om vintern också!