Nu går jag och skita!

Har fått en lite konstig känsla över mig. Har lite tappat den röda tråd jag haft och så gärna följt. Ett tag hade jag rätt så enkelt att hitta ämnen och historier att dela med Er. Hade ofta någonting som snurrade mellan mina kålblad till öron och som bara väntade på att genom mina tangenter först ta plats på skärmen, för att senare med ytterligare några knapptryck åka ut i rymden för att sen leta sig in på din datorskärm. Nu går det bara sådär. Måste väl erkänna att resten av min tillvaro också varit lite sådär.

Ett tag var jag livrädd för att det skulle skita sig någonting kapitalt. Började på nytt tappa koncentrationen, svettas som en gris och hjärtklappning från morgon till kväll. Kände mig så sönderstressad så jag trodde det snart skulle smaka betong i munnen när jag gått in i väggen på nytt. Inte helt sällan tog jag små pauser på jobbet för att gå till sidan när jag inte längre orkade. Pauserna blev bara fler och fler. Vill på förhand beklaga mitt fula ordbruk, men orden " nu går jag och skita!" var rätt användbara. Tror dock att min jobbkompis, han jag har mest kontakt med, såg igenom mina toalettbesök, och visste vart jag gick. Hur som helst, det svängde. Fick en bra dag som gjorde att det lättade lite. På mitt standardställe, där jag vanligen äter lunch, träffade jag en god vän som satte sig ner mitt emot. Han frågade rakt upp och ner hur det går, hur jag mår och orkar, och det var en stor sten som föll från hjärtat när jag fick lätta lite på trycket. Tror knappast han planerat sitta och äta lunch såpass länge som vi satt, men det hade inte jag heller planerat.

Så där har vi en stor orsak till att mina blogginlägg varit såpass få. Jag har inte orkat. När jag haft tid till att skriva har jag valt att sova, om det bara varit möjligt. Nu känns det som om det går lite lättare. inte fullt lika uppe i varv.

Jaha, vad har jag då fått ut av att läsa detta?! kanske du frågar dig själv. Knappast någonting alls, om vi skall vara ärliga. Men nu är det ju som så, att jag skriver för mig själv. Det är det viktigaste, att få skräpet ur mig. Att Ni sedan läser kryddar bara allting ytterligare, gör det än bättre. Så, tack-tack, för att du läst igenom det jag nyss plitat ner.

Tack för ordet, ha en bra dag.

Mor ror, far är rar...

...stod det i läseboken när jag gick på första klass. En mening, i och för sig enkel i sin uppbyggnad, likväl har jag aldrig glömt den. Ro, mamma, ro! stod det också. Isa och Olle hette barnen som det handlade om. Jaha? Och? säger väl du då.
Nu när sommaren verkligen sparkat igång, och frun har släppt ut sina elever på grönbete, väljer jag att reflektera över det. Att min äldre dotter dessutom avslutat förskolan och till hösten kommer att gå in genom den större dörren i samma byggnad, dörren till skolan. Här i byn där vi bor har vi skola, förskola och dagis i samma byggnad. Det är ganska skrämmande hu åren går. Känns som igår när Elsa, som hon heter, kom hem från BB en smällhet dag i Juli. Hon var liten, hade lite lurvigt, långt mörkt hår och var det vackraste jag någonsin sett. Minns också att jag hade skruvat sönder "den bättre" bilen för att byta bromsar, men hade fått hem fel belägg så bilen stod på bockar i garaget. Med den gamla Opeln, som vi också hade, hade vi sen åkt till BB, när fruns värkar hade blivit tätare. Man hade ju sett filmer om hur kaotiskt det blir när det blir dags. Vår tur de femton kilometerna in till sjukhuset var bara lugna, behagliga. Minns tydligt hur jag mellan varven frågade om det inte var lite bråttom, så jag skulle få gasa på lite... :)
När vi sen äntligen fick åka hem, i en Opel med väldigt dålig cirkulation, svart inredning och ylande fläktrem, var man väldigt upprymd. (och svettig.)
När vi första gången lade ner vår prinsessa på vår säng i radhuslägenheten vi då hyrde, minns jag tydligt hur gråten kom. Det var någonting helt underbart det vi hade framför oss. Allt detta känns ju som igår, men bevisligen är det ett tag sen. Det är trots allt inte små, nyfödda bebisar som till hösten skall lära sig läsa och skriva, har nagellack och skall ha flätat håret om morgnarna.
Mellan varven har jag här hemma citerat läseboken med röd pärm: Mor ror, far är rar. Har en underbar hustru som aldrig är rädd att kavla upp ärmarna. Trots hennes vackra naglar har hon inga problem med både olja och jord under dem samma: Mor ror. Meningen "far är rar" väljer jag att inte vidare förklara. Det säger väl sig sjäv: Far är rar...

Tavk för ordet, ha en bra dag.